Årets skräll?
Slutspelstider. Tiden på året då allt som hänt tidigare plötsligt är historia och glömt. Tiden på året då det enda man säkert vet att man inget säkert vet. Vissa ingredienser är alltid desamma: laget som skräller, laget som viker ned sig, målvakten som kliver fram och tidningarnas braskande rubriker om skandalspelare, skandaldomare och skandalpublik.
Men det man aldrig vet är vilka lag som kommer toppa eller floppa, vilken målvakt som ska stå där som slutspelets genuina vinnare eller vilka underliga vägar en på förhand självklar matchserie ska ta.
Som hockeyfanatiker har man vant sig vid att den här tiden på året är lite utav en känslomässig berg- och dalbana. Vårkänslorna blandas upp med ett annat slags rus där man ena dagen fylls av hopp och glädje, och nästa dag av ilska och frustration. Det positiva med match varannan dag är dock att det alltid kommer en ny match, ända till det ljuvliga eller bittra slutet.
Precis som spelarna lever man i en bubbla, där övrigt umgänge står på hold så länge det krockar med det vältummade spelschemat. Så länge slutspelsdrömmen lever så lever man bara för den. När det väl är över, känner man en underlig tomhet och saknad oavsett om det slutat väl eller inte. Lyckligtvis kommer det dock alltid en ny säsong, med nya kast mellan hopp och förtvivlan.
Årets slutspel är ännu i sin linda. Men redan nu är hela cirkusen igång, och alla ingredienser finns där i grytan. Ordkrig i media, raseriutbrott åt höger och vänster av frustrerade vinnarskallar och en presumtiv skrällvarning på en i förhand glasklar kvartsfinalserie.
För årets skräll är utan tvekan 3-0 i kvartsfinalserien mellan AIK-HV71! Jo, jag har också sett Viktor Fasth och det han är kapabel till. Och jag har sett vad lite djävlar anamma hos ett nederlagstippat gäng nykomlingar som spelar utan press kan åstadkomma i en kampsport som ishockey. Jag har också sett dipparna som det favorittippade HV haft under säsongen.
Men någonstans trodde nog de flesta (och till och med en och annan realist i AIK:s fanskara som jag talat med) att det skulle bli en relativt säker resa för HV. Naturligtvis är inget klart ännu – jag tror fortfarande att HV har kapaciteten att vinna resterande matcher. Men matchbollen ligger definitivt hos AIK, medan pressen i att man inte får förlora en enda match till ligger som ett ok på axlarna hos HV:s uppskrivna stjärngäng.
Att dessutom media girigt slagit klorna i ett knockat HV är oundvikligt. Det talas om schismer och man letar syndabockar i alla led och konstellationer. Lite utav samma golgata som Frölunda stundtals vandrat längs den här säsongen.
När Jörgen Jönsson mötte fansen i nitton32 innan ”lottningen” i lördags hymlade han inte med det faktum att man skulle välja AIK om inte HV gjorde det. Idag är jag nästan lite glad över att man förlorade seriesegern på grund av ett tveksamt bortdömt mål. Inte för att jag tror att det nödvändigtvis skulle ha blivit samma utveckling som vi nu bevittnar mellan AIK och HV. Skrällar dyker som sagt upp där man minst anar. Och naturligtvis är ännu inget klart i matchserien mot Brynäs. Men det måste kännas extra jobbigt för grundseriens vinnare när man står med ena foten i ett gigantiskt fiasko som, om det fullbordas, kommer att ge eko i svensk hockeys historia och veta att man faktiskt fick välja först av alla och då valde laget som med buller och bång håller på att skicka favoriterna på tidig semester.
Å andra sidan kan man vända på det hela: Om HV tar sig ur den här rävsaxen lär de gå stärkta in i semifinalspelet, och då kan de bli riktigt farliga. Och det är ju just det som gör slutspelet så spännande och oförutsägbart. Det är inte mycket som skiljer mellan vinnare och förlorare, fiasko och succé eller mellan golfsemester och slutspelsskägg.
Och, i ärlighetens namn, är det, utöver det obligatoriska slitgörat och skickligheten, faktiskt också till viss del tillfälligheter samt ett nödvändigt flyt som avgör vem som står där som slutlig segrare i slutet av april. Det är mycket som ska klaffa om man ska gå hela vägen.
Färjestad har steppat upp bra, och man ser en helt annan lyster i kulturbärarnas ögon nu när slutspelet äntligen dragit igång. I Salák (och Nihlstorp, och för all del även i unge Michel) har man målvakter som kan göra det där lilla extra som krävs i ett slutspel, och debutanterna har fortsatt att övertyga även nu när temperaturen skruvats upp.
Lagmoralen ser också lovande ut, inte minst när man kunde vända och vinna trots de dåliga starter man fått i matcherna mot Brynäs. Kan man bara hålla skador och magsjukor på avstånd och fortsätta producera i PP så har man definitivt ett lag som kan gå hela vägen om man nu bara får med sig det där viktiga, nyckfulla flytet.
Den 20:e april är min födelsedag. Jag firar den gärna på torget i Karlstad.
