Krönika från Hammarbyfansens Umeåresa
Supporterklubben Bamsingarnas första superallsvenska bortaresa hade Umeå som destination. En grupp hammarbyare reste upp till Västerbotten för att stötta sina grönvita kämpar från läktarplats i Skycom Arena. Signaturen DonT har författat denna resekrönika.
Äntligen var det så dags för ett gäng stolta bajare att resa norrut. Att resa upp till Umeå för att möta Västerbottens stolthet är inte det enklaste. För det första är det en ganska lång resa upp, och sedan följer en hemresa som brukar vara ännu jobbigare. Ofta har man fått åka hem utan poäng, det skall gudarna veta. Men friskt vågat hälften vunnet!
Sex glada resenärer kom i alla fall i väg i en fin minibuss. Det började dock som förväntat. Vi kom i väg alldeles för sent, och minibussen var försenad till den Statoil-mamck där jag stod och väntade. Att stå utanför en mack i sjutton sekundmeters blåst är inte alltför kul, framför allt inte klockan 08.00 en söndagsmorgon när man vet att en lång resa väntar. Nåväl. Bussresan inleddes självfallet med frukost. Som den glade "Bajenpundare" man är blev det hemmagjorda chiabatabröd med oliver och fetaost nedsköljt av hederligt Vino Tinto av sämsta sort.
Färden kantades redan tidigt på morgonen av skönsång - till en början från stereon - och en glad stämning. Det första stoppet skedde på ett riktigt norrländskt lastbilshak av högsta klass har jag för mig. Hur som helst såg vi Flamingokvintettens buss på det justa haket, snacka om attt ha kommit ut på vischan! Och inte nog med det: jag såg en äkta bonde iförd en röd skoterdräkt. Hur festligt som helst, synd att jag glömde kameran hemma.
När vi väl nådde Umeå insåg vi att förseningen i början av resan hade stått oss dyrt: matchen hade redan börjat när vi anlände! Dock slapp vi biljettköerna, och rusade innan via vip-entrén för att snart hitta till bortasektionens ståplats varifrån vi högljutt stöttade våra grönvita krigare. På läktaren träffade vi gamla bekanta från våra tidigare besök i Umeå och Skellefteå. Trevligt att träffa dessa grönvita representanter igen!
En och annan sneseglare käftade förstås emot. Man undrar varifrån de kommer. Visserligen var psykiatrireformen med dess utsläppande av diverse patienter i mångt och mycket beundransvärd. Undantag finns ju, det är inte utan att man gör den reflexionen när man ser några av de element som hade slinkit in i Umeå ishall i närheten av bortaklacken. Men, vad vet jag.
Matchen har redan analyserats förträffligt på annat håll, så här nöjer jag mig med att ta upp två saker. Det ena är att Mattias Öhrling gjorde en stark insats i Hammarbymålet, den andra att domaren var minst sagt skum. När Björklöven hade friläge blåste han av för en Hammarbyutvisning! I det fallet kunde vi inte annat än tacka och ta emot. Sedan var det Lövens tur att få vara glada. Bamsingarna hade en puck innanför mållinjen när domaren blåste för blockering. Tobias Lundström kunde lugnt fiska fram pucken ur målet. Hur som helst: Jag hoppas för både Bajens och Lövens skull att domaren inte dömer något av lagen framdeles.
Sedan Bajen kvitterat till 3-3 och matchen till slut var över kunde vi summera tiden i Umeå ishall:
* Vi fick nöjet att få ett antal föremål kastade på oss.
* Vi fick stå ut med glåpord, gester och diverse hot.
* Vi blev tillrättavisade av vakter när vi täckte reklamskyltarna med våra flaggor.
* Vi fick det tvivelaktiga nöjet att höra "Klappa händerna när du är riktigt glad!" liksom en annan favorit: "Hela hallen!".
* Vi kunde för all del konstatera att vi var de enda som hördes när Lövenklacken vd ett flertal tillfällen tystnade.
* Spelarna kom fram och tackade oss efteråt och berättade att vi hördes bra matchen igenom. Ett bra betyg. Vi blev också glada för telefonsamtalet vi fick från omklädningsrummet när vi satt i bilen på vägen hem.
Den långa resan hem kändes kortare denna gång, tack vare Hammarbys heroiska insats.Det var starkt att komma tillbaka borta mot Björklöven, trots underläge 0-2 och 1-3. Det blev en viktig poäng till slut, och nu blir det friska tag framöver.
Vi ses på Hovet!
