Frölundabloggen: Jag väljer att minnas slutet – och Niklas Andersson
Här bloggar Niclas Norlindh om svensk hockey i allmänhet och om Frölunda i synnerhet.
Med nya tränarstab, förbättrad trupp och revanschlusta, skulle säsongen 2010/2011 bli en nystart för Frölunda. En början på något riktigt bra. Det gick dock käpprätt år helvete – i efterhand är det ganska enkelt att konstatera.
En usel start på säsongen, samt massivs med skador på nyckelspelare, gjorde att Frölunda aldrig kom in i elitserien som det topplag man ville vara. Kritiken mot Kent Norberg blev med tiden allt hårdare och tillslut fick ”Nubben” nog. Han och familjen packade sina väskor – och flyttade hem till Sundsvall igen.
De som i Göteborg kallat elitseriens 55 matcher långa grundserie för transportsträcka fick skämmas. Den gångna grundserien blev en ständig kamp med kniven mot strupen – i alla fall för Frölunda – och ända sedan match två hemma mot AIK, till sista matchen borta mot Luleå, var Frölunda ”tvungna” att vinna.
Spelare som Christoph Schubert, Linus Fagemo och Richard Demén-Willaume kom – och gick. Skadorna avlöste varandra, Frölunda fick aldrig någon kontinuitet i laget och man blev tvungna att värva.
Robin Lindqvist, Pavel Skrbek och Jesper Mattsson kom in och spelade hela vägen med Indians. Även dessa herrar fick naturligtvis sina skadeperioder.
Frölunda var under mer eller mindre hela säsongen det bottenlag man före säsongen försökt bygga en grund för att inte bli. Om säsongen 2009/2010 var ett misslyckande, blev det här en katastrof.
Frölunda klarade sig undan kvalserien tack vare tre raka segrar på slutet. Just det var magiskt, underbart – och otroligt starkt. Det räckte till och med nästan till slutspel.
Det väljer i alla fall jag att ta med mig från den här säsongen.
Jag tänker heller inte plåga er med fler tillbakablickar. Låt oss istället se framåt.
***
Niklas Andersson, 39, väljer att lägga skridskorna på hyllan.
Det känns lite som att en epok tar slut i Frölunda. Niklas har sedan han kom tillbaka från NHL i början av 2000-talet ständigt varit en av Frölundas främsta poängplockare. Formationen han bildade tillsammans med Jonas Johnson och Tomi Kallio, har varit en av de mest framgångsrika i elitseriehockeyn under de senaste tio åren – och även när det inte fungerat helt hundra för Frölunda, har Niklas ändå alltid varit bra.
Det är en av Frölundas absolut största genom tiderna som lägger av. Ja, kanske rent av den allra största. Niklas gör det dessutom utan att ha hunnit bli en ”föredetting” – och det hedrar honom något oerhört. Nu kände Niklas att han inte längre kunde gå in för hockeyn och Frölunda till hundra procent. Då fick det vara nog.
Visst kommer det att märkas att han är borta. Den sympatiske, ödmjuke och helt underbara personen, som dessutom var ett passningsgeni av sällan skådat slag, kommer att lämna ett stort tumrum efter sig. Nu är det upp till Frölunda att fylla igen det så gott det går.
Det blev 763 matcher för Niklas i Frölundatröjan. På dessa gjorde han smått otroliga 680 (258+422) poäng. Bara det säger vad han betytt för Frölunda. Niklas fick dessutom vara med och ta två SM-guld med klubben i hans hjärta. Naturligtvis, var han högst delaktig i båda.
Niklas fick dessutom ett fint slut på sin karriär. Han säkrade Frölundas elitseriekontrakt med enda målet i den avslutande matchen mot Luleå. Det känns värdigt – och framförallt välförtjänt.
Tack för allt, Niklas. Vi kommer att sakna dig.
