Hockeyns högdjur förstör sporten, del I
Publikkrisen i Stockholm beror i hög grad på seriesystemet. Benjamin Thorén identifierar nedan fem olika steg som har lett till svensk hockeys stilla insomnande. Artikeln publicerades första gången i september 2002 på Hammarby Hockeys officiella hemsida.
Än en gång har diverse debattörer och hockeymakthavare loskat kravet på en så kallad "stängd elitserie" upp på tapeten. En tapet som numera bara sitter kvar tack vare nödlösningshäftstift i form av nybyggda arenor. En stängd högsta serie skulle vara det femte och sista steget i avvecklingen av svensk hockey. Och då menar jag en hockey där man sitter på läktaren och slutar tugga först när naglarna smakar armbåge. I stället får vi sitta där tysta med armarna nerstuckna i popcornburken, om vi nu inte hoppar över perioden och sitter kvar i baren.
Första steget - Kalle Anka tar över Tre Kronor
Fram till 1980-talets slut var det svenska hockeylandslaget Tre Kronor det populäraste och mest folkära landslaget. När "Honken" var världens bästa målvakt så blev han nästan en gud. Att kalla nutida målvakter med namnet Holmkvist för "Honken" är snutt på hädiskt.
Varenda moster Beda kunde räkna upp spelarna på sina fem krokiga små fingrar och när Sverige spelade mot Sovjet så stod inte bara Sverige stilla. Tiden stod stilla.
Visst var man medveten om att VM inte höll absolut toppklass, trots att världens bästa lag Sovjet var med. Visst saknades Kanada och USA och de allt fler svenskar som spelade i NHL. Men det spelade ingen större roll. Det lystmätet stillades med Canada Cup som dök upp då och då.
Men så sålde sig hockeyn till Kalle Anka-kanalen TV3. En slaskig kabeltevekanal som en femtedel av svenska folket hade oturen att kunna få in på sina apparater. Den trygga, kanske lite tråkiga, men professionella public service-teven byttes ut mot spelevinker som lekte teve och som "förnyade" genom förnedring. Mot tittarna.
Visst körde man eftersläpande sändningar i SVT under ett antal år, men de försvann. Och fortfarande - i skrivande stund - har bara hälften tillgång till TV3. Hockey-VM höll länge greppet trots förändringarna. Men med åren kan ett evenemang som inte har full täckning inte behålla den fullständiga publiken. TV3 har visserligen blivit bättre, även om jag personligen får skabbsymptom av alla tävlingar och att alla små pauser där analys och andhämtning behövs - fylls med korta reklamspotar.
Lägg till inflationen i hockeylandskamper så har vi fullgjort det första steget mot svensk hockeys död.
Andra och tredje steget - Alla till slutspel och resten lever tryggt, yippie!!
När allsvenskan i mitten av 70-talet via en 16-lagsserie förvandlades till elitserien, så skapade man grogrunden för ett ökat hockeyintresse. Man utvecklade seriesystemet till att bli mer modern och i tiden. Precis som man ska göra. Det finns ingen anledning att harva kvar exakt som i alla tider. Det blev 10 lag som möttes 4 gånger - 36 omgångar. 4 lag till slutspel och 2 åkte ut. 4 lag underifrån kvalade om de två platserna.
Så var det i en säsong, 76/77. Sedan fick man kalla fötter och lät 9:an vara med i kvalet. 10:an åkte ut. Det höll i sex säsonger.
Sedan fortsatte man utvecklingen. En allsvenska efter jul kom i gång. Allt för att vässa den näst högsta serien. För några år sedan bantade man från 4 till 2 division-1-serier (som nu kallades allsvenskan) och införde Superallsvenskan. I någon veva utökades elitserien till 12 lag.
So far so good. Men kalla fötter hos alltmer penningkåta elitseriepersoner, gjorde att ett antal riktigt korkade ändringar gjordes.
- I några steg utökade man antalet omgångar. Jag tror att de är uppe i 50 eller något nu.
- Man dubblade antalet lag till slutspel - 8 och gjorde slutspelen till maratondanser (vilket i och för sig kanske är bra då det är endast i slutspelet det spelas hockey nu för tiden)
- Man korkade igen avloppet halvvägs. Inga lag åker garanterat ut. De två sämsta får kvala.
Resultatet har varit väntat. I en ändlös serie mot okänt mål (eller åtminstone ett mål som känns som om det aldrig kommer) spelar man ett oändligt antal, oftast ointressanta matcher. I storstäderna där det finns mycket andra saker att göra, har serien i princip dött. Det gäller allra mest i Stockholm, där derbygrupperna (en massa derbyn) har gjort att inte ens en match mellan AIK och Djurgården blir fullsatt.
Jomen ute i landet är det ju jättestort! Ja, det kanske är sant. Hockeyn lever tack vare att lag som Linköping och Leksand har tagit sig igenom nålsögat och gått upp. Och att det, som sagt, inte finns så mycket konkurrens en tisdagkväll i november i Jönköping eller Luleå.
Jag är övertygad om att den här bygghetsen som pågår bara är en respirator. I Jönköping och i Karlstad kokar det, men hur länge håller det i sig? Globen-effekten klingade av efter några år. Man kan inte bygga en ny hall vart femte år, hur många barer och bastur det än finns ...
Fjärde steget - NHL är vår ledstjärna
NHL tycks vara den stora ledstjärnan för svensk ishockey. En massa matcher, häftig inramning och så vidare. Ni vet själva vad jag menar. Det verkar som om de som talar sig varma för NHL bara har sett den via häftiga reportage och braskande Sportbladet-artiklar. Det är Foppa mig hit och Sudda mig dit. Det säljs mängder av tröjor och allt som har med NHL att göra är bara sååå häftigt.
Och jajamän, jag håller med. Kollar man in en toppmatch, framför allt i Stanley Cup, så kan det vara en häftig hockey. Det är ju trots allt världens bästa spelare som är med. Och allra bäst är de här veckosammanfattningarna, med mål och tacklingar i snabb takt. Ackompanjerade av superslipade amerikanska kommentatorer som det verkar gå för när det blir mål.
Men skenet bedrar. Det bedrar väldigt mycket. En normal NHL-match är nämligen inte alls häftig.
- Priserna är skyhöga
- Publiken är moltyst och knaprar mest på godis och käk och kan ofta inte ens reglerna.
- Spelet är relativt oinspirerat då matcherna kommer så ofta så att det är omöjligt att tända varje gång.
- Klackar existerar inte.
- Publiken skriker inga ramsor.
- Publiken vaknar bara när det blir slagsmål.
Myten om det häftiga NHL är skapade i redigeringsrummet hos tevestationer och bland massmedier som hajpar sporten.
Jag är inte emot läckra intron, ljusshower, entusiastiska speakers, välutrustade barer eller musik på rätt valda ställen. Det är utveckling till en mer fullödig upplevelse.
Men hockeyn, hockeyn, hockeyn är viktigast, viktigast, viktigast!!! (se vilken Calle Bildt man är va?)
Det fjärde steget mot hockeyns gonatt kan sägas vara en ohejdad plankning av ett annat lands totalt olika idrottskultur.
Femte steget - nu stänger vi!
Stänger man elitserien berövas sporten sitt hjärta, åtminstone som vi ser det i europeiskt perspektiv. Inga matcher kommer då att betyda något, det kommer bara att handla om att få folk att "ha kul" en kväll. Lagidrottens motor är hjärta, engagemang, känslor, jubel, skratt. Men också risk för bedrövelse och tårar. Tar man bort motorn så vinner inte ens Schumacher hur mycket han än försöker ...
