Tomi, Tomi, Tomi...
... om du visste hur rätt du hade. Men det vet du nog också. Och nu är det försent.
Man kan tycka att en förlust borta mot Färjestad inte är något att bråka om. Man kan tycka att Frölunda spelade bort sin guldchans för länge sedan. Favören av hemmaplan avgör förmodligen kvartsfinaldrabbningen mot det så älskvärda laget från Karlstad. Men det är sättet, SÄTTET, som Frölunda tappar det på. Det är det som stör, och det är just det som fick Tomi Kallio att brisera igår.
I direktsänd tv, han sa det lugnt men menade desto hårdare, kritiserade han sina lagkamrater. Att man inte får ta sådana idiotiska utvisningar som Ackeström och Niemi. Att man måste jobba, slita, jaga och nästan dö i varje byte. Det var långtifrån alla som gjorde det. Han hade helt rätt, Tomi. Och knappast förvånande att det kom just från nummer 71.
För i det lag som en del fortfarande kallar VF, men som numera ska heta Indians och består av allt fler "hired guns", tappar man en del av hjärtat för varje år som går. När spelare med Frölunda i huvud och själ från små knatteår inte längre är så vanliga i representationslaget, när ungdomarna började tappa tron (tack Roger för att du ändrade inriktning på den vägen) och när medelmåttor kan tjäna 200 friska tusenlappar varje månad, finns det ändå små ljusglimtar. Tomi Kallio är kanske den störste utav dem. Sedan han dansade in som en vårvind för fem år sedan, och blev guldhjälte på kuppen, har hans popularitet bara ökat och ökat. Han blir fansens lirare med jämna mellanrum, har valts till årets spelare flera gånger av samma publik och jublet är aldrig så stort i Scandinavium som när han glider in på isen. Jobba, jobba, jobba. Visa hjärta, kriga, grisa, in på mål. Tomi Kallio visar nästan alltid, tillsammans med "riktiga" Frölundaiter som Niklas Andersson, störst hjärta både på och utanför isen. Det är på ett sätt ett stort betyg till Tomi, men på ett annat också ett underbetyg åt så många andra.
Det är de andra, alla de som inte är beredda att stå upp för föreningen, publiken och sponsorerna, som är problemet. De som köpts av en ledning som hittills vägrat att ta några som helst konsekvenser av sitt eget misslyckande. Det är de som är problemet. När Andreas Holmqvist, som inte tacklat en gubbe på hela säsongen och vägrar gå in i närkamper, är tillbaka kan vi räkna med ett antal frilägen för motståndarna. När Antti-Jussi Niemi, som kan vara så bra ibland, får flippar och tar idiotutvisningar drabbas så klart hela laget. Det finns många exempel, för många i de senaste årens Frölunda.
Och när Tomi Kallio öppnar munnen och kritiser de sina, de egna lagkamraterna, har han så rätt, så rätt. Det finns inte en möjlighet att Frölunda, med en hemmafavör bortslängd i grundserien, ska rubba Färjestad från utvisningsbåset. Man klagade på domaren efter gårdagens match, och några tillfällen går säkert att diskutera. Men de flesta gångerna var domartrion helt rätt ute, och där får Frölunda bara skylla sig själva och stå med skammen.
En vinst i Borgen imorgon står inte skrivet i sten. Chansen är dock förhållandevis stor, men sedan ska man också lyckas lugga värmlänningarna på påskafton. Det ska mycket till för att det ska gå vägen. Frågan är, om inställningen saknats på många håll sedan i höstas, varför skulle den dyka upp nu? Nej, troligtvis är det över innan veckan är slut. Troligtvis är det semester för ett gäng hockeylirare med Göteborg som bas då. Men inte för Kent Norberg. Han har ett jättejobb att klara av under våren och sommaren.
Bevisa gärna att jag har fel.
