Plogen går fortfarande - men nu sår man åt andra
Hammarby Hockeys säsong slutade med superallsvenskan. Debatten om vad som gick fel och om hur framtiden skall bli kommer säkert att fortsätta. Benny Wiklander skänker ett historiskt perspektiv till det hela och berättar om sina erfarenheter från en annan idrottsförening.
Den 17 september 2004 fick jag förmånen att skriva min första artikel för laget i mitt hjärta, Hammarby Hockey. Artikeln handlade om plogen i min hemby 1927. Så jag avslutar säsongen där jag började med del 2, och hoppas att vi syns om ett halvår med nya friska hockeytakter.
År 1927 slog mitt ungdomslag, de första skotten i trävirket på den lilla bollplanen där i skogsgläntan. Då kom fotbollen i gång på riktigt i byn. Skotten ekar ännu mellan tallarna. Grabbarna som startade fotbollen, var dessutom med och byggde den här lilla bollplanen där ute i skogen. Med blod svett och tårar, slet dessa män, med sina kvinnor, vid sin sida, för att forma sina öden. Först arbetade man i jordbruket/skogen, femton timmar om dagen. Sedan, på sin lediga tid, gick man ur huset och byggde upp den verksamhet som fortfarande gäller i byn, nämligen fotbollen.
Förmodligen har det varit så i Hammarby Hockey också. Skillnaden mellan Hammarby och min gamla klubb är att i Bajen har man A-laget kvar ännu, det har man inte i den här föreningen. Nej, A-laget lade man ner för många år sedan. Numera bedriver man bara ungdomsverksamhet i klubben. Därmed är man en ren och skär plantskola till de övriga klubbarna i området, vilka bedriver A-lags verksamhet. Detta var f-n inte tanken när Einar och dom övriga i laget sparkade boll där i månskenet år 1927.
Allt var lugnt och stilla i föreningen till 1973. Då skulle man börja satsa rejält, sade man. Jag var en av dem som var med på den här satsningen. Det gick svallvågor på den annars så stillsamma lilla sjön i byn. Vågorna var så höga ett tag, att dem som fiskade abborre till katten, fick hålla sig inomhus.
Man skaffade sig en tränare som varit verksam i Bayern München sade man (det visade sig senare att den här tränaren hade tränat något knattelag), och sedan började man värva. Nåväl, vissa av de här så kallade värvningarna fick till och med betalt för att de spelade. Detta var mycket ovanligt på den här nivån. De fick inte så mycket, men ändå. Med tanke på att vi lirade i lingonserien, så var det häpnadsväckande. De egna spelarna däremot, som klubben fostrat genom åren, dem glömde man mer eller mindre bort. Detta på grund av att man lade pengar och energi på gärdsgårdsproffs och annat skit.
Sakta men säkert så hade processen börjat i föreningen. Pengarna började tryta, och den egna dansbanan, som dessa män och kvinnor byggde upp i mitten på 20-talet, och som varit klubbens stora inkomstkälla genom åren, den missköttes. Snoan, gammeldansen och foxtrotten uteblev, med andra ord. Klubbkänslan försvann, ingen ville göra något, alla skyllde på alla när resultaten uteblev. Juniorerna fick kalla fötter och drog som en avlöning i höstmörkret, eftersom de aldrig fick spela i A-laget. Andan i klubben upphörde, och seniorfotbollen, som varit föreningens stolthet, lades ned.
Kvar på slagfältet stod faktiskt ett par av grabbarna med sina kvinnor vid sin sida, som var med under 20- och 30-talen och såg när deras sitt livsverk sakta men säkert gick i graven.
Har vi i Hammarby Hockey något att lära av den här historien? Ni får dra era egna slutsatser.
