Ett antiklimax
Det var upplagt för fest. Seriepremiär. Svenska mästarna mot förhandsfavoriterna. Direktsändning i Hockeykväll. Men festen kom av sig.
Då var cirkusen igång igen. Lehman och Wikegård taggade i TVrutan och jag på bästa soffplasten. Dagen man längtat efter ända sedan förlusten i Karlstad i våras var äntligen här.
Och det började bra. Om man hade glömt bort tjusningen med hockey under sommaren var de första minutrarna en bra påmindelse om vad 12 män på is kan göra. Snabbt ledningsmål, heta närkamper och videokoll med positiv utgång.
Men så kom utvisningarna. Anderas Holmqvist satt tre gånger på kort tid. Möjligen överladdad. Resten av matchen blev som en serie av reprisbilder. Utvisning-baklängesmål, utvisning-baklänges mål. Det är ingen tvekan om vad som behöver bli bättre. Man vinner inga matcher i utvisningsbåset som någon så klokt en gång sa.
Matchen blev ett tungt fall. Kanske på grund av alla förväntningar inför den. Om det inte blev vinst skulle det ialla fall bjudas på bländande hockey. Istället blev festen ett antiklimax.
När Marie Lehman sagt hejdå, Kinnarps Arena tömts på folk och jag lämnat soffan väljer jag till ändå slut att blicka framåt och se det positiva. Mängder med matcher och poäng återstår att kriga om. Erik Karlssons framspelning till 1-0 målet är bara början på vad han kan göra. Pettersson hamnar i målprotokollet trots lite speltid och att han kände sig "krasslig". Dessutom hade Söderholm, när det fortfarande fanns hopp, två frilägen. Hur ofta händer det i en match? Det här är bara början, och hellre en förlust i första matchen, än i sista.
