Hammarby vs AIK - tidernas hatmatch
"Chicago-gangsternas vendetta på sina kolleger i New York skulle i varje fall vara ett alltför milt uttryck" - så beskrev Hammarbyforwarden Sigfrid "Sigge" Öberg i efterhand hockeyderbyt mellan Hammarby och AIK den 24 januari 1936. Även om känslorna lär vara heta i den allsvenska premiären den 28 september kommer det knappast se ut som för 70 år sedan. Den gången hade hockeyderbyt ren hatkaraktär.
Även om Djurgården på senare år har blivit den motståndare som många hammarbyare (kanske rentav de flesta) tycker allra sämst om, är det tveklöst AIK som i ett längre historiskt perspektiv är Söderklubbens ärkerival. De båda klubbarna har drabbat samman i mängder av prestigemöten, men hockeyderbyt mellan lagen fredagskvällen den 24 januari 1936 står nog i en viss särklass. Det blev en skandaltillställning utan like, som följdes av en pressdebatt om den svenska hockeysporten höll på att urarta.
För 70 år sedan var Hammarby och AIK svensk hockeys två främsta flaggskepp, och de dominerade stort under 1930-talet. Om någon undrar vad Djurgården sysslade med på den tiden så är svaret bandy. DIF lade faktiskt ned sin hockeysektion 1934 för att i stället ägna sig åt bandy (!). Tiderna förändras.
År 1935 möttes AIK och Hammarby i SM-finalen. "Söders kanadensare" var favoriter på förhand och ledde länge. Snöpligt nog kvitterade Holger Engberg för AIK i slutskedet och samme man avgjorde sedan i förlängningen. Efter finalen värvade AIK två av Hammarbys allra största profiler: backen Sven "Svenne Berka" Bergquist och forwarden Ruben "Rubbe" Carlsson.
Ur ett Hammarbyperspektiv framstod dessa värvningar mer eller mindre som en krigsförklaring, och den redan påtagliga rivaliteten förstärktes. Irritationen hade varit stor på Södermalm redan sommaren 1931 när AIK lockade över backen Axel "Lill-Acke" Nilsson, men det var bara en västanfläkt mot de känslor som 1935 års spelarvärvningar orsakade. Hammarby hade å sin sida kontrat med att plocka över Tycho Bohman från AIK.
Övergångarna gjorde att derbymatchen den 24 januari 1936 redan på förhand var omskriven som en tänkbar hatmatch. Åke "Plutten" Andersson har i efterhand berättat om hur laddade Hammarbyspelarna var inför mötena mot AIK denna säsong: "Just det där att tvingas kämpa mot ett par gamla klubbkompisar bidrog emellertid till att Hammarby spelade i helig ilska som kanske aldrig förr."
För AIK:s del handlade det om att komma ur askan i elden. Några dagar tidigare hade de gultröjade besökt Söder och Kanalplan för bortamatchen mot Reymersholm, vilken också hade urartat. Den gången var dock AIK:arna mindre skyldiga än Reymersspelarna, som vevade hej vilt med sina klubbor. "Svenne Berka" lämnade isen blödande med ett köttsår i nacken sedan han blivit nedklubbad bakifrån. Hans medverkan mot Hammarby var därför osäker in i det sista. Hade motståndet varit ett annat hade han antagligen vilat; nu gjorde han ett mumielikt intryck när han kom till spel med huvudet inlindat i gasbinda.
Själva matchen vann AIK med 2-0 efter två snabba mål i första perioden signerade Ruben "Rubbe" Carlsson och Wilhelm "Mulle" Petersén. Enligt rapporterna var dock Hammarby väl så bra. Tycho Bohman brände ett friläge i första perioden och i sista perioden fick Stig Emanuel Andersson ett regelrätt reduceringsmål bortdömt. Detta betydde dock mindre; det var inte resultatet som diskuterades i matchreferaten efteråt - och man undrar om det ens var huvudsaken för spelarna själva. Efter det andra målet utbröt nämligen fullt slagsmål och kalabaliken pågick i stort sett under två och en halv period. Stockholms-Tidningen rapporterade i lördagsutgåvan:
Att i detalj beskriva gårdagens tillställning ställer sig svårt men redan inledningsvis kan konstateras att denna uppgörelse kommer att gå till hävderna såsom varande den mest ruffiga och ojusta sammandrabbning, som någonsin utkämpats mellan två svenska ishockeyklubbar."
Dagens Nyheter skrev att "hatet riktigt lyste i ögonen på en del spelare", och fortsatte:
Det var sorgligt att se hur gamla klubbkamrater, som väl fortfarande vilja räkna sig till idrottsmännens klass stundtals kunde bära sig så lymmelaktigt åt mot varandra som de gjorde.
Svenska Dagbladets utsände förfasade sig över vad som hade utspelats och framhöll: "Man går till en idrottsplats för att se sport och inte rena drängslagsmålet". Idrottsbladets rapportör instämde i klagokören:
Man hade nog kunnat ha överseende med tillställningen, om det inskränkt sig till hårda, friska tag under själva matchen. Man skulle möjligen också ha kunnat förlåta om sinnet tillfälligt runnit över på någon man, som därefter blivit botfärdig och bättrat sig. Tyvärr ser det emellertid ut som om full fientlighet i stället utbrutit mellan de båda föreningarna."
Onekligen gick det hett till på isen. Åke "Plutten" Andersson fick två tänder i underkäken utslagna. Värst drabbades dock Hammarbybacken Åke "Fisken" Stenqvist, som Söderklubben hade värvat från Karlberg som ersättare för "Svenne Berka". Nu fick han lämna isen ymnigt blödande från ett djupt skärsår i ansiktet. "Fisken" svor att han aldrig mer skulle spela hockey efter detta, men några år senare gjorde han i alla fall comeback i Karlberg. De båda lagens spelare var annars lika skyldiga till att matchen förvandlades till handgemäng, och enligt Idrottsbladet var det - förutom målvakterna - bara ett fåtal spelare "som inte visade prov på rent livsfarligt spel". När matchen väl blåstes av var Hammarbybacken Bertil "Berra" Lundell den ende i sitt lag som tog AIK-spelarna i hand och tackade för god match. Den Söderbetonande publiken buade samtidigt högljutt ut AIK-spelarna.
Tillställningen fick ett annat efterspel utöver "slagsmålsdebatten". Av någon anledning hade domaren Ruben Rundquist själsvådligt utsett svensk-kanadensaren och förbundskaptenen Victor "Vic" Lindqvist till meddomare. Därmed bröt han mot reglementet som tydligt deklarerade, dels att endast domarkommittén hade rätt att tillsätta domare, dels att matcherna skulle ledas av en domare (utomlands var tvådomarsystemet dock vanligt vid denna tid). Hammarby protesterade mot tillvägagångssättet, särskilt mot att Lindqvist - som dessutom var medlem i AIK - ändå tilläts döma just AIK. Protesten lämnades dock som väntat utan avseende av Förbundet.
Alla ansåg dock inte att Östermalmsmatchen var en skandal. Just "Vic" Lindqvist poängterade att matchen hade innehållit en tuffhet, som tidigare saknats i svensk hockey. Till Idrottsbladet sade han: "Det är den bästa ishockeymatch jag hittills sett i Sverige. Man får inte glömma, att sporten i och för sig är mycket hård, och veklingar har inget där att göra."
AIK drog det längsta strået i januarimötet. Men när lagen möttes i SM-finalen i mitten av mars var det Söderbröderna som fick jubla. I omspelsmatchen vann Hammarby med 5-1, vilket fortfarande i dag är Hammarbys största segerresultat mot AIK i hockey (om än tangerat i division I östra hösten 1993). SM-guldet gick därmed till Söder.
I den allsvenska premiären 2005 får Hammarby den 28 september som bekant återigen möta AIK. Av de 83 tävlingsmatcher som hittills har spelats mellan lagen har Söderbamsingarna vunnit 33. AIK har 39 segrar, medan 11 har slutat oavgjort. Den totala målskillnaden genom tiderna mellan lagen är 243-208 i AIK:s favör.
Inför det stundande 84:e mötet mellan AIK och Hammarby är det väl få som hoppas på en upprepning av det som hände i januari 1936. Däremot är vi väl desto fler som vill se ett Hammarby med hjärta, som - nu som då - kämpar i helig ilska.
Förhoppningsvis slutar det med större segersiffror än 5-1, och därmed med nytt grönvitt segerrekord mot AIK.
