Röksignaler: The bottom is nådd
Att en 1-5-förlust kan kännas som ett steg i rätt riktning är egentligen mycket märkligt. Men visst såg vi några tecken på trendbrott i gårdagskvällens storttorsk mot LHC?
Efter ännu en tung storförlust kan man direkt konstatera att det finns hur många saker som helst som hittills inte fungerar i denna upplaga av Frölunda Indians. Sämst av allt är spelet i numerärt underläge.
Frölundaspelarna verkar ha tagit begreppet "boxplay" på tok för stort allvar. Med boxplay menas inte att ställa upp sig i en passiv fyrkant på ungefär 4 kvadratmeter i knät på egen målvakt och därefter vifta med klubborna som om man vore någon sorts muterad trollfe på is. Elitserien är inte Disney on ice.
Ett modernt boxplay går ut på att ha en rörliga aggressiva spelare som rör sig koordinerat som en enhet på isen och stressar motståndarna till felaktiga beslut. Titta på LHC som inte gav Lehtonen och Niskala många chanser att få pucken på mål. Frölundas sätt att spela är dömt att misslyckas då ytorna blir enorma för det anfallande laget. Förhoppningsvis är det en självförtroendefråga och går att rätta till.
Några positiva tecken finns dock att ta med sig. Vilja var det inget fel på, laget kom ut med energi och hetta på isen. Positionsspelet i spel fem mot fem var också mycket bättre än i de senaste matcherna.
I nästa omgång väntar Södertälje i en tidig "ödesmatch". Jag är övertygad om att laget fortsätter bygga på de (små) positiva signaler som finns och tar nödvändiga tre poäng hemma i Scandinavium. Man kommer inte göra det med finess och spelskciklighet - men man kommer att göra det med noggrannhet, hårt arbete och genom att hålla sig borta från onödiga utvisningar. Det känns som om det vänder nu.
Till sist - det vore inte fel att låta Tomi Kallio prata med någon form av mental rådgivare. Hans insats mot Linköping måste vara Tomis i särklass blekaste insats i frölundatröjan.
