Blast from the past - Andreas Elofsson
Varje tisdag några veckor framöver kommer det komma upp en intervju med en före detta profil i klubben som enligt mig haft en särskild betydelse på något sätt. Nu går vi snart in i allettan och där av så blir Andreas Elofsson först ut som spetsade laget tillsammans med parhästen Jonny Ågren säsongen 11/12. Succé värvning är bara ordet 26 poäng på 27 matcher men som också tillsammans med Ottinger, Svensson, Ågren gjorde Karlskrona till ett fysiskt monster som gjorde att man senare den våren kunde
Tjena Andreas allt bra med dig?
- Hej, ja det är bara bra.
Precis opererat min axel och håller på att få den helt frisk. Är nöjd att jag äntligen tog tag i det, det är så lätt att vänja sig med lite skavanker.
Vi kan väl börja från början, kan du berätta lite om din hockeybakgrund och uppväxt?
- Uppväxt i Kungsbacka, i en familj med 2 syskon mamma & pappa. Sedan jag föddes har mitt liv kretsat kring idrott. Jag testade, fotboll, handboll, ishockey, där jag höll i längst med fotbollen bredvid ishockeyn. Handboll kände jag direkt att jag var fullständigt usel i så den karriären blev 5 träningar kort. Fotbollen hade jag en väldigt fin vänsterfot och en galen vilja, men inte mer än så. Ishockeyn var nr. 1.
Mitt signum har alltid varit att kroppen går igång på 100% på högvarv när det gäller att tävla. När adrenalinet slår till så har jag i princip aldrig känt smärta. Jag hamnar utanför min kropp. Detta drog tyvärr med sig enormt med konflikter på skolgården när vi spelade fotboll och bandy, men kul hade vi och blev snabbt kompisar igen.
Detta drivet har gjort att jag fick en härlig resa inom ishockeyn.
Dock när jag summerar det så har jag en liten känsla att jag ibland skulle hittat en bättre balans mellan lugn och över gränsen.
Kärleken med att tävla ihop med ett spelsinne, spelförståelse och väldigt hård träning har varit en nyckel i min resa.
Jag låg alltid med i toppen på mina lag som ung, inte bäst. Vi hade killar i mina ungdomslag som nådde pojklandslaget tidigt. Perfekt för mig som gillade att tävla. Få mäta krafterna med dessa varje dag sporrade såklart. För mig tog det ordentlig fart runt 17 år. Runt 17 års ålder kände jag att jag har en framtid i ishockeyn om jag vill och fortsätter träna hårt.
Jag fick ett erbjudande på hockeygymnasium vid 16 års ålder. Jag valde att tacka nej. Ville bo hemma, köra på i Kungsbacka med mitt nätverk runt omkring mig på hemmaplan.
Det är något jag förundras över idag, alla ungdomar som flyttar 20-30 mil ibland ännu längre hemifrån som 16 åring. Som senior någonstans ute i hockeyvärlden är det svårt att bära ett nederlag som exempel. Du tar inte plats, du är skadad, du trivs inte i staden. Nu har vi 16 åringar i hela landet som bor själva och ska bära den mentala resan tidigt. Jag tror vi tappar extremt med ungdomar där.
Det är den första frågan man måste ställa sig som ungdom, om ishockeyn går tungt, missnöjd med istid, skadad hur tacklar jag det. När det går bra på ishockeyplan trivs du oavsett var du är.
Som idrottare hamnar du lätt där att flyter allting på bra så mår du bra, går idrotten tungt är livet i övrigt tungt också.
Jag kom upp i vårt A-lag runt 17 år, gjorde runt 30 matcher i div 1, många matcher på bänken dock. Men man fick känna på pulsen. Se och lära. Också något som förändrats, sitter du på bänken som junior idag så är föräldrars, agenter och individens tålamod slut på någon vecka.
Oavsett speltid eller ej så tränade jag väldigt hårt. När jag var 18 år så hade vi åkt ur div 1.
Som 18 åring blev det perfekt att spela div 2.
22 mål och 14 assist blev det den säsongen. Där och då kände jag att jag har verkligen något att göra i ishockeyn.
Tog studenten efter den säsongen, valde att gå till Skövde IK, en fantastisk tid. Vilken publik vi hade. Och vilket lag vi fick ihop. Min första säsong gick vi upp i Allsvenskan, vi var tippade att åka ur den säsongen. Unga oerfarna spelare med Tomas Kempe vid rodret, gjorde en makalös säsong. Sista matchen mot Troja – Ljungby glömmer jag aldrig, vid lika gick båda lagen upp från kvalserien.
Vi spelade hemma i Billingehov. Fullsatt, det var så otroligt med folk. Matchen slutade 2-2, båda lagen vidare. Matchen var tvungen att avgöras, så det blev straffar. Under straffarna så har vi publik på isen som står med rökbengaler, vilken fest.
Det passade mig perfekt att få Tomas Kempe som coach mina första seniorsäsonger, Tomas är lika tjurig som jag, gick alltid över gränsen för att vinna. Han älskade att man hela tiden låg på gränsen. Tomas hade alltid en förmåga att få gruppens känsla vi mot dom väldigt stark.
Kempe tränade oss också extremt hårt, vi sprang i Billinge- slalombacke tills vi i princip svimmade.
Jag gjorde 2 säsonger i Skövde IK, sedan gick resan vidare till Nybro Vikings, också en klubb med otroligt publikstöd.
Hade en väldigt fin tid i Nybro, tog en mer brunkar-roll i början då vi hade många skillade spelare i laget, så att få plats någonstans fick man ta en lite annan roll. Med tiden så blev den rollen en mer producerande roll.
Nybro ligger mig och min familj varmt om hjärtat, våra barn föddes där, en del av våra närmsta vänner bor kvar i Nybro. Jag hade önskat att vi hade Nybro närmre med tanke på vännerna.
Du och Jonny Ågren kom ju till Karlskrona HK inför allettan säsongen 11/12 från Nybro Vikings, kan du berätta lite hur kontakten mellan dig och KHK såg ut? var man ute efter dig länge eller var det en ganska snabb process.
- Det var en snabb process, Nybro hade det året fått det tufft med ekonomin. Jag kände att jag hade så mycket mer att ge än att vara kvar i ett lag och klubb som skulle bygga om några säsonger. Man har inte många år att spela, så gäller att välja den vägen man själv vill och som stimulerar. Jag och Jonny är god vän med Christian ”fimpen” Magnusson er nuvarande ekonomichef. Efter vi spelat ihop tidigare säsonger.
Jag och Jonny hade en väldigt fin höst, gjorde väldigt mycket med poäng. Vi prata lite lätt ihop oss om att KHK hade varit en jäkla kul utmaning och vi såg även att ni behövde oss. Två griniga spelare som gjorde mycket poäng. Som även spelar 100% för laget. Jag förberedde Elin hemma på att det kan bli KHK.
Vi ringde ”fimpen” och sa till honom att kolla med Tomas Kempe, vill han ha oss är vi villiga att komma och lyssna. Jag stod på en parkering i Kalmar när Kempe ringde, dagen efter var det klart.
Jag kom ihåg att Kempe frågade mig vad jag trodde om Jonny, inga problem sa jag. Jonny hänger på. På vägen hem fick jag först ringa min fru Elin och berätta att det blir lite pendling till våren sen fick jag åka hem till Jonny och övertyga hans fru att detta blir helt suveränt.
För mig och Elin var det lite roddande, vi hade två småbarn på den tiden. Elin jobbade i Växjö och jag ska börja pendla till Karlskrona. 10 mil åt varsitt håll. Men allting löser sig Elin har alltid varit väldigt bra med mig och barnen, hon ställde upp på mig till tusen. Det var ju inte så att jag ringde Elin och sa att packa väskan jag får ett par miljoner i sign on. Utan livet skulle fortsätta rulla. Min lön är ju som vilken arbetare som helst.
Elin har stöttat min hockey och allt omkring den, det är jag otroligt tacksam för. Och det var nyckeln att det skulle fungera med KHK.
Däremot så fick jag väldigt mycket tid hemma på förmiddagen, vi åkte ner till Karlskrona efter lunch, har för mig vi började träna vid 14 tiden.
Så jag lämnade barnen vid på förskolan vid 11.30. få förunnat. Det finns alltid positiva saker med lite uppoffringar.
Ni blir ju stor succé för dig och Jonny, du gör 18 poäng på 17 matcher i allettan och playoffet sen 8 poäng på 10 matcher i kvalserien till hockeyallsvenskan. Hur minns du själv div 1 tiden i Karlskrona?
- Jag kom ihåg att jag en av de första träningarna blev tacklad ganska fult, fick sy 7 stygn vid ögonbrynet. Jag reagerade faktiskt inte. Jag förstod att jag blev hårt åtgången. Han som tacklade hamnade nämligen utanför laget efter mitt och Jonnys intåg.
Det rör alltid till det lite när man plockar in folk. Hierakin förändras. Innan det sätter sig så är det en process. Vi tränade med pulsklockor ett av de första ispassen och när Miro Zalar kom efteråt och sa att jag legat på högst värden det passet så kände jag att, bra då är jag mig själv. Tränar och tävla stenhårt.
En väldigt fin tid, återigen kom man till en klubb med ett enormt stöd av fans.
En klubb med ett otroligt engagemang allt från ledarstab, vaktmästare, fans, marknadsgrupp, lagledare, ordförande, sponsorer gjorde allt för att vi spelare skulle lyckas.
Verkligen alla hade ett gemensamt mål att ta klivet upp. Kempes vi mot dom anda smittade av sig på allihopa. Vi alla var i en bubbla.
Vilket följe vi hade på bortamatcher, och på hemmamatcherna kokade Telenor Arena.
När vi avverkat premiären hade Jonny gjort hattrick och jag gjort några assist. Efter det så kunde man slappna av och se framåt mot våren som hade ett enda mål. Det var att gå upp i Allsvenskan. Inte bara att det blev poäng det var mycket avgörande poäng, enormt kul att få komma in i den formen i en klubb som satsade så hårt.
Kempe 10 år senare var lika tjurig, det gillade jag. Jag har tagit klivet upp 2 gånger i Allsvenskan, båda gångerna med Tomas Kempe.
Vi hade så många olika profiler i laget också, vi hade enormt roligt. Publiken vi hade på matcherna var galna.
Sista matchen mot Sundsvall borta när vi avgör kvalserien så sitter det 3000 personer i Telenor Arena och tittar på storbild, när vi kommer hem på natten med flyget så möter 3000 personer upp oss vid ishallen. Helt makalöst. Vilken resa.
Då överraskade även Elin och Therese oss med att stå där mitt i natten bland bengalerna, de hade lämnat barnen hemma och tagit bilen 10 mil genom skogen mitt i natten för att fira. En härlig känsla.
Säsongen i du gör med Karlskrona i allsvenskan blev ju inte särskilt rolig, om du själv får analysera det med lite distans. Hur ser du på det idag?
- Den säsongen svider något enormt, jag var väldigt bra förberedd, hade haft en bra sommar med Miro. Det började nästan direkt att strula med skador, när jag summerar den säsongen så hade jag 7-8 bristningar i och runt ljumskar och mage. Vi fick inte ordning på det. Vi hade ett jäkla flöde på spelare, vi fick in Janne Karlsson från Växjö som efter 3 månader fortfarande inte kunde namnen på alla spelare.
När vi avgjorde Huddinge borta att bli kvar i allsvenskan så var det en sådan lättnad. Man var rörd till tårar på ett annat sätt an att ta klivet upp. Men att ställa till med den festen året innan och sen ramla ur som vi var nära att göra skulle vara fruktansvärt.
Jag låg i basängen i princip hela säsongen och rehaba, där och då fick jag en känsla att gå vidare med något annat i livet.
Men summeringen blir att det var en av mina sämsta och jobbigaste säsonger, dels med skador och resultat mässigt.
Du lämnar Karlskrona efter KHK:s tunga första allsvenska säsong och spelar ingenting säsongen efter. Du avslutade karriären med två säsonger i Hanhals i div 2 sen en match med KBA Pirates i div 3 säsongen 16/17. Precis som Jonny så har du hoppat på tåget att bli juniortränare i Hanhals, har du en ambition att göra en karriär som tränare?
- Vi valde att flytta hem 2014, västkusten är ändå västkusten. Vi bor i Åsa längs kusten, med fina bad och klippor.
Hanhals Kings ringde och frågade om jag ville vara med och hjälpa till med deras resa upp i div 1. Om kroppen klarar det kör jag, kroppen klarade inte av den första säsongen. Drog på mig en magmuskel skada.
Däremot år 2 så tog vi steget upp. Det var också väldigt roligt att få spela i ishallen som hockeyn en gång startade i.
Vi fick ihop ett väldigt bra lag med killar runt om Göteborg. Jag gick verkligen igång på att bidra till att ta klivet upp i div 1 med Hanhals. Jag stod för hårt jobb som alltid, sedan blev det även 102 poäng på 73 matcher.
Vi satte rekord i antal vunna matcher i rad. Tappade endast en poäng på hösten, det var sista matchen innan juluppehållet.
Ett väldigt roligt avslut på karriären. Hemmaplan, med gamla kompisar och familj på läktaren
Det har blivit några säsonger som tränare, och man vet aldrig vad som händer.
Följer du KHK någonting idag?
Yes, jag följer all ishockey från div 1 och uppåt. Jag har bra koll.
Tack så myckey Andreas och lycka till framöver
