Börjessons allmänna tankar
I följande artikel kommer jag att i största mån beskriva den säsongen som var i form av förhoppningar, förväntningar samt hur väl de uppfylldes. Krönikan avslutas också med att jag ger mina tankar, redan nu, inför vad som komma skall nästa säsong. Då hoppas jag på en ännu bättre slutplacering; samt minst en semifinal i slutspelet.
Säsongen är sedan en dryg vecka över för Frölundas del efter ett olyckligt slut i vår hemmaborg. Visserligen var det inte mycket av en borg – två förluster av tre möjliga vittnar om det – men åtminstone vår hemmaplan. Den sjätte kvartsfinalmatchen, den andra där vi var tvungna att vinna, såg i två perioder så bra ut. Innan Fredrik Pettersson missade en straff och allt knöt sig. För varje spelare.
Då blir det som det blir. I alla fall mot ett så skickligt lag som Brynäs IF. Ledda av sina ungtuppar (men fy fan vad vassa de är!) Silfverberg och Järnkrok lyckades man både reducera (3-2, Widing) och kvittera (3-3, Granström) innan den tredje perioden kommit till ända. En omtalad situation föranledde kvitteringsmålet som föll med mindre än en halvminut kvar av matchen. Granström, som först fick en klubba i ryggen, drog fördel av det genom att ”falla” in i Andersen, som kom ur position, och Granström kunde sedemera raka in pucken i ett vidöppet mål.
Förlängningen hann ju inte bli långvarig innan den här kvartsfinalseriens största stjärna sänkte Göteborgarnas sista chans att nå en sjunde och avgörande match. Jakob Silfverberg är hans namn – och #100 är hans tröjnummer. Ganska systematiskt för hans form just nu; ett skott ur snäv vinkel som snuddar vid en försvarare, bågar sig upp i överliggaren, ned i ryggen på Andersen och slutligen in i mål. TV-pucksscener hos Gävlelaget – not so much like that hos hemmalaget. Såklart.
I det här inlägget hade jag tänkt utvärdera säsongen i sin helhet; men eventuellt även mer ingående. Jag kör på känsla – och vi får se vartän tåget lider. Se bara till att sjunka ned djupt och skönt i tågstolen, för nu åker vi. Men du – glöm inte säkerhetsbältet…
Förväntningarna: ja, fanns det några sådana? Och uppnåddes dem?
Ni vet hela karusellen. Sparkade sportchefer (ok, han säger sig ha avgått – men jag vet inte jag…), usla sportsliga resultat och en otroligt sviktande ekonomi. Det var vad som låg och gnagde i förmodligen varje Frölundaits mage. Flertalet spelare lämnade ett mer eller mindre sjunkande skepp – samtidigt som vi fick ta två emotionella farväl av framförallt Niklas Andersson, men även Tomi Kallio, som sedemera fortsatte sin karriär i satsande Växjö Lakers – och istället börjades det från ledarhåll pratas om att man skulle tänka om.
Dyra och upphaussade storstjärnor har det varit många av i Göteborg under 2000-talet. Oftast med en negativ effekt för såväl dem personligt; som för laget. I takt med att ekonomin blev kört rakt ner i botten kom ledarstaben underfund med att man var tvungen att ändra strategi. Man skulle satsa på hemvändare. Spelare som hade anknytning till staden och/eller hockeylaget – spelare med ett stort hjärta för föreningen. Något som hade varit en bristvara. En stor sådan – under senare år.
Så blev det ju också. Många bekantingar tog klivet hem till det trygga. Kahnberg, Tolsa och lillebror Axelsson är tre exempel – och samtliga har den gångna säsongen utmärkt positivt. Visserligen kryddades truppen till med några som aldrig hade satt sin fot i stan förut; bland annat målvaktsgiganten (skulle det visa sig…) Andersen men också backen Patrick von Gunten.
Det var mycket svårt att veta hur laget skulle stå sig mot tidigare säsonger. Men tongången var positivt både från supporterhåll och tränarhåll. Numer verkade man ha en väl fungerande grupp där alla individer hade ett och samma mål. Skämtsamma citat så som ”ja, det kan ju i alla fall inte bli sämre än föregående säsong – för då åker vi ju ur” kunde läsas på flertalet forum och communities. Självklart helt rätt. Säsongen 2010/11 var en katastrofsäsong som räddades med en seger i Luleå i den absolut sista omgången. Det skulle vi väl klå med denna trupp?
När träningsmatcherna i European Trophy drog igång var jag till en början försiktig med förväntningarna. Men det började med en förkrossande seger mot Eisbären Berlin – och så fortsatte det. Man spelade både bra ishockey och vann imponerande matcher. Allt vad matcherna led; och man spelade bra; så höjdes förhoppningen både ett och två snäpp.
Kent Johansson uttalade sig under säsongens gång där han berättade att den här säsongens upplaga inte var den som skulle vara den bästa. Nybygget var just ett nybygge – och det är framtida säsonger där man riktigt skulle kunna märka av förändringen. Det fanns alltså, till skillnad från tidigare säsonger, inget utsatt mål att vinna LeMat-pokalen – som det åtminstone från både media och supportrar funnits tidigare.
Laget uppträdde mycket bra till en början. Man vann gång på gång och tog tidigt ett grepp om tabelltoppen. Första poängtappet skedde på Hovet efter en 0-0-match som fick avgöras på straffar. Där vann AIK sedemera efter avgörande av den blivande poängkungen vid namn Robert Rosén.
I mitten av säsongen kom en stor dipp. Man rasade från toppskiktet av tabellen och var mycket nära den där slutspelslinjen som på tabellen är dragen mellan plats nummer åtta och plats nummer nio. Man saknade Pierre Johnsson, Magnus Kahnberg samt Fredrik Andersen. Samtidigt. Tre majestäter som var en stor del i den mycket framgångsrika inledningen av säsongen. Det gjorde också avtryck, och rejäla sådana, i poängplockerit.
Men så vände det. Igen. I takt med att skadorna läktes (jag skyller inte hela tappet på skador, men en stor del kan tillskrivas detta faktum) började man vinna igen – och ett tag var man uppe i nära tio segrar. I rad. Det gjorde att man lämnade lag som Modo och AIK långt bakom sig och satte fart mot toppen där främst Luleå, Brynäs och Skellefteå befann sig.
Det blev tillslut en femteplats. Andraplatsen var inom räckhåll – men när resultaten föll emot Frölunda i den avslutande omgången fick man nöja sig med att hamna just över mittstrecket. Man fick ändå Brynäs, eller snarare blev valda av Brynäs, något som bland annat jag hurrade över. Jag gick lite kaxigt ut här på sajten med en krönika där jag kritade fram vad jag trodde skulle bli det avgörande till Frölundas del.
Tji fick jag, kan man väl säga. Jag hade, när slutspelet drog igång, trots den lite bittra avslutningen av serien, stora förhoppningar om minst en semifinal. Laget hade, på senare del burna av POP-kedjan, visat sig ha kvalitéer som i min mening skulle kunna bära dem långt. Åtminstone förbi första stoppet i Gävle. Så blev det inte. Det var stentuffa matcher, bortsett en överkörning i Scandinavium (0-5), men Brynäs hade, precis som jag uttryckte i början av den här texten, en man i sitt lag som var den berömda droppen som vägde över bägaren till deras fördel. Han gjorde otroligt viktiga mål i rätt skeden; och var utan någon tvekan deras ledande spelare i samtliga sex matcher.
Hade man frågat mig under förra sommaren om jag hade varit nöjd med en 4-2-förlust i matcher i kvartsfinal så hade mitt svar varit en rungande ja. Jag visste helt enkelt inte vad som väntade; och en kvartsfinal som är så jämn borde vittna om en stark säsong överlag. Något som det också var. Det som saknades var det lilla extra när det verkligen brände till. Det fanns, tyvärr, inte.
Om jag på något vis skall kunna knyta ihop den här frågan så tycker jag överlag att förhoppningarna var låga. De steg visserligen vad säsongen led och i de bästa stunderna drömde man faktiskt om att få stå och fira sina guldhjältar på Avenyn. Om det var särskilt realistiskt är dock en annan fråga; och såhär i efterhand kan man väl ställa sig grovt tvekande till den hypotesen. En kvartsfinal får ses som klart godkänt – men innan slutspelet drog igång så både hoppades och trodde jag på mer. Magnus Kahnberg, som hade många tvivlar innan säsongen, har dock visat varenda en av dem att de hade fel – en sån spelsugen Magnus var det länge sedan man såg. Slutskedet av säsongen präglades dock till stora delar av den hjärnskakning han ådrog sig efter tacklingen av Sebastian Karlsson. Det går bara att gissa sig till vad den mannen hade kunnat göra utan skadeproblematik; men stora underverk kunde verkligen ha skett.
Vidare kom en målvakt in från grannlandet Danmark. Miccé Andreasson anställdes att hålla ansvaret över vår målvaktstrio – och de tillsammans har stått för en enastående insats. Andersen hade inte bara bäst räddningsprocent i hela grundserien; han höll också flest nollor. Han slog Lundqvists klubbrekord och var en ynka nolla från Fredrik Norrenas elitserierekord på nio hållna nollor. Vilken succé!
Jag ger Frölunda godkänt. I mitt tycke gjorde man en mycket bra insats som man bör vara både glada och stolta över. För första gången på bra många år blev man ett slagkraftigt lag på hemmais; det får man leta långt bakåt i arkivet för att se när det senast skedde. Man redde upp försvarskaoset genom att värva stabilare försvarsgestalter (Pierre Johnsson och Christoffer Persson – framförallt), vilket gav laget en mycket bättre och stabilare grund att stå på. Man skall också ha Kentas ord i åtanke; den här förändringen är inget snabbprojekt – utan något som är menat att fortsätta under åtminstone en eller två säsonger till. Sedan skall laget och agendan vara satt ordentligt. Det är då vi, eller laget, skall vara som bäst. Det är då vi på riktigt skall slåss om pokalen – och visa att Frölunda kan återta sin plats som ett av de verkligt stora och ledande klubblagen i svensk ishockey.
Vad förväntar jag mig till kommande säsong?
Svår fråga. Men jag vill självklart att det ska bli bättre än vad det var den här säsongen. Det är klubbens och Kentas uttalade mål. Då ska det också bli så.
Laget känns redan nu i stort sett spikat. Patrick von Gunten trivdes i laget, men hans sociala liv fungerade inte med familj och flickvän hemma i Zürich, så han har återvänt Schweiz och lämnat efter sig en backplats. Det har ryktats om Porseland, den gamla Rögleiten, och vi får se hur det blir med den saken.
I anfallet är det samma sak. Johan Sundström och Mikael Johansson skrev nya kontrakt under säsongen och Mats Rosseli Olsen tillkom efter att både Koivisto, Lindqvist och Dragan Umicevic fått lämna laget. Det finns säkert en liten risk att någon av anfallarna lämnar för spel i KHL – där Pyörälä verkar vara den som är närmast – och det är i så fall en lucka som man får fylla bäst det går. Kenta utesluter inte heller tillskotti truppen, precis som ni kan läsa i Norlindhs inlägg här på sajten. Det låter bra tycker jag, kontinuiteten är viktig – men något tillskott, en förändring, en förbättring känns nödvändig för att få laget att gå ytterligare framåt.
I målvaktsväg ser det som ut nu. Alla tre har kontrakt och även om det finns en liten risk att Andersen åker över och testar NHL, eller kanske AHL, så känns den risken ganska så liten. Skulle det ändå bli så – så får vi lita till Magnus Hellberg. Han hade långt ifrån en fläckfri säsong, men det är inte lätt att agera back up och endast få sporadisk med istid. Det är svårt att hitta flytet – desto lättare att hamna i oflytet.
Ska jag sätta upp några konkreta mål så är det till en början att vara jämnare över en hel säsong. Det fanns några alldeles för djupa dalar – något man måste försöka sudda ut. Femteplatsen, som det tillslut blev, bör kunna slås; något jag sätter som ett mål. Inför nästa slutspel ska vi inte bli valda. Vi ska istället få välja vår motståndare.
Väl i slutspelet. Ja… ta sig förbi sitt första hinder. En kvartsfinalförlust är alltid tuff och jobbig; och att få avsluta allt det roliga som ett slutspel innebär så abrupt vill man som spelare, men också som supporter, helst undvika. En semifinal, något som faktiskt Grauers gick ut och menade att vi skulle nå redan denna säsong, känns som ett realistiskt mål. Frölunda är en stor förening, med Sveriges största och mest hängivna publikskara, och förtjänar ett lag som slåss in i det absolut sista. I kväll, bland annat, sitter man som neutral åskådare och bevakar ytterligare en semifinal, skönt det också i och för sig, men nästa säsong drömmer jag om att få uppleva det som en partisk och väldigt inbiten Frölundait. Och det hoppas jag att du också får göra.
En för alla, alla för en. Nästa säsong ska såväl spelare, ledare som supportrar kriga som en enad trupp där varje motgång och varje medgång kan tillskrivas oss. Tillsammans. 2012/2013 är förhoppningsvis den säsongen då vi gör det. Låt oss åtminstone drömma om det. I alla fall ett tag till.
Läs även:
Silly Season 12/13: Frölunda jagar norrman - Andersen drar till NHL?
Kenta Johansson: "Vi behöver krydda truppen"
Niclas Norlindh utvärderar Frölundaspelarnas 11/12-säsong
