Ett datum att minnas
Jag har få talanger. Men en sak som jag av någon outgrundlig anledning är väldigt bra på, är att minnas datum. Födelsedagar, historiska händelser och tyvärr även helt ointressanta saker. Den här texten är om ett speciellt datum, som för evigt kommer finnas kvar i mitt minne. Sjunde maj 2003. Det här är berättelsen om en av svensk hockeys största händelser. En berättelse om en arena som tystades. En berättelse om ett löst skott, så himla löst som alla lösa kan vara...
Jag vill ta er tillbaks till Idrottsgatan 3A i Strömstad. Platsen där jag växte upp. Det är den sjunde maj 2003 och jag har precis fyllt nio år. Dagen till ära ska Tre Kronor möta Finland i kvartsfinal i ishockey-vm, i Finland. Mamma och pappa är inte hemma, utan istället passar farmor och farfar mig och syrran.
Det närmar sig matchstart. Mitt på bordet står en liten svensk flagga i trä. Nationalsången spelas och vi står upp framför tvn. Det kanske kan tyckas fjantigt, men för mig var det magiskt. Med farmor och farfar var det alltid så. Spelade Sverige, då stod flaggan på bordet och man stod upp under nationalsången. Oavsett om det var ishockey, friidrott eller curling.
Matchen drar igång och Tre Kronor tar en tidig ledning genom Mats Sundin. So far, so good.
Sen är det som att allt som kan gå fel, går fel. Finland gör mål efter mål och mottagningen på vår tv blir sämre och sämre. Lagom till att Finland gör 5-1 har vi knappt bild alls.
När bilden bestämmer sig för att komma tillbaka står det plötsligt 5-3 och det finns ett litet hopp om en vändning.
När Jörgen Jönsson spelar fram Jonas Höglund till 5-4 i slutet av den andra perioden kan man höra en knappnål falla i Hartwall Arena. Det blir TYST.
I den tredje perioden kvitterar Peter Forsberg med ett av de snyggaste målen som gjorts i en svensk landslagströja. Han tar pucken över hela isen, lurar samtliga finska spelare och lägger in pucken i tom bur, köksvägen. Vad är det som håller på att hända?
Sen fulländas kvällen med ögonblicket som sitter fast på min näthinna. Det ultimata ishockeymålet som svensk och som Frölundait. Ett mål som ger mig gåshud varje gång jag tänker på det. Ronnie Sundin fångar upp pucken på offensiv blålinje och slänger iväg det kanske mesigaste avslutet som lämnade hans klubba under karriären. Men pucken träffar Per-Johan Axelssons klubba och styrs i någon typ av slow-motion förbi den stackars Pasi Nurminen i Finlands mål och Tre Kronor har vänt 1-5 till 6-5.
Det har gått sjutton år sedan matchen som innehöll allt. Superstjärnor som Peter Forsberg, Mats Sundin & Teemu Selänne. Frölundaikoner som Ronnie Sundin, Per-Johan Axelsson och Tomi Kallio. Lillebror Finland som såg ut att krossa storebror Tre Kronor inför en galen hemmapublik, men som fick se sina drömmar krossas i en arena som i slutet var både tyst och tom.
Jag och många med mig fick med oss ett minne för livet den kvällen. Och jag är evigt tacksam att jag fick dela kvällen med farmor, farfar och den lilla svenska flaggan i trä. Och att vi dessutom fick stå framför tvn och sjunga nationalsången två gånger den kvällen.
