Min resa från Rågsved till Hovet
Hammarbysupportern Benny Wiklander har skrivit en reseberättelse från gårdagens match mot Björklöven. Även till hemmamatcherna måste man ju resa, och många frågor hinner snurra i en engagerad supporters huvud, om så bara under en "kortresa" från Rågsved till Hovet.
Exakt klockan 15.30 i söndags stängde jag dörren efter mig, för att ta mig ner till Rågsveds C. Där, i Rågsved, skulle snart min resa att till Hovet och Hammmarbys match mot Björklöven börja. Kort därefter satt jag på linje 19 som förde mig till Hovet.
Denna gång var det med blytunga steg som jag gick de cirka femhundra meterna fram till tunnelbanan. Många tankar hann fara igenom skallen på mig där jag sakta vandrade i snömodden genom ett ödsligt Rågsved. Tänk om vi förlorar, då är superallsvenskan över fast den nyss har börjat. Den redan dåliga publikuppslutningen kommer att bli ännu sämre, och vi kommer att bli ännu mera häcklade här på Svenska Fans än vad vi redan är. Jag blev nästan knäsvag av oro när alla dessa frågor hopade sig i min skalle.
Det är inte lätt att vara bamsing nu för tiden. Och kallt är det också. Äsch, tänkte jag när jag står i rulltrappan som förde mig upp till perrongen. I dag vinner vi, och Bofors får stryk i sin match mot Rögle. Sedan är vi med igen.
Första stoppet på min resa blev i Högdalen. Inte så långt ögat når kunde jag se någon grönvit gubbe med Hammarbyhalsduk. Jag drömde om en svunnen tid där jag satt på tunnelbanetåget. För mitt inre mindes jag de berömda och klassiska matcherna mot AIK i mars 1993. Då jävlar var det drag på linje 19. Ett hav av hammarbyare med flaggor, pukor och trumpeter befann sig i vagnarna den gången. Nu, tolv år, senare såg jag inte en enda bamsing på tåget. Jag slumrade till i min dröm, och vips så var jag vid Enskede gård: nu är det bara en station kvar innan jag skulle vara framme!
Vid Globen klev jag av, och där var det lika dött som i Rågsved. Jag såg faktiskt inte en enda hammarbyare på perrongen, och jag tog rulltrappan upp och gick sedan över bron mot Globemområdet. Äntligen befann jag mig på historisk mark. Eftersom jag inte hann äta något innan jag stack från Rågsved så gick jag in på McDonalds och köpte en hamburgare och en kopp kaffe. Det första jag fick se där inne var ett gäng supportrar till Björklöven. När jag fått min hamburgare och gått ut i vinterkylan igen, mötte jag ytterligare ett gäng Lövenanhängare. "Fan", tänkte jag för mig själv, "har Björklöven hemmamatch?"
Jag åt upp min hamburgare och gick in och satte mig på min vanliga plats på Hovet, där jag har suttit de senaste säsongerna och tittat på Hammarby. Det enda jag tänker säga om den här matchen mot Löven är att vi efter fem raka förluster äntligen tog vår första trepoängare. Vi vann med klara 6-1.
När domaren blåste av matchen gick jag som brukligt fram till de övriga i klacken och tackade laget för en väl genomförd match. Redan här kände jag mig upprymd. Stegen ut ur Hovet, och över bron, som tog mig tillbaka till linje 19 och hem till Rågsved igen, var betydligt lättare nu. Och inte nog med det, nu log jag också. Hela jag sken som solen i Karlstad. Jag kände mig faktiskt pånyttfödd där jag sattt i tunnelbanevagnen, och såg vinternatten susa förbi mitt fönster. Resan hem till Rågsved kändes mycket bra, för nu hade jag fått se Hammarby vinna en match i superallsvenskan.
PS: Bofors vann tyvärr sin match mot Rögle, men Oskarshamn förlorade, så vi tog in poäng på dem i stället!
