Veckans Legend: Roger Åkerström

Luleå har haft sina trotjänare genom åren. En av de mest lojala är backen Roger Åkerström – en spelare som alltid gjorde sitt jobb. – Jag var ganska allround utan att vara riktigt bra på något, berättar Roger.

Roger Åkerström är en ikon i Luleå.
    Sammanlagt blev det hela 19 säsonger i klubben, och han spelade där i princip hela karriären med undantag för ett par avstick.
    – Jag har trivts bra här och jag har alltid varit nöjd med klubben organisatoriskt och hur den har skötts, berättar Roger om klubben i sitt hjärta, och att flytta runt till andra klubbar – förutom den tre år långa sejouren i Västerås – har inte varit aktuellt.
    – Nej, egentligen inte. Jag har väl haft lite olika förfrågningar, men har tackat nej.

Att det ändå blev den sejour till Västerås under tre år berodde på att Åkerström kände att han kört fast i Luleå, och att han behövde ett miljöombyte.
    – Jag tyckte att jag hade kört fast lite grand och då hade jag varit mycket i A-laget redan, så jag behövde en nytändning och det fick jag också i Västerås, säger Roger som i Västmanland bland annat svarade för sin bästa säsong poängmässigt i Elitserien med 26 pinnar på 37 matcher.
    Tre år hemifrån blev dock nog, för sedan blev det Luleå igen. Att få känna tryggheten hemma var en av anledningarna.
    - Ja, dels det, och dessutom gjorde det en ordentlig satsning från Luleås sida.
  
Det bästa hockeyminnet hittas också föga överraskande 1996, då Luleå vann SM-guld. Det norrländska lagbygget gick inte att stoppa, och for som ett tungt lokomotiv genom slutspelet.
    – Jag tycker att vi hade det klart bästa laget. Vi hade en grym målvakt i Jarmo Myllys och var i övrigt ett komplett lag, berättar Roger och menar fysiken var nyckeln till framgång i finalserien mot Frölunda.
    – Vi var ett tungt lag, och det var väldigt fysiskt då. Det har väl kallats en av de tuffaste finalserierna tror jag. Det var också väldigt tufft spel och vi var ett fysiskt lag, så det passade oss bra, och det var nog därför vi vann också, säger Roger och kommenterar norrlandshockeyn som just är känd för sin fysik.
    – Det har väl varit kulturen som har gjort det genom åren tror jag. Samtidigt tycker jag att det har falnat lite genom åren, och jag vet inte om det spelas mer fysisk hockey här uppe jämfört med övriga Sverige. Jag tror det var förr norrlandshockeyn fick sin stämpel som fysisk och intensiv.

Ångrar inte NHL-nobben

En annan stor anledning till SM-guldet var den själ som fanns i laget. I laget fanns ett koppel spelare med starka band till föreningen, en kärngrupp av spelare som var Luleå trogna. Roger Åkerström var en av dem, spelare som Stefan ”Skuggan” Nilsson och Thomas ”Bulan” Berglund andra.
    Deras passion och känsla för klubben genomsyrade laget.
    – Det betyder ganska mycket tror jag, det är ju många som har spelat tillsammans i klubben under en längre tid, och som dessutom är från föreningen och länet. Man får kanske en extra känsla för klubben också. Jag tror att den känslan varit viktig också efter SM-guldet, men det försvann väl lite för några år sedan då vi veteraner lade av, säger Roger som inte tycker det är konstigt att de var klubben trogen.
    – Vi trivdes bra i föreningen, annars skulle man inte ha stannat. Vi var ett bra gäng helt enkelt.

Landslagsframträdanden har det dock inte blivit så många under karriären, men 1993 fick han vara med i VM – hans första och enda turnering. Då höll han till i Västerås.
    – Vi förlorade finalen mot Ryssland och fick ett silver. Ryssarna var rätt bra och de fick en bra start finalen, och vi fick ett tidigt underläge som vi inte kunde hämta igen, minns Roger.
    Då fick han också chansen att spela tillsammans med Peter ”Foppa” Forsberg, en spelare som han nämner när han ska fundera kring den bäste spelaren han spelat med.
    – Jag måste väl nästan säga Peter Forsberg där. Han gjorde väl inte sitt bästa VM 1993, men med tanke på vad han gjort senare så. Sedan måste jag nämna målvakterna Tommy Salo och Jarmo Myllys.

VM-turneringen kunde också att öppnat upp en dörr till NHL. Åkerström hade 1988 listats av Vancouver Canucks, och klubben var intresserade.
    – Efter VM 1993 hade jag ett kontraktsförslag i handen, och kunde bara skriva på men då kände jag att jag ville spela ett år till i Sverige, säger Roger, men året efter gick det inte lika bra.
    – Sedan gjorde jag min sämsta säsong någonsin året efter. Efter det har jag fått lite lösa förfrågningar, men ingenting riktigt som jag kände att jag ville nappa på, fortsätter Roger som dock inte ångrar att han tackade nej till NHL.
    – Nej, det gör jag faktiskt inte. Visst kan man undra hur det kunde ha gått, men det är inget jag ångrar, och jag tycker att jag tog rätt beslut. Jag tänker inte gråta över spilld mjölk, skrattar Roger-

Lade av två gånger

Tanken var att han skulle sluta redan 2005, men istället blev det ett äventyr i italienska Bolzano.
    – Jag hade tänkt sluta men fick så ruggigt många förlag från klubbar både i och utanför Sverige, och jag bestämde mig egentligen först i augusti för att det skulle bli en säsong till. Jag tog det som ett äventyr. Jag hade inte tränat under sommaren, och det var mest att åka ner och ha lite roligt. Jag fick spela mycket så det var helt okej.
    Säsongen efter skulle han lägga av igen, men den här gången lyckades Luleå övertyga honom om att göra ett sista år i Elitserien.
    – Det var samma där, för då hade jag definitivt tänkt lägga av. Luleå hade kort om backar då och jag fick en sen förfrågning, jag tror det var i mitten av juli, säger Roger och berättar om sin sista säsong.
    – Då hade jag inte tränat på två somrar, och jag undrade väl lite själv vad fanken skulle jag ut på isen och göra. Men jag klarade mig ganska bra med tanke på att jag inte tränat så mycket, men det var ingen framträdande roll jag hade. Jag försökte gå in och göra det enkelt.
Just enkelheten har varit Åkerströms signum genom karriären.
    – Jag var ganska allround utan att vara riktigt bra på något. Jag var inte specialist på någonting, men det jag levde mest på var nog mitt spelsinne, beskriver Roger sig själv.
   – Jag fick ju ha en lång karriär och jag har varit förskonad ifrån allvarligare skador, så jag är nöjd med det jag har presterat.

Idag är Roger kvar inom Luleås organisation, och arbetar med laget.
    – Det innebär att jag bokar resor, mat, bortamatcher. Det handlar om mycket kring laget med sponsorer också, och jag hjälper även tränarna lite grand. Jag trivs bra med det jobb jag har i klubben. Jag har hjärtat i föreningen, säger Roger som gärna fortsätter med det han håller på med.
    Några tränarambitioner har han nämligen inte.
    – Nej, det har jag inte, och det är ingenting som lockar. Däremot den biten jag jobbar med nu är kanon tycker jag.
    Hjärtat finns onekligen i Luleå. 

0 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-03-07 11:25:00