Taggat Frölunda spelade ut HV
Bästa matchen i Scandinavium sedan trimfen mot Färjestad. Ett piggt Frölunda visade att formsvackan bara var ett rykte.
Det var nog många med mig som börjat tvivla på Frölundas form den senaste tiden. Förlust senast mot Leksand, medioker insats senaste hemmamatchen mot Södertälje som i sin tur föregicks av en förlust mot Färjestad. Spelet har varit ganska dåligt en längre tid, trots det har vi haft tur och tagit många poäng.
Men alla mina farhågor försvann i afton. Så snabbt, så snyggt, så smart och så roligt spel har inte Indianerna bjudit oss på sedan Färjestadsmatchen för en dryg månad sedan. Det fanns bara en person som kunde stoppa Frölunda från att avgöra redan i första akten: Stefan Liv. Han stoppade flera frilägen, var blixtsnabb i sidoförflyttningarna och rapp med plockhandsken.
Göteborgarnas överlägsenhet gav inte landslagsrivalen Henrik Lundqvist någon chans att visa sin klass, eftersom han bara fick sju mer eller mindre lama skott mot sig. Liv däremot briljerade och tog samtliga 16 skott som avlossade från de röd-grönas klubbor. Jag skulle faktiskt inte vilja säga att Livs nolla berodde på oskärpa i avsluten, utan helt enkelt på mycket bra räddningar.
Andra perioden mycket jämnare
Blåtjurarna fick nog höra ett och annat av tränare Lückner i periodpausen, och det gjorde till viss del effekt. Mittenronden var jämnare och tuffare och innehöll inte riktigt lika många öppna lägen.
Drygt två minuter in i perioden drog Frölundabacken Oscar Ackeström på sig en helt korrekt dömt tvåminutare bakom egen kasse efter lite ouppmärksamt spel av Henke i målet. HV tog till vara på sitt numerära överläge på bästa möjliga sätt, efter bara drygt tjugo sekunder kunde Pasi Määttänen snirkla sig in i slottet och framför en aningen passiv Magnus Johansson skjuta pucken i mål. Jag har väl varit med om rättvisare mål i mina dagar, men ett mål är ett mål.
- Man trodde knappast det var sant. Det måste ha varit frustrerande för Frölunda, sade Lückner till Aftonbladet efter matchen.
Ledningsmålet inledde en period av jämnare spel, men inget av lagen fick till några riktigt heta chanser. Nio minuter in i andra tyckte domare Thomas Andersson återigen att det var dags att besöka botbänken, den här gången var det dock en jönköpingsbo som fick avlägga visit. Även Frölunda tog tillvara på chansen att spela med en man mer, och med bara fyra sekunder kvar av utvisningen kunde matchens gigant, Magnus Kahnberg, slå in returen på ett skott från Kimmo Eronen. För kvällen välfyllda Scandinavium exploderade och kvitteringen var ett faktum. HV vann skotten med 11-10, sett till den andra perioden var nog ställningen ganska rättvis.
Men så lossnade det…
Tredje perioden kunde inte ha börjat bättre. Ledningsmålet kom efter bara 39 sekunder, det var Peter Ström som med ett ganska löst men välplacerat handledsskott såg till att målraketen brann av. Stefan Liv kan inte ha varit nöjd med det skottet, för det såg verkligen inte omöjligt ut. Och värre skulle det bli, antagligen hann han inte hämta sig efter den första chocken ordentligt innan det var dags igen. Halvminuten senare kom vår gode Kahnberg igenom försvaret, sköt första skottet i sargen och slog enkelt in returen på sitt eget skott. Så enkelt, men så underbart.
Tyvärr blev inte glädjen så långvarig, reduceringen kom redan efter en minut. Kalle Sahlstedt kunde i en kontring skjuta ett stenhårt slagskott som letade sig in i nätmaskorna vid Henrik Lundqvists högra stolpe. Det fina förarbetet stod assistkungen Jani Hassninen för, som med all rätt börjat kallas Passinen istället (4 mål, 19 assist).
I mitten av slutperioden tog HV timeout, men det hjälpte föga. Frölunda backade inte hem utan höll upp spelet bra på slutet och gav inte HV chansen att få ordentlig press i frölundazonen.
Med bara två och en halv minut kvar av matchen gjorde Stefan Liv något som jag starkt ogillar. Han visste att Lückner inte kunde ta någon mer timeout, så han åkte vid en avblåsning helt sonika till båset för att byta. Det finns ingenting som förbjuder detta, och innan gamle Bosse Ahl kom in på plan hade HV haft över en minut att snacka igenom taktiken en extra gång. Vid nästa avblåsning, 55 sekunder senare, tyckte tydligen Liv att han kunde spela igen, och ställde sig återigen mellan stolparna. Jag betraktade Stefan Liv under hela hans vistelse i båset, och jag vet att han varken fixade till utrustningen eller kylde en skada. Riktigt dåligt tycker jag, av en så väl respekterad och älskad målvakt som honom.
Som tur var som hjälpte inte detta maskande HV71 nämnvärt, i stället kunde Magnus Kahnberg punktera matchen genom att sätta sitt tredje mål för kvällen i tom kasse. Efter tre skottförsök och en tydlig offside som linjedomaren missade kunde han fastställa slutresultatet 4-2. Helt rättvist, Frölunda visade hetare vilja och bättre spel än sina motståndare.
Värt att notera är att Jens Karlsson gjorde en av sina bättre matcher, dock utan att få något poäng. Är detta ett resultat av bättre självförtroende på grund av landslagsplatsen? Förresten, på tal om landslaget, jag måste avsluta med ett av svensk hockeys skönaste kommentarer på länge:
- Så bra som Frölunda är nu, och varit hela hösten, skulle man kunna skicka hela laget till Moskva (Baltica Cup), säger HV-tränaren Harald Lückner till Aftonbladet
Tja, varför inte?
