Hammarby-Huddinge i retrospektiv, del I
Den 22 september spelas den hundrade tävlingsmatchen genom tiderna mellan Hammarby och Huddinge. Med anledning av detta har Hammarbyredaktionens Carl Frängsmyr skrivit en sjudelad krönika om lagens 99 tidigare derbyn mellan 1967 och 2003.
Hammarbys och Huddinges supportrar och spelare kan i den kommande omgångens derby fira ett kärt jubileum. Mötet i Björkängshallen den 22 september blir nämligen lagens hundrade möte i seriesammanhang genom tiderna. Vid jubileer hör det närmast till kutymen att retrospektivt blicka tillbaka på det som varit och eventuellt också blicka framåt mot det som komma skall. Det gör vi också i denna sjudelade krönika, som inte är någon fullständig derbyhistorik, men tar fasta på några särskilt intressanta matcher och händelser.
Då Wilhem Wallenkampf bildade Huddinge IK i januari 1950 var det sannolikt få hammarbyiter som mer än (på sin höjd) noterade den nya föreningens tillkomst. Femtiotalet var det sista decenniet då ishockeyn ännu var en utpräglad Stockholmsidrott, och följaktligen saknade sannerligen Hammarby inte rivaler i närområdet.
Just säsongen 1949/50 - då Huddinge IK bildades som en utbrytning ur Huddinge IF - mötte Bamsingarna i serien såväl IK Göta som Djurgårdens IF och Atlas Diesels IF. I seriefinalen väntade därefter dubbelmöten med Södertälje SK, och i SM-slutspelet matcher mot både AIK och Djurgårdens IF. Lägg därtill att klubbar som Karlbergs BK och Tranebergs IF bedrev ishockey på hög nivå. I DM-turneringarna under 1940- och 1950-talen ställdes Hammarby mot lag som Enskede IK, Rålambshofs IF, Westermalms IF, Mälarhöjdens IK, Reymersholms IK, IK Hermes och Årsta IK, andra lag att förtiga. Säsongen 1949/50 hade Hammarby i DM avverkat bland annat Lilljanshofs IF och UoIF Matteuspojkarna.
En utmanare i Söderort väckte dock en viss uppmärksamhet i början av 1950-talet. Men det var inte Huddinge utan Saltsjöbadens IF, som under ledning av den legendariske Hammarbyledaren Curt Piper raskt marscherade genom seriesystemet. I november 1953 möttes Hammarby och Saltsjöbaden i en klassisk prestigematch DM, där Saltsjöbaden ställde upp med flera gamla Hammarbyspelare (även om laget i just den matchen saknade Holger Nurmela som var upptagen av landslagsspel). Trots tappra försök lyckades Saltsjöbaden aldrig ta det sista klivet till högstadivisionen. Med tiden föll klubben tillbaka, och hockeysektionen lades ner. I maj 1965 avled eldsjälen Curt Piper i en hjärtattack. Lika lite som andra Söderortsklubbar som Nacka SK, Skuru IK eller Atlas Diesels IF lyckades Saltsjöbadens IF bli någon mer långsiktig utmanare till Hammarby. Det erkännandet måste man däremot ge Wilhelm Wallenkampfs skapelse.
Den första seriematchen mellan Hammarby och Huddinge spelades den 7 november 1967 på den då nyanlagda Björkängens IP. Arenan hade invigts en knapp månad tidigare med en vänskapssmatch mellan Huddinge och Djurgården. Invigningen hade lockat mycket folk, och tidningarna skrev efteråt att de hockeyintresserade Huddingeborna inte skulle behöva vänta länge på nästa "gobit" - premiären mot Hammarby! När det så var dags för historiens första nedsläpp mellan Hammarby och Huddinge fanns hela 1 044 personer på plats - en anmärkningsvärt hög siffra för division två-hockey vid den här tiden.
Hemmalagets anhängare hoppades förstås på en skräll. Förhoppningarna saknade inte fog för sig eftersom Hammarby hade visat tveksam form under försäsongen. Bamsingarna hade blivit utklassade av Södertälje med hela 11-1 i en träningsmatch, och i DM-spelet hade de grönvita sensationellt blivit utslagna av Hanvikens SK! Huddinge startade också optimistiskt och höll till en början spelet någorlunda väl. Efter första perioden var ställningen 1-1 sedan Christer Wallin skrivit in sig i Huddinges hockeyhistoria som klubbens förste målskytt någonsin mot Hammarby.
Men trots att Bamsingarna saknade flera starka kort - däribland Hans "Tjalle" Mild - kunde Söderbröderna tämligen enkelt utmanövrera uppstickarna från Söderförorten. Inte ens den tappert kämpande Huddingekeepern Rune Bohman kunde förhindra att siffrorna rasade i väg.
Periodsiffrorna i såväl andra som tredje perioden skrevs till 0-4, varför slutresultatet alltså blev hela 1-9. Det är fortfarande - 98 inbördes möten senare - Hammarbys resultatmässigt största seger mot Huddinge! Sten "Stene" Hellberg ordnade redan i premiärmatchen historiens första hattrick i derbysammanhang. Lasse Söderström blev tvåmålsskytt medan de övriga fyra Hammarbymålen inprickades av Kenneth "Kenta" Ohlsson, Ingemar Brandström, Stefan Lundström och Jan Engström. Matchens store lirare var dock - enligt samstämmiga rapporter - ingen av målskyttarna utan Rolf "Råttan" Edberg.
Trots resultatet var Huddingeledaren Bengt Nilsson inte alltför nedslagen efter matchen: "Hammarby var för bra, men det finns andra i serien att klå", sade han till Dagens Nyheter. Nilsson skulle få rätt - i båda fallen. Huddinge blev ett stabilt mittenlag medan Hammarby vann serien klart. Redan i returmötet den 16 februari 1968 bjöd dock Huddinge på ett betydligt tuffare motstånd än i hemmapremiären. Hammarbys segersiffror stannade nu vid 5-3 i en match som främst går till hävderna för att Tommy Blomqvist blev den andre spelaren (efter Sten Hellberg) att göra hattrick mot Huddinge!
Efter kvalspel gjorde Bamsingarna våren 1968 Skellefteå AIK sällskap upp i högsta divisionen. Tyvärr blev sejouren i högsta divisionen ett fiasko. Hammarby bärgade endast tre poäng på hela säsongen och var omgående tillbaka i dåvarande division två på nytt. Därmed var det dags för nya möten med Huddinge IK. Den 5 december 1969 vann Hammarby lagens tredje möte genom tiderna, dock med minsta möjliga marginal. Till en början såg Hammarby ut att gå mot en stabil seger. Efter första perioden ledde de grönvita med 4-1, ledningen utökades till 5-1 i början av andra perioden. Saken tycktes vara klar, men Huddinge kämpade vidare och lyckades faktiskt göra fyra raka mål och kvittera. Till slut vann ändå Bamsingarna med 7-6.
Apropå domarna kan från matchen vara värt att notera att den ena huvuddomaren, Lars Ekman, skadade sig allvarligt redan i första perioden. Vid den här tiden fanns inga krav på att läkare skulle finnas till hands i lägre divisioner än ettan. Följaktligen fick Hammarbys speaker efterlysa sjukvårdskunnigt folk bland publiken där det dessbättre fanns en dam till hands som kunde komma ner på isen för att ge domaren första hjälpen innan han i ambulans fördes till Södersjukhuset. Andredomaren Gillis Johansson dömde klart första perioden på egen hand, men på läktaren fanns dessbättre den pensionerade domaren Fritz Eriksson som fick snöra på sig skridskorna och göra en kort comeback. Domarduon hamnade i hetluften direkt. Hammarbys sista mål väckte nämligen stora protester från Huddingespelarna eftersom Stefan Lundström helt tydligt sparkade in pucken. Domarna ansåg dock att pucken touchade Huddingebacken Torbjörn Johansson innan den passerade mållinjen.
Frågan om läkares närvaro även vid hockeymatcher utanför högstadivisionen blev för övrigt smärtsamt aktualiserad i november 1975 då Hammarbys Christer Sahlin fick halsvenerna avskurna av en skridskoskena i en match mot IK Vita Hästen.
Fortsättning följer.
