Bamsinglirare och dragspelsvirtuos
Hammarbyskribenterna Carl Frängsmyr och Benny Wiklander intervjuade Åke Hellman i samband med Hammarbys match mot Oskarshamn i superallsvenskan. Åke Hellman tillhörde de lovande unga spelare som klubben fostrade under slutet på 50-talet. Han är son till den tidigt bortgångne Hammarbylegendaren Lennart "Joe" Hellman, med vilken han hade både hockeyn och dragspelsintresset gemensamt.
Åke Hellman var en av de unga, talangfulla spelarna som Hammarby fostrade i mitten av 1950-talet. Hellman debuterade 1958 i Hammarbys A-lag efter att dessförinnan ha tillhört juniorlaget. Sitt första mål för Hammarbys seniorer gjorde han hemma mot Wifsta/Östrand den 23 november 1958. Året därpå representerade han juniorlandslaget, och han ingick i det Hammarbylag som 1959 blev distriktsmästare för första gången på tio år.
Han är son till Bamsinglegendaren Lennart "Joe" Hellman, som efter sin karriär fungerade som ungdomsledare inom hockeyn och tillsammans med sin hustru drev Cafe Kronblads (senare Hellmans) vid Ringvägen, som blev en samlingspunkt för hockeyspelare och andra idrottsutövare. "Joe" Hellman avled i september 1960, inte ens 46 år fyllda, och samtidigt lämnade Åke Hellman hockeykarriären på elitnivå. Redan då var han en framstående dragspelsmusiker och sedan dess har det blivit åtskilliga spelningar och, så småningom, skivinspelningar.
På hösten år 1957 fick Hammarby för första gången spela utanför högstadivisionen. Visserligen spelade du mest i juniorlaget säsongen 1957/58, men hur var stämningen inom laget och föreningen i stort efter den snöpliga nedflyttningen?
- Det kändes förstås för jävligt. Man tyckte väl allmänt att laget borde ha kunnat satsa hårdare för att undvika detta.
En av anledningarna till att Hammarby åkte ur var att nyckelspelarna Åke "Plutten" Andersson, Leif Fredblad och Rolf "Mackan" Pettersson spelade bandyfinal samtidigt med hockeyns avgörande ödesmatch borta mot Brynäs. Förekom det redan då diskussioner om att separera ishockeyn från bandyn?
- Ja, den diskussionen började väl komma igång på allvar. För min egen del var det dock aldrig något snack om att det var hockeyn som gällde - även fast jag från början värvades till Hammarby från moderklubben Tallkrogen för att spela fotboll. Jag ville ha en sport med fart, fläkt och kamp. Sådant som basket och handboll var aldrig något för mig.
Du ingick under slutet av 1950-talet i Hammarbys omtalade ungdomskedja med Anders "Antik" Johansson och Per-Olof "Pärlan" Svensson. I en senare upplaga ingick även Tommy "Blomman" Blomqvist. Vad kan du säga om dessa spelare?
- "Antik" Johansson och jag hade känt till varandra länge. Vi växte ju båda upp i södra Stockholm och spelade skolhockey mot varandra redan omkring 1954. År 1956 värvades vi båda till Hammarbys juniorlag och sedan fortsatte vi till seniorerna. "Antik" var en snabb skridskoåkare medan jag var högerforward och bra på att placera mig framför mål. "Blomman" spelade jag mest med i juniorerna, och han var en kraftfull spelare som påminde lite om Sven Tumba faktiskt.
Vad betydde din far Lennart "Joe" Hellman för ditt hockeyintresse?
- Allt, det var grunden! Det var aldrig ens att jag funderade över detta, det kom naturligt. Vi höll till på skridskobanan från det vi var små. Däremot var det aldrig så att han tvingade på mig eller min bror Göran någonting, det var vi själva som tyckte att det var kul.
Det var inte bara hockeyn som du och din far hade gemensamt, utan även dragspelmusiken. År 1956 när du ännu spelade i Hammarbys juniorlag komponerade ni tillsammans Ingmarsövalsen. Hur gick det till?
- Ja, det var 1956 i augusti under en kräftskiva ute på Ingmarsö. Pappa spelade melodin på dragspel tillsammans med en bekant som hade fyllt ett antal glas med vatten till olika nivåer för att få olika klanger. Det var ackompanjemanget! Jag kunde - till skillnad från "Joe" - skriva noter redan då, så jag överförde musiken till skrivna noter. Därefter dröjde det ända till 1977 innan jag spelade in den på en LP-skiva. Ibland uppges att bara jag är upphovsman tilll Ingmarsövalsen, men vi skrev den alltså tillsammans min pappa och jag.
När du flyttades upp i Hammarbys A-lag sägs det att du alltid hade dragspelet med på bortaresorna, och att du stod för den musikaliska underhållningen i spelarbussen. Det stämmer väl?
- Javisst, dragspelet var alltid med! När vi åkte norrut mot Leksand, Gävle eller Örnsköldsvik hann vi inte mer än passera Norrtull innan lagkamraterna skrek i bussen: "Åke, för helvete, fram med jucket, nu är det Fjällbruden som gäller!" [Fjällbruden är en vals som ansågs passande då bussen hade passerat Norrtull, vilket enligt Söderkisarnas definition utgjorde gränsen mot Lappland.]
1950-talet var en brytningstid på så sätt att Hammarby började värva spelare från lag utanför Stockholmsområdet. Först kom Hans-Åke Jonsson från Alvesta, sedan Valter Åhlén från Gävle GIK och därefter Arne Arvidsson från Bofors och Ingemar Brandström från Leksand. Vad tillförde dessa nya spelare?
- Det var absolut inget fel på de spelarna rent individuellt. Särskilt Valter Åhlén förde med sig erfarenhet, bland annat från landslagsspel. Ändå vill jag hävda att Hammarby begick många misstag och satsade på fel sätt under dessa år. Man kunde ha satsat mer på de egna lovande talangerna. Dessutom fanns Nisse Nilsson tillgänglig i Stockholm, och han ville spela för Hammarby. Där hade klubben kunnat göra en jättevärvning, men det missade man. Sedan var det väl också så att Lennart Nyman redan på tiden höll emot: hockeyn fick helt enkelt inte satsa för mycket, så kändes det. Det var fotbollen som gällde.
Vad tyckte du om dina tränare i Hammmarby, "Ragge" Johansson och Lasse Svensson?
- De var bra, tyckte jag. "Ragge" - som ju var kompis med farsan och hade följt mig sedan jag var liten - klagade ibland på att jag var ute i skärgården och spelade dragspel i augusti, då träningen började. Av det skälet fick jag inte följa med på en Tjeckoslovakienturné. Men på det hela taget var det OK!
Har du något annat särskilt Hammarbyminne som du vill dela med dig av?
- Ja, en sak jag aldrig glömmer var när vi kom till bortamatcherna i Leksand, Gävle eller andra ställen. Man märkte att bygden slöt upp när Hammarby - som verkligen betraktades som ett storlag - kom på besök. Ibland gick det hett till. I Leksand stod publiken tätt packad intill isen, och åskådarna sträckte sig in och ryckte oss i tröjorna mitt under spelets gång. Bakom vårt bås stod folk och vrålade glåpord. Bernt Westerlund blev till sist förbannad och vände sig om och pekade upp mot en av de mest hetlevrade Leksandsanhängarna och skrek: "Hörru, din förbannade masjävel, om Olivecrona fick öppna boetten på dig skulle han slicka sig om munnen!" Westerlund syftade på den under 50-talet välkände hjärnforskaren Herbert Olivecrona, känd för sitt intresse av att göra operativa ingrepp i hjärnan.
Du slutade redan som 20-åring 1960, samtidigt som din då 15-årige bror Göran debuterade i A-laget. Varför?
- Ja, hade inte pappa dött hade jag kanske fortsatt. Nu satsade jag på din civila karriären - och med tiden allt mer på dragspelandet. Jag fortsatte dock två år i Saltsjöbaden och därefter en tid i BK Nordia, som då tränades av den gamle bamsingen Rune Johansson.
Hur är i dag din relation till Hammarby?
- Hammarby Hockey i synnerhet och Hammarby i allmänhet har jag följt livet igenom. Det första jag gör på morgnarna är att slå upp tidningen för att läsa allt som står om Hammarby. Jag är dessutom medlem i Sällskapet Hammarbyveteranerna.
Tack för intervjun, Åke!