En supporters bekännelse
Hammarbyredaktionens Nina Arnewing, som också är ordförande i Bamsingarna - Hammarby Hockey Support, har skrivit en krönika om livet som supporter. Jag är engagerad, men inte fanatisk, skriver hon.
Som aktiv supporter och Hammarbyare möts man ofta av fördomar och dumma påståenden från omgivning och arbetskamrater, som påstår att man är fanatisk. Det är något som jag slår ifrån mig med eftersom fanatisk är ett hårt ord. Själv är jag bara intresserad, engagerad och passionerad, men fanatisk? Nej, aldrig!
Samtidigt som jag går i försvar tänker jag: "Ja, det kan du påstå som inte vet hur en arena ser ut inifrån, eller påstår dig vara AIK:are men inte kan namnge ens tre spelare eller än mindre har sett en match live de senaste tio åren. Eller: "Javisst, släng ut dina pengar på gardiner, kläder, skor, ny bil eller resor - själv är jag nöjd om jag kan köpa nya matchtröjan och säsongskortet. Det är väl inget konstigt med det?"
Att jag inte vill ha något umgänge med motståndarsupportrar när det är matchdags, utan har fullt upp med att fokusera på vilka anledningar jag har att inte gilla dem och hålan de bor i, det hör väl till? Dessutom vet jag att de inte gillar hammarbyare i alla fall och bättre förekomma än att förekommas, det kan väl inte betraktas som annat än normalt?
Ibland när någon är sjuk på jobbet vill de att jag rycker in och tar extrapass, och visst kan jag det men bara om det inte är när Bajen spelar. Men säger man det högt möts man av fnysningar från en del personer - som samtidigt vill hem för att se en idol eller något annat på TV ... hallå!
När Hammarby spelar står världen still och att sitta hemma med chips och se en såpa? Ibland när det är extra viktiga matcher på gång kan det vara lite svårt att fokusera på jobbet och prestationen är kanske inte helt på topp, men alla kan väl inte vara på topp alla dagar eller?
När arbetskamraterna kommer åter från semestern och berättar om hur de haft det och att de har ångest för att de inte sparat lite dagar, ja, då ler jag inombords - för själv har jag två veckor kvar som jag tar ut under vintern för att ha möjlighet att åka på bortaresor!
När det är matchdag - och jag inte haft möjlighet att vara på plats - hänger jag alltid ut Hammarbyflaggan för att glädja grannarna. Det har resulterat i att familjen inte längre tilltalas med namn i området, utan som "hammarbyarna i 63:an". Ja, det är väl trevligt?
Att man vid tillfällen när A-lagen har ledigt velat närvara på en match mellan Hammarby och någon annan på till exempel Grimsta IP är väl inte att betrakta som fanatism, utan mitt sätt att visa att alla lag i Hammarbyfamiljen är lika viktiga?
En Hammarbyspelare som jag intervjuade tyckte att mitt sätt att hantera förluster borde jobbas bort. Ja, det är möjligt att en del kan skaka av sig en förlust på några timmar. Men för min del byter jag kanal när sporten börjar, eller väljer bort vissa sidor på nätet för att inte utsättas för fler påminnelser om förlustmatchen. Det är faktiskt helt normalt !
Känslan inför motståndarspelare är även den lite speciell för oss supportrar. Sanningen är ju den att motståndarna alltid spelar fulare, filmar mer och alltid får domaren med sig - det vet alla hammarbyare, vad folk än säger!
Alla vet att Hammarby aldrig får några fördelar på hemmaplan, och att domarna faller för trycket från bortapubliken. Det finns det säkert statistik på, för det är sant!
Skrockfullhet är ett annat vanligt fenomen som kan drabba oss supportrar, och detta är ett normalt sätt för oss att förbereda oss inför match. Det finns lika många viktiga matchrutiner som supportrar. De kan se olika ut och för egen del hänger det på strumporna, för utomstående kan det te sig konstigt, men sanningen är att ju fulare strumpor jag har på mig, desto större chans har Hammarby att vinna matchen.
För dem som inte förstår kallas det för positiv påverkan och kan avgöra matcher, det är i alla fall min övertygelse. Likaväl som att jag alltid går upp genom samma ingång till läktaren, eftersom det kan vara mycket viktigt för utgången av matchen!
Att vara supporter är ett jobb som vilket som helst, visserligen utan lön, men när matchen har vunnits vet vi att det var vårt hårda arbete på läkaren som fällde avgörandet. Vi häcklade motståndaren på rätt sätt och med bra timing. Vi sjöng rätt ramsor vid rätt tillfälle och lagom högt. Vi följde även de uppgjorda egna rutiner som för alla lag är en nödvändighet till vinst. Efter matchen åker man hem och känner en övertygelse om att just den egna insatsen faktiskt betydde något.
Med detta som bakgrund, kan jag härmed avspisa alla som påstår att jag skulle lida av någon form av fanatism. Vem som helst kan ju se att alla saker de tidigare misstolkat här har fått sin naturliga förklaring. Skulle jag vara fanatisk? Jag som jobbar, har fyra barn och inte kastar tändare i huvudet på Frisk (även om tanken varit frestande).
Nej, en normal supporter det är vad jag är! Eller hur?
