AIK var det bättre laget på Hovet
Säsongens sjunde derby mellan Hammarby och AIK bjöd inte på mycket till skönspel. Men AIK:s spelare visade upp en stor moral och järnvilja. Tillsammans med Jocke Perssons strålande målvaktsspel var det nyckeln till en välförtjänt seger med 3-1.
Matchupptakten präglades av virrigt spel från båda håll. Redan efter någon minut drabbades AIK av en utvisning för sex man på isen. Bajens power play har lämnat en del i övrigt att önska på sistone, men den här gången fick man faktiskt utdelning. Målet var dock mer en slumpens skörd än följden av ett strukturerat spel. Efter en tilltrasslad situation damp pucken lite turligt ner framför Johnny Oduya, som inte missade det upplagda läget.
I likhet med de tidigare tre kvalseriematcherna fick Bajen således en smakstart, men lika lite som i tidigare matcher förmådde man förvalta läget. Efter målet tog AIK över spelet mer och mer. De för dagen vitklädda AIK-spelarna visade inte upp något propagandalir men de spelade smart, ställde om spelet snabbt och visade upp en inställning som var långt bättre än Bajenspelarnas.
Kort efter Bajens ledningsmål fick också AIK chansen i power play sedan Niklas Barklund åkt ut för hög klubba. Inledningsvis såg AIK:s power play ungefär lika oorganiserat ut som Bajens, men också denna gång blev det utdelning. Jan Huokko åkte på egen hand in i Bajenzonen och drog på ett hårt och välriktat slagskott som innebar 1-1. Visst var det ett bra skott, men med tanke på att sikten var fri såg det inte otagbart ut för Carl-Johan Klint.
Efter ungefär halva perioden drabbades AIK av en ny utvisning, denna gång på Fredrik Hynning. Och också nu blev det mål - fast denna gång för AIK… Sedan Johnny Oduya missat vid offensiv blå fick Ola Möllerstedt en ren gata mot Klint och han gjorde inget misstag. Möllerstedt snappade upp pucken ute till vänster, och hans skott var inte alltför hårt, men desto mer välplacerat. Tyvärr var det inte nog med bjudningar. Kort efter ledningsmålet var det Daniel Holmströms tur att missa, vilket gav en AIK:are friläge. Denna gång revanscherade sig dock Klint och gjorde en avancerad räddning.
Bajen vann skottstatistiken i första perioden med 9-4, men resultatmässigt var AIK-ledningen helt i sin ordning. Gnaget var det bättre laget, utan att för den skull vara särskilt bra. En sen utvisning på Roger Rosén gav Bajen chansen att inleda andra perioden i power play. Det gjorde man också, men utan att skapa några vassare lägen. Ingenting hände förrän den utvisade Rosén åter var i spel, då det första han gjorde i stort sett var att peta in 3-1. Men mannen bakom målet var matchens gigant AIK-backen André Mattsson, som visade både vilja och finess när han slet sig förbi Bajenförsvaret (som i och för sig agerade väl tafatt) och lade in pucken till Rosén. Assistpoäng fick även Mattias Beck.
Först efter 1-3-målet föreföll Bajen vakna till en aning. Under andra perioden skapade man en hel del vassa lägen men utan att kunna överlista Jocke Persson som tillsammans med Mattsson var isens främsta spelare. I ren frustration gjorde sig Jimmie Kraft skyldig till en ful checking from behind mot Yared Hagos. Och även om Hagos under säsongen har visat sig vara bra på att "ligga ner och spela död" så kan ingen säga att Rönnmark gjorde fel när han dömde 5 + 20 och visade Kraft av banan.
Matchstraffet fick Bajensupportrarna att börja misströsta på allvar, men paradoxalt nog följde nu en rejäl svacka hos bortalaget. De tre vassaste chanserna under dessa fem minuter skapade faktiskt det decimerade Hammarby, men Jocke Persson spelade helt enkelt strålande. Farligast var det när Stefan Töyrä serverade Henrik Nilsson ett gyllene läge som han borde ha förvaltat bättre. Hans direktskott gick i stolpens utsida, men det är möjligt att det först touchade Jocke Persson.
Om första perioden var svag, var den andra direkt dålig. Sett till de klara chanser kunde Bajen mycket väl ha både reducerat och kvitterat, men förutom att Jocke Persson storspelade hade man hela tiden känslan att offerviljan var klart större hos AIK:arna. Tvåmålsledningen var därför inte ologisk.
Tredje perioden finns heller inte mycket att orda om. AIK gjorde en gedigen insats såtillvida att man säkert spelade av matchen; några tendenser till det sammanbrott som drabbade dem i förra derbyt fanns inte alls. Å andra sidan uppträdde Bajen resignerat och viljelöst, varför gnagarna heller inte hade särskilt mycket att frukta.
Mot slutet förbyttes Bajenspelarnas uppgivenhet i frustration och domare Rönnmark, som matchen igenom höll en låg om än konsekvent nivå, fick allt mer att göra. Med några minuter kvar drabbades Stefan "Myran" Gustavson och Elias Abrahamsson av en dubbelutvisning, som följdes av en munhuggning mellan utvisningsbåsen som såg allt annat än barntillåten ut. Ytterligare en stund senare uppstod en ny palaver mellan de allt mer välfyllda utvisningsbåsen. Denna gång resulterade det hela bland annat i matchstraff också för Gustavson och Johnny Oduya. Under matchens sista tre spelminuter utdömdes hela 56 utvisningsminuter!
Gnaget imponerade alltså inte med något genomgående stort spel. Men de visade upp desto mer vilja, och en inställning som deras supportrar kan vara nöjda med. Hur långt det kan bära återstår att se. Trots att Bajen vann skottstatistiken klart var alltså AIK:s seger helt i sin ordning. Men visst förtjänar Jocke Persson beröm; en räddningsprocent på drygt 96 procent är sannerligen inte dåligt.
Beröm måste jag, ehuru det bär mig emot, också tilldela AIK:s supportrar. De vann läktarmatchen med betydligt större marginal än vad deras spelare vann matchen på isen. Bajenpubliken har anledning att rannsaka sig själva. Visst, var elitseriechansen i praktiken redan borta, men ett derby är ett derby och det borde vara tillräcklig motivation, kan man tycka. Hammarbys spelare fick således inte det publikstöd de förtjänade, men deras egen insats lämnade också en del i övrigt att önska. Linus Stensson, Tomas Kollar, Andreas Paulsson, Stefan Töyrä och några till kämpade och slet, men genomgående var det för dåligt helt enkelt. Carl-Johan Klint hade inte sin bästa dag i målet, och försvarsspelet visade överlag upp stora brister.
I AIK har jag flera gånger nämnt Jocke Persson. Bland utespelarna var det ingen som föll ur ramen, tvärtom svarade hela laget för habila insatser. Den som imponerade mest på mig var dock backen André Mattsson som – tillsammans med Jocke Persson – stod i en viss särklass.
Nu är AIK bara två poäng från en elitserieplats, medan Bamsingarna är definitivt avhakade. För Bajens del gäller det nu att avsluta snyggt, förslagsvis genom att vinna returmatchen mot Gnaget. Då gäller det måhända att se till att det blir allsvenska derbyn mot AIK även till hösten.
