Skrämmande likgiltigt Frölunda
Två perioder då spelarna mest verkade längta hem till familjen, Göteborg och tv-soffan och en period av desperat ”jaga-ihjäl-färjestad-hockey”, räckte inte för att vinna den sista slutspelsfajten uppe i Karlstad. Förlusten i sig är ingen skräll. Frölunda har inte lyckats vinna i Löfbergs Lila Arena på fem försök den här säsongen. Men det är sättet Frölunda, långa stunder, uppträdde som oroar.
Att spela en sjunde avgörande match, är för många hockeyspelare få förunnat. Det är nu det gäller, en sista chans att ta sig vidare till en semifinal eller final. Allt slit man har lagt ner under försäsong, säsong och slutspel skall nu tas fram i en sista kraftansträngning. Nu eller aldrig med andra ord!
Vi som såg matchen igår såg i alla fall ett lag som ville vinna.
Färjestad, med 8000 galna, skrikande, kaffesurplande värmlänningar i ryggen ville verkligen vinna denna sista avgörande match. Bortsett från första minuten då Frölundas andraline härjade bakom Heino-Lindberg i FBK kassen, hade dem full koll på Frölunda. Och detta genom att inte behöva ta i för kung och fosterland. Frölunda åkte inte skridskor, höll inte ihop laget, pratade inte med varandra, tacklade inte. Visade ingen jävlar-ananmma helt enkelt. Tafatta uppspelsförsök, puck ner i FBK zonen och inte en kotte som åkte efter för att, i alla fall, försöka, sätta press på Färjestads backar.
Fanns verkligen viljan att vinna tillräckligt mycket hos våra indianer?
Experimentet med Andreas Holmqvist som forward var heller inget lyckat drag. Varken han eller Melin verkade speciellt nöjda med det draget.
Roger ville att Andreas skulle få igång skridskoåkningen, komma in i matchen helt enkelt. Andreas är dock ingen skridskostark åkare, och trots sin storlek (193 cm) inte någon speciellt fysiskt spelare. Lars Eller skulle givetvis varit med från början i den kedjan.
Nä, i den match när Frölunda skulle vara som hetast, som bäst, var vi tyvärr sämst långa stunder. En uppryckning i mitten på andra perioden och en desperat anfallshockey sista perioden (som ju var nödvändig) räcker inte. Det var alltför få som visade viljan att vinna.
Intervjun med Fredrik Pettersson var klockren. Kontentan var att laget måste visa upp mer vilja!
Han var en av få som gav allt i vartenda byte. Som han förövrigt gjort i varenda match han fått spela under säsongen. Han är väl värd en högre position till nästa säsong.
Men för att sammanfatta: En klart godkänd kvartsfinalserie där vi pressande Färjestad till sju matcher. Med tanke på den svajiga säsongen, hade det nog varit väl mycket begärt att laget plötsligt skulle hitta stabiliteten och gå hela vägen. Positivt att Roger Melin valde att satsa på våra ungdomar igen – och att det visade sig att de alla är framtidsmän som redan nu håller på elitnivå. Dessa, flankerat av lite fler karaktärs- och viljespelare, till nästa säsong, står högt upp på min önskelista.
Det bådar ändå gott för framtiden!
