Bamsingarnas väg till guldet 1951, del III
I SM-finalen på Östermalms IP höll Hammarby undan för Södertäljes press på slutet. Därmed tog Bamsingarna sitt åttonde SM-guld, och man visade med eftertryck att det långtifrån var "slutbamsat i svensk ishockey"!
Tisdagen den 20 februari 1951 inleddes kvartsfinalspelet. Hammarby ställdes mot värmländska Forshaga IF. Hemmalaget var det bättre laget, och Hammarbys säsong hade mycket väl kunnat ta slut inför de 830 åskådarna på Ängevistadion. Hammarby gjorde första målet genom Åke Andersson som drog på ett till synes ofarligt långskott från mittzonen, vilket Forshagamålvakten Arne Holm helt missbedömde. Värmlänningarnas vasse forward Birger Adrian - en av fyra Adrian-bröder i Forshagas lag - kvitterade i mittperioden.
Hemmapublikens glädje blev emellertid inte långvarig. Trots att Forshaga dominerade matchen kunde Hammarby på nytt ta ledningen vid en av sina fåtaliga framstötar. Återigen fick man viss hjälp av den olycklige Holm i Forshagamålet. "Mackan" Pettersson sköt först i burgaveln men lyckades sedan turligt valla pucken i nät via Holms skridsko. Begreppet självmål fanns fortfarande i hockey, varför Pettersson inte krediterades som målskytt.
Genom årens lopp har Hammarby haft en hel del spelare med ett temperament eller spelstil som har gjort att de ofta har fått besöka utvisningsbåset. Hans-Göran Elo vann som målvakt (!) utvisningsligan två år i rad, och på senare år kan spelare som Ola Sandberg och Elias Abrahamsson föras till den kategorin. En tidig föregångare hade dessa "bad guys" i forwarden Göte "Geten" Westerberg. När "Geten" i Forshagamatchen visades ut efter en ful tackling i slutminuterna, lämnade han isen under högljudda protester mot domaren Hans Ebemark. I Dagens Nyheter rapporterade Carl-Ragnar Hagberg att den "hetlevrade Hammarbygrabben slog i ilskan över bestraffningen klubban i isen så att flisorna rök och tog endast motvilligt plats på de utvisades bänk, där han sedan höll ´låda´ så att det hördes upp på läktarna. Osportsligt uppträdande i allra högsta grad!" Men trots det numerära underläget, och trots en forsatt press från Forshaga lyckades Hammarby hålla undan.
Därmed var Bamsingarna klara för semifinal, i vilken man ställdes mot Tranebergs IF. "Tranan" hade i sin kvartsfinal svarat för en stor skräll när man besegrade Gävle GIK hemma på Kristineberg. Gävle - som dessförinnan hade slagit ut Djurgården - var storfavorit, men föll med 3-1. Sensationslaget Traneberg stod upp bra också mot Hammarby i semifinalen som spelades söndagen den 23 februari. Men backparet Åke Andersson/Rune Johansson blev tungan på vågen i en medioker match, där dock Hammarbys seger med 3-1 var rättvis.
I den andra semifinalen bortabesegrade Södertälje SK favoriten AIK med 7-3. Bortalaget gick på knock direkt och ledde med 4-0 efter första perioden. Södertäljes fruktade anfallsformation med Birger Nilsson, Stig Carlsson och Göte "Vicke Hallon" Blomqvist avgjorde matchen. Återigen drabbades AIK av spelarnas dubbleringar, och det gnisslades en del mellan Solnaklubbens olika sektioner. AIK:s bandysektion hade nämligen - enligt DN "utan att viska ett ord till hockeyledningen" - tidigare på dagen lånat in Holger Nurmela och Georg "Kinna" Kraemer för en bandymatch!
Därmed stod det klart att det skulle bli en repris på 1945 års final mellan Hammarby och SSK. Det var också två av svensk hockey absoluta dominanter som skulle göra upp om guldet. Bamsingarna hade dittills spelat 13 SM-finaler, varav laget hade vunnit sju. Motsvarande siffra för "kringlorna" var fyra guld på tio spelade SM-finaler. Åtta spelare från det nyss avslutade VM-spelet fanns på isen. Av dessa tillhörde sex SSK, medan Bajens bidrag till Tre Kronor var Åke "Plutten" Andersson och Rune Johansson.
Finalmatchen spelades på onsdagskvällen den 28 februari. Klockan 19.30 inleddes "puckningen" som man sade. De sista februaridagarna hade varit kalla, varför isen hade frusit till och var i bästa skick. Före ishallsepoken var väderleksrapporterna viktigare än vad man i dag kanske föreställer sig. De hockeyintresserade var hänvisade till kvällstidningarnas uppdaterade uppgifter för att över huvud taget kunna veta om matcher skulle bli av.
Ibland hjälpte inte ens det. Fredagen den 19 januari 1951 skulle Hammarby möta AIK på Kanalplan, och just före kvällstidningarnas pressläggning gav arrangörerna klartecken: matchen skulle spelas! Men vid en sista kontroll vid 16.30-tiden ansåg förbundets funktionärer att isen var för mjuk för spel. Publiken fick vända hem igen, något som vållade en hel del irritation. Men beslutet var nog riktigt, särskilt när man betänker att det andra Stockholmsderbyt - som spelades samtidigt på Östermalms IP mellan Djurgården och Göta - genomfördes under parodiska former på en is som mest liknade snömos.
Under hela vintern 1950/51 ställde blidvädret till problem. Den 20 februari när Hammarby slog Forshaga inställdes exempelvis de övriga tre kvartsfinalerna.
Inför finalen var SSK favoriten i de flestas ögon, men Hammarbys lagledare Curt Piper trodde på sitt lag: "Vi lyckades inte helt mot Traneberg i söndags, men vårt spel räckte till seger, och det var huvudsaken. Isen var inte av det bästa slaget och det bidrog till att vårt spel inte blev som väntat. I kväll hoppas jag att det går bättre, och det finns ingen anledning tro annat än att vi har lika stora vinstchanser som Södertälje."
Hammarby inledde finalmatchen bäst och dominerade första perioden klart. Hasse Hjelm gjorde 1-0 efter bara ett par minuter. Strax därefter utökade Sven Ersson Bamsingarnas ledning till 2-0.
I andra perioden kunde Tore Sundin reducera för SSK efter ett tveksamt försvarsspel av Hammarby. I slutet av andra perioden började SSK ta kommandot allt tydligare, och i början av slutperioden kvitterade Stig Carlsson sedan han åkt igenom Bamsingförsvaret och prickskjutit 2-2 bakom "Chala" Larsson. Strax därefter blev den hetsige "Geten" Westerberg utvisad för tredje gången, men Bajenförsvaret under Åke Anderssons ledning kunde reda ut stormen. Men "Pluttens" tålamod med "Getens" temperament hade definitivt tagit slut. Under slutperioden försökte "Plutten" med alla medel förhindra att "Geten" släpptes ut på isen. Det var klokt att "hålla brushuvudet utanför planket", tyckte Luck Carlsten i Expressen.
Med "Geten" bänkad fick också Bamsingarna chansen i power play sedan SSK:s Epa Johansson blivit utvisad. Hammarby förvaltade överläget på bästa sätt och återtog initiativet i matchen. Brand-Johan i Södertäljemålet avstyrde chans efter chans innan Östen Johansson till sist kunde styra in 3-2 till Hammarby. Målet var rättvist, men var samtidigt turligt; pucken hade knappt styrfart då den passerade mållinjen. Trots stor SSK-press på slutet höll Hammarby undan.
Hammarbys SM-guld 1951 visade med eftertryck att det ännu långt ifrån var "slutbamsat" i svensk hockey. Det faktum att Holger Nurmela inför säsongen valde att ta steget till AIK gör HIF:s prestation ännu större. Den grönvita segermaskinen hade tagit sitt åttonde guld på nitton år, och då får man inte glömma att inget SM-tecken delades ut år 1939. Efter guldet 1951 var det bara IK Göta som hade fler SM-tecken (nio) än Bamsingarna.
Tyvärr har Göta fortfarande fler SM-guld, trots att det har gått 52 år sedan Hammarby vann finalen på Östermalms IP!
