Krönika: Peter Forsberg, den störste vi någonsin haft
Peter Forsberg valde efter comebackförsöket med Colorado att avsluta sin ishockeykarriär för gott. Trots att Peter anses vara en av de största svenska ishockeyspelarna genom tiderna, och hela tiden visat en enorm kärlek till sporten, så har han fått ta otroligt mycket skit av kritiker som anser att alla comebackförsök mer liknar en parodi än en seriös idrottssatsning. För mig gör hans ständiga comebackförsök honom till en hjälte, för mig så är han den störste.
Jag måste bara, för sista gången, få skriva om Peter Forsberg.
Jag lider verkligen med Peter. Han grät ju under presskonferensen, som ni förhoppningsvis följde, och jag känner bara att det är så jäkla tråkigt att han inte fick till det med foten. Han har ju kämpat i så många år, kunde han inte få till det till slut? Var han inte värd det? Finns det ingen rättvisa?
Foppas karriär avslutas nu med en misslyckad comeback, och en hel drös svenskar som säger "Vad var det jag sa, kunde han inte bara ha gett sig när han fortfarande hade hedern i behåll?"
Well.. Ja, det hade han kunnat. Han hade kunnat få ett jättefint slut om han hade slutat efter t.ex OS-guldet 2006, men varför ska han göra det, när han har massor kvar att ge? När han brinner för att spela ishockey och fortfarande är tillräckligt bra.
"Han får aldrig nog utav rampljuset" säger vissa - skitsnack säger jag. På grund av alla skador så har han tappat så mycket, och han känner inte att han är klar, han känner inte det i sitt hjärta, och vem har då rätt att säga att han inte ska fortsätta spela? Det handlar inte om att vara i rampljuset för Foppa, han vill bara spela ishockey - på en nivå där han får tävla. Han vill vara i omklädningsrummet, han vill vara på isen, han vill kriga mot de bästa i världen. Han gav sig inte, trots alla skador och alla tyckare - det är något man ska beundra, inte kritisera.
Och hur jag kan vara så säker på att det handlar om hans kärlek till sporten, och inte suget efter rampljuset som gjort att han aldrig gett sig? Ja, det är väl ganska klart: Hade han bara velat vara i rampljuset, och om han nu var en "diva" som alltid ville synas, så hade han aldrig orkat ta kampen, under en så lång tid, mot alla skador och mot tyckarna som riktar kritik vid varje comebackförsök. Då hade kampen inte varit värd att ta.
Det fanns bara en faktor som kunde ha drivit honom till att kämpa så hårt och länge mot skador och kritiker - och det är kärleken till sporten, det är bara kärleken som kunde få honom att aldrig ge upp på det sättet. Så säg aldrig något annat.
Jag har blivit överlycklig varje gång Peter har bestämt sig för att försöka igen, och lika irriterad varje gång alla tyckare haft en åsikt om detta. Låt honom spela! Media, och alla tyckare har gjort Peters elände betydligt värre - han hade ju liksom nog, med alla skador och fotproblem. Foppa har grämt sig för att göra comeback på grund av alla kritiker. Och det är ju tragiskt. Foppa är värd bättre. Förutom att han är en grymt bra kille, vilket han verkligen är, så var han också, enligt mig, den bästa svenska spelaren någonsin.
Chris Härenstam sammanfattade det ganska bra i SVT:s morgonsoffa häromdagen, när han sa att den största ledaren vi haft i svensk hockey är Mats Sundin, den som har varit jämnast i historien är Nicklas Lidström, men att Peter Forsberg, när han var som allra bäst och nådde sin högstanivå, var på en nivå som ingen svensk spelare någonsin varit på.
Och så är det ju. Som jag ser det så är Lidström den som kan konkurrera med Foppa om vem som är den bästa svenska ishockeyspelaren genom tiderna, och trots att det är oerhört svårt att jämföra två så olika spelare så är det för mig ändå ganska klart.
Lidström är fantastisk. Så klart. Han har blivit utsedd till 2000-talets bästa spelare i NHL, och också tidernas bäste europé i NHL - allt detta trots att han bara spelar enkelt. Att bli uppmärksammad på ett sådant sätt med det ickespektakulära spelsätt han har - det är otroligt stort. Och då creddas han ändå inte nog.
Men Peter är ändå snäppet större. Foppa kunde liksom gå in i ett suddenstraffsavgörande och slå en av de vackraste straffarna någonsin, han kunde göra det där lilla, lilla extra. Och han gjorde det. Flera gånger om. Som då i OS-finalen, eller varför inte i VM i Helsingfors i kvartsfinalen mot Finland när han från egen zon gjorde bort hela det finska laget och tråcklade in pucken köksvägen, ett mål som betydde 5-5 och var en stor del i den vändningen som numera är historisk. Eller i Stanley Cup-slutspelet 1996, i den andra finalmatchen mot Florida Panthers när han, helt på egen hand, vände matchen när han gjorde tre mål på mindre än tio minuter. Något som många borta i NHL fortfarande refererar till som den tyngsta prestationen i en match av en enskild spelare. Den prestationen lade grunden till att Colorado blev Stanley Cup-mästare för första gången.
Forsberg skapar ögonblick, och för mig väger det tyngre.
Peter Forsberg gav oss minnen, på ett helt annat sätt än någon annan svensk ishockeyspelare har gjort.
Personligen så kommer jag så väl ihåg det där som hände i Helsingfors mot Finland. Brorsan och kompisen gav sig och lämnade vardagsrummet efter att Finland gått upp i 5-1-ledning, på hemmaplan inför mer än 13000 exalterade finländare, men jag satt kvar. Därför att Foppa var med. Och inte ångrade jag ju mig. Vändningen var helt galen, och när Forsberg gjorde 5-5 genom den dära soloprestationen så var jag i extas. Det var på den tiden då VM faktiskt verkligen betydde något, och att vända på det sättet mot Finland, i Finland, i en turnering där Finland skulle vinna sitt första VM-guld på åtta år, på hemmaplan - det är magiskt. Och av Peter att verkligen kliva fram med tolv minuter kvar av matchen och göra 5-5, det är för mig ofantligt stort. Och det var ju inte vilket mål som helst heller..
Att han ens försöker sig på en sån sak, Foppa. Bara det vittnar om hans storhet.
Vilka minnen har Forsberg gett er?
Till sist så tycker jag att ni kan titta på den tribute-video han har på Youtube. Videon saknar visserligen bilder från MODO och Tre Kronor - men han hann ju göra en hel del i NHL..
Tio minuter och femtionio sekunders ren och skär briljans.
Tack för allt, Foppa!
