Kenta - en överlevare i en hård värld
Hammarbys speaker Tobbe Klaesson berättar om tillkomsten av AIK-videon och sina kontakter med den bortgångne Kenta Gustafsson.
Säsongen 1992/93 körde jag musiken på hockeymatcherna. Jag hade även lovat att hjälpa till på kansliet dagen mellan Aik-matcherna för att få ordning på alla biljetter som skulle fixas till Bajens hemmamatch. Under dagen ringer en av teknikerna från Globen och undrar om jag kan komma dit, det är något han vill visa. Jag åker upp till Globen och han visar mej hopklipp med målen från första Aik-matchen. Han sa också att han hade en idé, men då behövde han Kentas bajenlåt. Jag sa att jag hade den på en raspig singel. Inga problem, sa han, det går att redigera. Det var bara att gasa hem och hämta den. Resultatet: vi hann innan match två mot Aik.
När det sedan blev aktuellt att göra videon från matcherna var det självklart att låten och målkavalkaden skulle vara med. Men under framtagandet av videon är det någon som undrar om man inte måste ha tillstånd för att använda Kentas låt. Jag hade ingen aning, så vi började kolla runt lite. Hur skulle man få tag på Kenta? Slumpen var med oss. Jag kom på att två veckor tidigare hade Aftonbladet skrivit en artikel om Kenta. Jag ringer till journalisten som hade skrivit artikeln och förklarar mitt ärende. Hon var mycket hjälpsam. Hon ringer till Kenta på en annan telefon och frågar om hon få ge hans telefonnummer till mej. Självklart var det inga problem. Jag ringer till Kenta. Har för mej att han jobbade som vaktmästare på en fotbollsplan i Blekinge. (Det var det som artikeln handlade om.) När jag hade berättat om vårt projekt gav han mej tillstånd direkt att använda låten, bara vi gjorde upp med skivbolaget. Jag frågade om han ville ha något som tack för hjälpen.
- Ja, du kan väl skicka en Bajenflagga så dom här nere ser vad man håller på, svarade han.
Självklart fick han sin flagga, och dessutom en kopia på hockeyvideon.
När jag tänker på det så här tio år senare så kan man ju bara hoppas på att han hade en video så han kunde kolla på filmen. Det glömde jag att fråga.
När jag väl fick tag på honom fanns det inga problem i världen. Jag var ju bajare, och då var man polare. Och en polare hjälper man om man kan. Sån var hans livssyn, och det var nog den inställningen som gjorde att vi "Svenssons" betraktade honom som överlevare i en hård värld.
