Krönika: "HV71 gjorde en Frölunda"
Tempot avgör en ishockeymatchs utgång. HV71 hade bättre tempo än Frölunda. HV71 vinner - en simpel deduktion.
Matchen igår bör ses som en lektion - ur två aspekter. För det första var det naturligtvis en mycket bra insats av HV71. I bästa Frölunda-stil spelade man en frejdig hockey med snabba omställningar och utomordentlig skridskoåkning. Framförallt var det matchens gigant, landslagsmannen Johan Davidsson, som visade vägen. Titt som tätt bröt han igenom Frölundas mittzonsförsvar och rundade backarna, vilket inte var alltför svårt denna afton.
Som sagt, HV71 gjorde en gedigen insats och förtjänade vinsten, inget snack om saken. Men framförallt var denna match ett bevis på hur ofantligt viktigt det är att ha ett högt tempo när man spelar ishockey. Ett dåligt tempo eller en dålig rytm, om man så vill, ger konsekvenser i form av både dåligt anfallsspel, men även dåligt försvarsspel. Det spelar ingen roll hur många gubbar man ställer i mittzon och defensiv blå om man inte har något tempo i spelarna. Då trampar en elitseriestjärna, som t ex Johan Davidsson, förbi nio gånger av tio och drar antingen på sig en utvisning, eller kommer i en fördelaktig anfallssituation med fritt spelrum.
Nästa punkt i felprotokollet för Frölundas första slutspelsförlust på tio matcher är spelet framför mål - både offensivt och defensivt även här. Aggressiviteten, som var så framgångsgivande mot Djurgården, var som bortblåst i mötet med HV71. Man skjuter och skjuter men med fri sikt och bra hjälp av aggressiva backar kunde Stefan Liv avvärja utan problem alls. På den punkten var Jönköpingarna kanske som mest överlägsna. Framför Henrik Lundqvist var det kaos mest hela tiden och Frölundas försvarsgrupp blev allt mindre för varje sekund i defensiv zon. HV71 kunde passa runt omkring den fem man stora "boxen" och lägga upp skottläge efter skottläge.
Här dyker naturligtvis frågan upp, varför en sån enorm scenförändring har ägt rum bara från förra matchen.
Självklart dyker det här med speluppehållet upp i tankarna per omgående och visst kan det vara så enkelt. Man hängde inte med, varken mentalt eller fysiskt. Nio dagar är alltid nio dagar, samtidigt som HV71 hade vilat optimala fyra dagar. Janne Karlsson var förstås väldigt besviken över Frölundas insats men visste inte om det hade varit ett för långt uppehåll.
- Hade jag haft ett svar så hade du fått det, svarade Karlsson på frågan.
En annan tänkbarhet är själva inställningen till matchserien. Till kvartsfinalen mot Djurgården gick man in med en "inget-att-förlora-attityd" och spelade en sällan skådad disciplin, såväl defensivt som offensivt. Visserligen vann HV71 elitseriens grundserie och bör därför inte alls underskattas - tvärtom. Men så enkelt är det inte. Psykologi är något stort och svårt att greppa, där det undermedvetna kan spela en ett spratt. Frölunda som har haft väldigt lätt mot HV71 genom åren och har vetskapen om att de brukar vika ner sig när det väl gäller.
Analyserna kan staplas höga, men faktum kvarstår: något var fel. Så otroligt fel. Kanske var det uppehållet, kanske var det inställningen, eller så är det så enkelt att den skridskoskicklige veteranen, Niklas Andersson, saknas så mycket som spelmotor och som den som sätter fart på hela laget. Nummer 24 är Frölundas hjärta, som ständigt pumpar ut energi till resten av laget.
Man kan tycka att i Niklas Anderssons frånvaro, borde andra nyckelspelare, som Jonas Johnsson, Tomi Kallio eller varför inte Magnus Kahnberg, kliva fram och visa vägen. Inte heller detta blev fallet idag.
Detta var en tung utmaning redan från början och Frölunda har gjort den än tyngre. Man måste nu vinna sina två återstående hemmamatcher och samtidigt vinna två av fyra borta. Det blir svårt, men jag säger som Janne Karlsson:
- Vi ses i Jönköping på torsdag!
