Diagnos: Slutspelsfeber
Illamående och andnöd. Ena stunden ingen matlust, nästa stund ett frossande. En snabb googling visar att jag antingen har njursvikt eller är gravid. Det förstnämnda kan avskrivas, då båda mina njurar verkar fungera som de ska. Det andra kan avskrivas då jag har en total avsaknad av äggstockar. Nej, diagnosen är en som ingen läkare kan ställa; Jag har slutspelsfeber.
Varje år när slutspelet närmar sig går jag in i någon form av bubbla. Jag får små ritualer för mig inför match. Har Frölunda vunnit matchen innan så måste jag ha samma matchtröja på mig igen. Skulle vi förlora så byts den tröjan till nästan match. Att min sambo står ut med mina dumheter är ett under och vad hon ser i en hockeyidiot som varken är snygg eller rik kan jag inte svara på.
Kanske att man kunde förstå det de åren det går bra, men i år är det helt obegripligt. Jag sitter där i soffan och svär åt spelare som inte sätter stopp i spelet, åt felaktiga domslut(som för det mesta är rätt) och åt Frölundas totala oförmåga att få den där förbannade pucken i nät. Ur min mun kommer ord som får debatten om Frölundas logga att framstå som extremt PK och som hade fått de flesta spelarna på isen avstängda. Tack och lov har vi en bra bit till närmsta granne.
Frölunda har precis förlorat tredje raka kvartsfinalen mot Rögle när jag skriver detta. Ett större, starkare och klart bättre Rögle. Bara en idiot tror att det finns någon som helst chans att Frölunda vänder den här serien. När Åke Unger för sjuttioelfte gången ikväll konstaterar att inget lag i svensk ishockeys historia har vänt 0-3 i matcher till 4-3 tänker jag; Men någon måste ju va först.
Nej, innerst inne tror kanske inte ens jag att chansen finns. Frölunda har mäktat med två(!) mål framåt på tre matcher. På samma matcher har stora, starka Rögle gjort 14. Det är klasskillnad mellan lagen. Rögle 2021 ser ut som Frölunda 2016. Fyra starka kedjor som är bra kväll efter kväll. Stabila backar som följer med upp i anfall. En otroligt bra målvakt som gör räddningar man inte tror är möjliga. Och i båset sitter Johan Gustafsson och väntar på sin tur. Historien har en otroligt förmåga att upprepa sig.
Men det där förbannade Frölundahjärtat vägrar ju ge upp! Det slår nästan hårdare för laget ju sämre det går. Och jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur alla medgångssupportar som spyr galla i sociala medier fungerar. Varför följer man ett lag om man bara hejar på dem när det går bra? Hur kan man få ut något av den här underbara, fantastiska och samtidigt förjävliga sport som vi kallar ishockey, om man inte inser att för att det ska finnas en vinnare, måste det också finnas en förlorare. En vinst är ingenting värd, om man inte vet hur jävla sur en förlust är.
När illamåendet är som värst tänker jag på Hv71 och Brynäs. Jag var en av alla som tippade Hv71 högt i tabellen inför säsongen. En skitsäsong senare så riskerar laget att åka ur högsta serien. Mitt lag gör en mindre bra säsong och riskerar att bli sjua. När man sätter det i perspektiv får man vara ganska nöjd, även om Frölundas ambition självklart alltid är att utmana om guldet.
Imorgon spelas match fyra mellan Frölunda och Rögle. Förlust innebär att säsongen är slut. Seger innebär ny måstematch. Seger där betyder ny måstematch. Seger där, ja ni fattar. Oddsen är inte på vår sida, men vem fan bryr sig? Om säsongen tar slut imorgon så gör jag som vanligt och ringar in datumet för nästa säsongspremiär.
Det här hjärtat slår för Frölunda, har alltid slagit för Frölunda och kommer alltid slå för Frölunda. Jag bara hoppas att min sambo fortsätter stå ut med gapandet och ritualerna när framtida slutspel närmar sig.
