Hammarby åkte ifrån Sundsvall på Hovet
Hammarby bärgade planenligt tre poäng i den superallsvenska premiären mot Sundsvall. En god organisation, snabba spelvändningar och ett starkt närkampsspel lade grunden till en seger som aldrig var hotad.
Det syntes från första början att Hammarbyspelarna hade sett fram emot att det superallsvenska allvaret skulle börja. Redan från första nedsläpp kopplade man ett grepp om matchen, vilket Sundsvall aldrig lyckades slingra sig ur. Gästerna gjorde ingen dålig match, även om de hade klara problem att hänga med i svängarna när Hammarby drog upp tempot i passningar och skridskoåkning.
Ändå fick medelpadingarna tidigt chansen att spela i power play sedan Andreas Paulsson blivit utvisad för interference efter bara dryga minuten. Men det är - för att använda en klyscha - svårt att spela power play direkt i en matchöppning. I stället för att lyckas skapa tryck i Hammarbyzonen svarade bortalaget mycket riktigt för flera missar, vilka mycket väl hade kunnat kosta dem ett baklängesmål. Först tilläts Johan Ejdepalm att åka runt på vänsterkanten, och strax efter var det Linus Stensson som satte full fart mot Sundsvallsmålet. Möjligen gick Stensson lite väl hårt fram, och det hela slutade i handgemäng och dubbelutvisning för Stensson och Sundsvalls Johan Svedberg.
Hammarby åkte ifrån Sundsvall i SA-premiären. Foto: Jim Sharp
Sundsvalls målvakt Jimmy Danielsson hade ingen riktigt lyckad kväll. Inledningsvis gav hans tveksamma ingripanden upphov till flera farligheter för de grönvita. Det mest ödesdigra misstaget skedde efter drygt 14 minuter, då ett slarvigt målvaktsagerande utgjorde upprinnelsen till att Johan Hägglund mer eller mindre bjöds på Hammarbys första mål.
Hammarby var förvisso det klart bättre laget redan under matchens första tio minuter, men ju längre perioden gick desto mer markant blev spelövertaget. Flera av Hammarbys formationer snurrade friskt i Sundsvallszonen, och allra kvickast agerade kanske Johan Hägglund och de båda norska landslagsmännen Marius Trygg och Mads Hansen. Efter 8.35 åkte Andreas Paulsson iskallt igenom Sundsvallsförsvaret och stänkte distinkt i 2-0, men målet föregicks av en interference på Christian Lechtaler. I stället för en utökad ledning tvingades Hammarby spela i box play, något man dock klarade med den äran. Med tanke på spelövertaget och det stundtals massiva trycket var det både rättvist och logiskt att Hammarby genom Jonas Göthberg kunde göra 2-0 efter 14.06. Strax därefter var Linus Stensson ytterst nära att utöka Hammarbyledningen, men hans rappa direktskott träffade målramen.
I andra perioden kom Sundsvall in i matchen lite bättre, delvis som en följd av att Hammarby inte riktigt fortsatte i förstaperiodens furiösa tempo. Bortalaget skall ha all heder av att de verkligen ansträngde sig för att lyfta upp spelet, och inte på något sätt gav upp. Men fortfarande var det Hammarby som hade de flesta chanserna, och de grönvitas försvarsspel var klart bättre organiserat än gästernas. Perioden slutade mållös, även om den gick till Hammarby på poäng. Men i periodens allra sista skälvande sekunder fick ex-hammarbyiten Dan Tryborn ett jätteläge, som han dock missade. En reduceringspuck i det läget hade definitivt gjort slutperioden mer oviss!
Linus Stensson och Martin Romö hade en del att säga varandra. Foto: Jim Sharp
En viss frustration över att matchen höll på att rinna dem ur händerna märktes hos flera av gästerna. Martin Romö gjorde sig t.ex. skyldig till en oprovocerad charging på Carl-Johan Klint, vilket naturligtvis väckte en berättigad vrede hos Hammarbybackarna Björk och Borzecki. Det hela slutade med att Romö mycker riktigt utvisades för sin charging, medan roughingstraffet enbart tilldömdes Björk. I det efterföljande box play-spelet svarade Andreas Paulsson för en genomåkning, men hakades upp i skottögonblicket utan att det föranledde någon åtgärd från rättsskiparen. Detta var för övrigt bara två av ett flertal tveksamma domslut från Peter Erikssons sida.
Efter halva slutrundan kom avgörandet i form av matchens snyggaste mål. Johan Ejdepalm avslutade ett vackert sanfall med ett skott i krysset. Kort därefter brände Christian Lechtaler ett jätteläge. Med sex minuter kvar gjorde sig Hammarbys Johan Eneqvist skyldig till en high sticking, som kostade honom fyra minuter i utvisningsbåset. Därmed tändes ett sista hopp för gästerna, vilka denna gång tog vara på chansen. Erik Tägström kunde trycka in 3-1 framspelad av Mikael Romö och - ja, vem tror ni? - allsvenskans främste passningsläggare Daniel Olsson.
Eftersom Eneqvist tilldömts fyra minuter kunde Sundsvall, målet till trots, fortsätta att spela i power play. Sune Bergman agerade helt rätt när han valde att plocka ut Danielsson med fem minuter kvar, men denna gång gick chansningen inte hem. Elias Abrahamsson kunde skicka i väg en puck som, trots att den touchade en Sundsvallsspelare, ändock träffade den öppna Sundsvallsmålet. Sune Bergman fortsatte den friska satsningen med sex utespelare, och Hammarby hade ett flertal lägen att utöka ledningen ytterligare. Visst kan man förstå att Sune Bergman inte gav slaget förlorat vid underläge 1-4 när fem minuter återstod. Däremot är det svårt att förstå vitsen med att spela utan målvakt när resultatet är detsamma och det endast återstår 20 sekunder!
Sammantaget var detta en bra superallsvensk match. Hammarby visade att laget har några växlar till att lägga in jämfört med höstens NHA. Sundsvall gjorde, det upprepar jag gärna, alls ingen dålig match. De försökte stå emot Hammarbys offensiva tryck för att sedan vända spelet i vassa kontringar. Taktiken lyckades emellanåt, men felprocenten i försvarsspelet var för hög för att laget skulle kunna rubba ett Hammarby med dagens form. Bäst i Sundsvall var förstafemman med Daniel Olsson i spetsen. Målvakten Jimmy Danielsson inledde darrigt, men spelade upp sig ju längre matchen led.
I Hammarby förtjänar många att nämnas. Johan Hägglund gjorde sin bästa match i Hammarbytröjan sedan han anslöt från Örebro i november 2002. Även hans norska kedjekamrater Trygg och Hansen var mycket bra; det skall bli intressant att se vad den trion förmår uträtta framöver. Linus Stenssons inställning och närkampsspel var briljant, och han såg ruskigt taggad ut (ibland gränsande till övertändhet). Johan Ejdepalm går från klarhet till klarhet och agerar med allt större pondus och självförtroende, vilket de (allt som oftast framgångsrika) offensiva räderna vittnar om. Glädjande att se var också att Daniel Rafner verkar vara på gång tillbaka efter den meniskskada som hämmade honom under hösten; även Rafner gjorde sin bästa match hittills.
Om man skall efterlysa något så är det en riktigt vass avslutare. Hägglund, Rafner, Eneqvist, Trygg m.fl. är duktiga på att åka sönder motståndarförsvaret och skapa chanser och returer, men ofta saknar man en riktigt ettrig spelartyp med utpräglat målsinne som kan omsätta chanserna i mål. Paulsson kan ju inte spela i alla kedjorna!
Nu fortsätter serien med tre tuffa matcher inom loppet av en vecka. På söndag väntar Mora (som inledde med att bortabesegra Västerås), och sedan följer prestigemöten mot de båda AIK-lagen på tisdag och nästkommande söndag. Om halvannan vecka lär vi således få ett kvitto på exakt var Hammarby står i elitserie
