En hammarbyare på Djurgårdsmatch
Hammarbyredaktionens P-J "Pidjen" Nyberg besökte Globen för att se elitseriematchen mellan Djurgården och MoDo. Här redovisar han sina intryck.
Efter att ha sett Bamsingarna förnedra Mörrum på Hovet kvällen innan beger jag mig åter till Globenområdet - denna gång för att se en elitseriematch mellan Djurgården och MoDo. Det är den förre dif/aik-målvakten Thomas Östlund som har bjudit in mig och några andra.
Före matchen bjuds det på en buffé och vi får lyssna till bland andra Håkan Södergren som är vår konferencier denna kväll. Övriga gäster under buffén - före detta stjärnor kanske jag ska kalla dem som dyker upp under kvällen - är Jens Öhling, Thomas Eriksson samt Djurgårdens nuvarande tränare Niklas Wikegård. Södergren har de flesta hört på tv3-sändningarna från hockey-VM och vet hur han är. Han skryter gärna om sina gamla bedrifter. Wikegård är en man med självironi, tycker jag. Den första gången jag träffade honom var under VM i Finland förra året. De som inte har träffat honom eller fick höra honom under senaste VM har missat något.
När vi väl kommit in i ett fullsatt Globen och hittat våra platser slår det mig ganska klart varför hockeyn är iskall i Stockholm. Publiken! Det är i mina ögon inte en hockeypublik som är i Globen. Det är 13850 åskådare på plats, stämningen borde vara på topp. "Foppa", Salo, bröderna Sedin och alla andra stjärnor spelar på isen. Men det är den enda anledningen att folk har släpat sig till Globen. Man har inte gått för att se på hockey, utan för att kunna säga till sina barn att de faktiskt har sett dessa stjärnor live.
Publiken applåderar mest pliktskyldigt när det har blivit mål. Är det en golf- eller tennispublik?, frågar jag mig. Det verkar som om de tror det är förbjudet att applådera spontant. I stället tittar de sig omkring för att se när andra eventuellt börjar applådera. En snygg tackling mot sargen märker de däremot knappt eftersom de i stället sitter de och pratar jobb under matchen. Några tjejer och killar sitter och tittar på bilder de har i sina mobiltelefoner. Jag skulle tro att 75 procent av publiken knappt kan mer än fem namn på spelare i dif.
Det är tragiskt men jag tror det behövs något i stil med cheerleaders för att höja temperaturen i Globen. Det fanns faktiskt en difklack som ska ha en eloge för att de höll igång nästan hela matchen även om man ibland inte hör vad de sjunger. Jag hörde några rader ovanför mig att det tydligen beror på att klacken består av folk "med tandställning och killar som inte kan svenska".
Hur var matchen då? Det var en ganska snäll match med utvisningar som hade fått "62:an" [levande supporterlegend inom Bamsingarna, känd för att sällan acceptera några domslut, redaktionens anmärkning] att explodera. Hur Christer Lärking hittade vissa utvisningar var även för mig en gåta. Jag tror vi ska vara nöjda med vår egen "Linkan", trots allt.
MoDo började bäst, sedan hade Dif lite tur två gånger och tog över matchen. De före detta Hammarbyspelarna märktes knappt. Nisse Ekman gjorde visserligen ett mål och en assist, men försvann nästan helt i halva matchen. Tomas Kollar började på bänken, och fick komma in när dif ledde med 5-1. Johnny Oduya gick knappt att känna igen: inga tacklingar, inga efterslängar, inget "fult" spel under hela matchen. Han slog ju ändå nytt rekord förra säsongen med mest utvisningsminuter. Det jag såg från honom nu var ett vårdat och enkelt spel. "Marre" Czerkawski jobbar och sliter - han skulle passa bra i Bajen.
På det hela tycker jag matchen var ganska slätstruken. "Foppa" briljerade några gånger och var bra hela matchen. Det märks att hans lagkamrater inte hänger med på vad han själv gör med pucken ibland. MoDo var oorganiserade och hade svårt att hitta ett bra spel. Bajen hade vunnit mot MoDo som de spelade i Globen.
Till sist: Det enda Globen duger till är hästhoppning!
