Bamsingarnas väg till guldet 1951, del I
Hammarby Hockey vann åtta SM-guld mellan 1932 och 1951, vilket gör klubben till en av de mest framgångsrika genom tiderna i svensk ishockey. I en serie om tre artiklar skriver Carl Frängsmyr om Hammarbys senaste guldsäsong 1950/51.
År 1951 var det år Mora-Nisse vann Vasaloppet för sjunde året i rad, då 65-årige Gustav Håkansson blev "Stålfarfar" med hela svenska folket efter sitt deltagande i Sverigeloppet, och året då Bollnäs med "Snoddas" i spetsen vann bandyguldet. Redan 1951 gjorde tidningarna helsidesreportage om svensk bandys "nature boy", även om "Snoddas" verkliga genombrott kom först året därpå då han sjöng "Flottarkärlek" hos Lennart Hyland. Men för alla hammarbyiter kommer årtalet 1951 att vara förknippat med ishockey. Det var då Bamsingarna vann sitt senaste SM-guld i hockey. Detta hockeyguld är för övrigt Hammarbys näst senaste SM-tecken i någon av de stora bollsporterna efter fotbollsguldet 2001.
Själva begreppet "Bamsingarna" blev det vedertagna smeknamnet på Hammarbys ishockeylag under storhetstiden på 1930- och 1940-talen, och det har levt kvar in i nutiden. Som jämförelse kan sägas att det i dag vanliga smeknamnet "Bajen" började användas först i slutet av 1960-talet, och då främst om Hammarbys fotbollslag. Bamsingarnas matchställ är klassiskt: grön tröja med stjärnor och streck samt vinröda byxor. Så såg laget ut under större delen av storhetstiden, även om man från början spelade i svartgula tigerrandiga tröjor (som fotbollen använde ända fram till 1978).
"Vi har faktiskt vunnit guldet, senast var det 51!" skanderar Hammarbys hockeyklack fortfarande ibland. Närmare bestämt var det onsdagen den 28 februari 1951 som Hammarby blev svenska hockeymästare. Guldet markerade slutet på en magnifik era i Hammarbys historia och innebar att Bamsingarna för åttonde gången på 20 år kunde titulera sig svenska mästare. De tidigare gulden bärgades 1932, 1933, 1936, 1937, 1942, 1943 och 1945. Till dessa guld kan läggas att Bamsingarna var i final ytterligare fem gånger mellan 1931 och 1944.
Men till skillnad från tidigare guldsäsonger var Bamsingarna långt ifrån några givna favoriter inför spelåret 1950/51. Det gick så långt att en artikel i Ishockeyboken 1950 deklarerade att det nu minsann var "slutbamsat i svensk ishockey"! Hammarbys storhetstid var över, trodde man.
Efter det sjunde guldet 1945 inleddes ett generationsskifte inom Hammarby Hockey, varför 1940-talets andra hälft heller inte blev lika framgångsrik som den föregående tioårsperioden. Flera av storhetstidens bamsingar befann sig i slutet av sina karriärer. Det gällde till exempel Stig Emanuel "Stickan" Andersson, som 1946 varvade ner i Atlas Diesels IF. Men hans fyra år yngre bror Åke "Plutten" Andersson skulle bli Hammarby trogen ända fram till den ödesdigra nedflyttningssäsongen 1956/57. "Plutten" Andersson var otvivelaktigt Sveriges bäste spelare vid den här tiden, kanske den störste genom tiderna.
Under 1940-talets sista år hade Bamsingarna sålunda byggt ett nytt lag kring en ny generation spelare. Backen Rune Johansson hämtades från AIK 1945. Ett år senare återvände Östen Johansson efter sex år i AIK. Flera nya unga spelare rekryterades, till exempel Sven Ersson från de egna leden. År 1946 värvades också den 20-årige Rolf "Mackan" Pettersson från Karlberg. En annan stor profil i 1951 års guldlag var Göte "Geten" Westerberg, som anslöt från Nacka som 19-åring två år senare (1948). Från Nacka värvades även målvakten Charles "Chala" Larsson, som dock tillhörde en något äldre spelargeneration. Larsson var född 1917, och hade börjat spela hockey först som 16-åring efter att ursprungligen ha varit tävlingscyklist. Tillsammans med de pålitliga veteranerna Åke Andersson och Holger Nurmela utgjorde dessa spelare Hammarbys kärntrupp under 1940-talets sista år.
Övergångar mellan Stockholmslagen har alltid väckt starka känslor, då som nu. I början av 1950-talet storsatsade AIK och lyckades locka över Holger Nurmela, en av de mest framträdande bamsingarna. Nurmela hade gjort elva säsonger på raken i Hammarby IF, och hade bland annat vunnit skytteligan såväl 1948/49 som 1949/50. Svensk mästare med Hammarby blev Nurmela 1942, 1943 och 1945. Hans övergång från Bamsingarna till AIK var lika sensationell som förlusten var tung. Ishockeybokens spådomar om att Bamsingarnas storhetstid var över grundades främst på Nurmelas övergång.
Holger Nurmela representerade AIK 1950/51 och 1951/52 innan han fortsatte i Saltsjöbadens IF. Efter tre år i Saltsjöbaden återvände Nurmela till Bamsingarna där han avslutade sin aktiva karriär säsongen 1955/1956. Mellan 1966 och 1971 var han sedan A-lagstränare i Hammarby.
Som ersättare för den flyktade Nurmela återkallade Hammarby centern Kurt "Kurre Kjellis" Kjellström. Kjellström, som också kallades "Biffen", hade lämnat Hammarby redan 1946 för spel i Södertälje. Efter två säsonger i SSK flyttade Kjellström 1949 till Atlas Diesels IF, i vilken klubb han återförenades med "Stickan" Andersson. Men när Hammarby inför säsongen 1950/51 kom med en förfrågan tackade Kjellström ja till att göra en nysatsning. Uppgiften tog han på fullaste allvar, och han lär ha tränat som aldrig förr. Enligt rapporter bantade han bort mellan tio och tolv överflödiga kilon före comebacken i Bamsingarna!
I november 1950, en månad före seriepremiären, avgjordes DM i Stockholm. Hammarby inledde turneringen med en övertygande 7-1 seger i derbyt mot Enskede den 10 november. Kurre Kjellström blev fyramålsskytt i sin comeback.
Bamsingarna avancerade därmed till semifinal, där laget ställdes mot ärkerivalen Djurgården i en match som spelades den 17 november. Lagom till semifinalen hade Hammarby – trots att ekonomin var skral – införskaffat nya tröjor. Mönstret var förstås det klassiska Bamsingmönstret med stjärnor och streck, men materialet var denna gång silke.
Om det var de nya tröjornas förtjänst skall vara osagt, men Bamsingarna var klassen bättre än Djurgården, och man vann med klara 5-1. I ärlighetens namn skall dock sägas att Djurgården saknade några viktiga spelare, som man hade fått ersätta med juniorer. Klubbens blivande storstjärnor Lasse Björn och Sven Tumba fanns dock på isen.
Matchens stora profiler var Åke "Plutten" Andersson och Kurt Kjellström. "Plutten" var lika dominant som vanligt, och han gjorde också det matchavgörande målet som betydde 4-1, fint framspelad av "Mackan" Pettersson. Dessutom visade Kurre Kjellis att den starka insatsen mot Enskede inte var en tillfällighet. "Den här comebacken ser det ut att ligga härlig uppryckning bakom och den fordom så avgudade Biffen vinner nu i rask takt nya anhängare", konstaterade Luck Carlsten i Expressen.
I den andra semifinalen besegrade AIK ett frenetiskt kämpande Sundbyberg med 5-3, och därmed stod det klart att Bamsingarna skulle få spela ytterligare ett prestigederby i finalen – denna gång mot den hårdsatsande Solnaklubben. Även AIK hade inför DM skaffat sig nya matchställ med tigerrandiga revärer på axlarna. Med syftning just på de nya tröjorna kallade en tidning AIK för "Solna Tigers".
Men det var inte lagens nya tröjor som gjorde matchen speciell, utan det faktum att den gamla hammarbyiten Holger Nurmela nu för första gången skulle möta sina gamla lagkamrater.
Fortsättning följer i del II.
