Rättvis Bajenseger på Hovet

Hammarby befäste sin serieledning genom att besegra rivalen AIK med 2-0 inför en fåtalig publik på Hovet.

Hammarby svarade för en av sina spelmässigt bättre insatser i årets NHA. Laget vann rättvist med 2-0, och segermarginalen var i underkant. Särskilt i de två första perioderna var det en fenomenalt spelande Ola Nilsson som höll de svartgula kvar i matchen. För trots att AIK hade "bortamatch" spelade man i sina svarta hemmaställ eftersom Bajen valde att uppträda i en specialdesignad vit derbytröja med en stor stjärna på bröstet och tre streck. Den nya tröjan, särskilt då strecken, förde i alla fall tankarna till den klassiska Bamsingdressen.

Redan i första perioden tog Bamsingarna ett visst kommando, och laget hade betydligt bättre fart på skridskoåkningen än när de båda lagen möttes i förra veckan. Men i likhet med många tidigare matcher hade HIF svårt att omsätta sitt spelövertag och sina chanser i mål. Förstaperioden blev således mållös, men den gick på poäng till Hammarby. Då skall man ändå ha i minnet att AIK vid ett tillfälle hade chansen i spel fem mot tre. I periodens slutsekunder utbröt en brottningsmatch mellan André Mattsson och Linus Stensson, vilken slutade lika oavgjord som perioden.

Söderbrödernas spelövertag blev ännu mer markant i inledningen av andra perioden, då man i en rad byten snurrade friskt i AIK-zonen. Chanserna var nu om möjligt ännu vassare än tidigare, men Ola Nilsson fortsatte att storspela. Just då Hammarbypubliken började misströsta kom till slut utdelningen. Backen Johan Ejdepalm fick på ett skott som smet in precis vid Nilssons vänstra stolpe. Just det skottet såg inte alldeles otagbart ut, men sannolikt var målvakten skymd.

Inte ens Hammarbys ledningsmål skulle dock nämnvärt väcka AIK, som inte kom upp i sin vanliga klass. Bajen trummade på bra fram till det återstod cirka sju-åtta minuter av andra perioden. Då, efter drygt halva matchen, började AIK allt mer hitta rytmen i spelet och laget skapade ett visst tryck mot Carl-Johan Klint. Men några minuter senare blev Mattias Pålsson utvisad, vilket gav Bajen nya chanser att flytta upp spelet. Efter 39.38 kom så det förlösande och psykologiskt viktiga 2-0-målet inprickat av Jimmie Kraft. För framspelningen svarade Henrik Nilsson och Jonas Göthberg.

Den tredje perioden blev ganska jämn. Hammarby spelade av naturliga skäl mer defensivt, och man lyckades mestadels manövrera ut AIK-anfallarna. Mattias Pålsson fick en gyllene chans att ta sitt lag in i matchen när han fick ett friläge, men då visade Carl-Johan Klint att det fanns mer än en duktig keeper på isen. Mot slutet svarade Klint för en om möjligt ännu svettigare räddning när den gamle Hammarbybekantingen David Engblom bröt in framför mål. Strax därefter tog AIK ut sin tappert kämpande målvakt, men utan att lyckas få till något riktigt tryck i spel sex mot fem. I stället fick Henrik Nilsson en chans att göra ett tredje mål, men pucken gick utanför.

Hammarby gjorde som lag en habil insats. Carl-Johan Klint höll nollan för andra matchen i rad, och försvarsspelet fungerade överlag bra. Offensivt förtjänar slitvargarna Linus Stensson och Stefan Töyrä beröm, men även Johan Eneqvist och Marius Trygg hade bra fart på skridskorna. Det syntes också att Andreas Paulssons och Johan Hägglunds återkomst betyder en hel del.

I AIK har Ola Nilssons målvaktsspel redan harangerats. I övrigt var det mer slätstruket. Ingen föll ur ramen, men det var heller ingen som direkt stack ut från mängden. Peter Gerhardsson visar emellanåt att han fortfarande kan, och Mattias Pålsson få väl sägas ha visat tvivlarna att han håller god allsvensk klass. Mattias Beck, Patric Blomdahl med flera var inte direkt dåliga, men de har tidigare bevisat att de kan avsevärt mer än vad de visade i dag. Patrik Wallenberg - som för övrigt var lagkompis med David Engblom i Hammarby vintern 1999/00 - gjorde comeback efter skada. Inte heller han spelade dock någon framträdande roll, men han blir säkert en tillgång för AIK på lite sikt.

Som hammarbyare vill jag till sist säga att publiksiffran, ynkliga 1 918 personer, tyvärr blev en smolk i glädjebägaren. Hammarbys klack var något större, men AIK:s var å andra sidan bättre och mer samlad. Det får bli mitt kortfattade omdöme om kvällens "läktarmatch".

Det känns å andra sidan futtigt att utropa segrare och förlorare på läktaren en sådan här kväll när alla begriper att båda lagen är förlorare. Att inte ens 2 000 personer finner det vara mödan värt att se två av Storstockholms mest klassiska lag, med tillsammans 15 SM-guld!, drabba samman i Sveriges nationalsport - det är riktigt, riktigt illa. Kvällens publiksiffra (och för den delen även förra veckans) kan gärna jämföras med de båda lagens första möte i division ett östra 1993. Den gången, för precis tio år sedan, kom 10 882 personer till Globen för att se de båda lagens första inbördes möte. Man frågar sig onekligen var alla dessa människor har tagit vägen. Helt klart är att trenden måste vändas - annars ser framtiden för de båda lagen dyster ut.

Carl Frängsmyr2003-10-01 23:47:04

Fler artiklar om Hammarby