Matchen jag minns: SSK-Hammarby 1982
Thomas "DonT" Österberg berättar historien om matchen som gjorde honom till Hammarby, trots att hans SSK-föräldrar antagligen hade hoppats på något annat när de tog med honom till Scaniarinken och kvalseriematchen i mars 1982. De flesta Bajensupportrar minns antagligen Pelle Levins 2-0-mål i spel tre mot fem allra bäst, men Thomas Österberg fastnade framför allt för stämningen bland Bajenfansen.
Min första ishockeymatch var självfallet en Hammarbymatch. Föga anade dock mina föräldrar att jag skulle komma att heja på Hammarby i stället för deras SSK. Det var nämligen i egenskap av stolta SSK:are som mina föräldrar tog med mig på match år 1982 mellan de klassiska storlagen Södertälje Sportklubb och Hammarby IF. SSK, som säsongen 1981/82 hade ett riktigt slagkraftigt lag skulle enkelt avfärda ett Hammarby som på pappret inte var något att skryta med. Så tänkte man i alla fall i Södertälje, men riktigt så blev det inte.
På vägen till arenan var det en strid ström av människor som med glada rop tillkännagav sin lojalitet med laget från Söder. Bajare som bar flaggor med det schackrutiga grönvita mönstret syntes här och där längs vägen (är det den snyggast flaggan i idrottshistorien?) Andra bajare, iklädda gröna täckjackor med stora vita fält på ärmarnas sidor där det var gröna stjärnor syntes spatsera till arenan (är det någon som minns denna jackmodell?) Mina föräldrar gav mig bannor för att jag var så hänförd och öppet tillkännagav min glädje över åsynen av alla grönvita supportrar.
Väl på plats i Scaniarinken insåg vi att hammarbyarna var otroligt många. Trots bortaplan var de i klar majoritet! När matchen började var det inget snack om vilka som skulle vinna - varken på is eller läktare. I slutet av matchen rådde en pinsm tystnad hos SSK-publiken. En gammal man, iförd en gammal SSK-matchtröja, försökte enträget att få igång sin klack genom att i desperation försökta ta upp det i dag måhända bortglömda ropet: "Heja Sport!" Någon framgång hade han dock inte.
I stället var det stor show bland de grönvita på läktarna. Ena kortsidan vrålade: "Hammarby!", varpå den andra svarade med: "Hammarby!". Så höll det på. Ordet "Hammarby" ekade i Scaniarinken i en så kraftig volym att taket säkerligen lyfte minst en milimeter. När man som liten går på sin första match och upplever något sådant då är man fast! Matchen gav mig en försmak av hur det kan ringa i öronen efter en match. Jag insåg att detta var klubben som tilltalade mitt hjärta och som jag skulle följa. Även småbarn kan ibland vara kloka nog att trotsa sina föräldrars vilja! Go, Bajen, go!
PS: Min första Bajenpryl fick jag det året. Det var en pryl i form av en hand i skumgummi med ett uppsträckt finger. Man trädde den över sin egen hand. Den var grön och hade svart text: "Go Bajen Go!". Minns någon denna ganska fula och fåniga pryl?
