En julsaga
Lagom till julen bjuder Nina Arnewing på denna tänkvärda julsaga. Eftersom verkligheten inte sällan överträffar sagan tål den att tänkas på - i synnerhet mot bakgrund av förändringar av seriesystemet som sannolikt kommer att genomföras framöver.
Det var en gång en liten pojke som hette Calle. Han växte upp i ett arbetarområde där inte mycket var gratis, utom att sporta förstås.
Calle träffade kompisarna så ofta han hann och skippade ofta läxorna till förmån för den sköna isen och gled gärna fram tills morsan vansinnig fick dra hem honom på kvällarna.
Då killarna i kvarteret givetvis ansåg sig vara bättre än andra med klubba och puck, så bildade man laget Kisarna.
Kisarna insåg snabbt att träning var a och o för framgångar och ökade dosen med det dubbla. Mycket fick dom försaka för att bli bra, inga brudar, inget dricka och ont överallt jämt och ständigt, men vill man bli bäst så...
När det drog ihop sig till första träningsmatchen insåg Kisarna att de hade problem, inga matchställ och inga pengar. Man knackade dörr och lyckades få ihop både dräkter och skydd till första fighten. Matchen är knappast så mycket att orda om, Kisarna förlorade då deras motståndare kom till start med fyra femmor? Panik i ledet, vilka ska vi ta in och framförallt hur fan ska vi få ihop pengar till flera dräkter och mera skydd?
Jontes farsa som alltid hjälpt dom med slipning och annat visste råd, man kunde ju sälja lotter vid Konsum på lördagarna så skulle det nog ordna sig trodde han.
Och det gick, till första seriematchen var laget både fulltaligt och snyggt ekiperade. Efter detta gick allt som på räls, den ena vinsten avlöste den andra och vid seriens slut hade Kisarna bara förlorat tre matcher och vinsten var i land.
Stor glädje och hela området kände sig delaktiga i vad "deras" pojkar åstadkommit.
Den ena kvarterskrogen efter den andra fylldes av glada stolta medborgare, som inte alltid hade så mycket att fira just.
Fulla av segerns sötma anmälde sig Kisarna till den prestigefyllda årliga cupen Maktkampen.
Maktkampen spelades mellan olika lag i samma serie och Kisarna hade redan slagit i princip alla så vinstpengarna och äran var inom räckhåll tyckte de.
Spelmässigt så gick laget som väntat, man slog ut alla motståndare i sin väg mot den åtråvärda finalen, och enda smolken i bägaren var väl att man inte alltid hade det så bra ställt utan fick skrapa ihop pengar från match till match.
När det äntligen blev dags för finalspel var Kisarna både glada och förväntansfulla: "Fan, en seger här och vi klarar oss minst ett år till utan att krossa spargrisen eller stå och frysa utanför Konsum varje lördag!"
Redan i omklädningsrummet kändes att något var fel, och när man kom in för uppvärmningen förstod man varför: motståndarna var inget lag man spelat mot förut och dessutom såg de äldre ut? Kisarna skickade in sin lagledare Pelle som var arg som ett bi för att kolla om något blivit fel.
Pelle kom tillbaks efter en stund och berättade att domarna förklarat att när man kommer så långt som till final, då är det de som sätter reglerna? Och eftersom motståndarna hela säsongen åkt på så mycket styk i sin egen serie var det inte mer än rättvist att de skulle få lite lättare motsånd i finalen. Kisarna fattade ingenting, vad fan vi har ju mött killar i våra egna serier under hela cupen, hur kan dom göra så här?
Domarna förklarade att när de anlitas av lag i den högre serien är betalningen bättre och av tacksamhet över detta kände de nödvändigheten att bevaka nästa års intäkter, även om detta nu innebar en viss orättvisa i just Maktkampen.
Kisarna klev in på isen gjorde sitt bästa i tre perioder, men kunde inte klara av att sänka de större och högre rankade grabbarna från norr.
Tre år senare fanns det inte längre något lag med namnet Kisarna, och ingen av killarna fortsatt med ishockey.
Tragiskt, sorgligt och påhittat?
Nej, det värsta är att detta förekommer varje år.
* Byt ut Kisarna mot valfritt allsvenskt lag.
* Byt ut Maktkampem med allsvenskan.
* Byt ut domarna mot Hockeyligan.
Trist med sant, kämpa på mina vänner!
