Gästkrönika: Om att älska… även i motgång
I denna gästkrönika, så ger Patrik Olsson sin bild av livet som Frölundasupporter – ett inte alltid så enkelt liv.
Någon gång på lågstadiet blev Frölunda mitt lag. Hade hållit på två andra elitserielag före Frölunda, men hade nu bestämt mig för att byta lag en andra gång (och med facit i hand, och det är jag tacksam för; en sista gång). Minns att jag ville byta in mitt gamla lags (använda) halsduk, mot en ny Frölunda- dito i en sportbutik.
Till min glädje (och kanske viss förvåning) gick bytet igenom. Det andra laget var nämligen populärt och sålde många halsdukar och liknande, medan nästan ingen i staden höll på Frölunda, och därför var deras saker sålunda mer svårsålda. Bytet blev alltså en win–win-deal för alla inblandade. Och resten är som man bekant brukar säga historia, då kärleken till Frölunda bestått under alla dessa år. Men nog om då, och över till nuet:
Det är i sådana här stunder som den här säsongsinledningen, som kärleken verkligen ställs på prov. Visst har man blivit luttrad förr under åren, men då har det inte funnits några större förhoppningar och ambitioner. Men sedan guldet 2003, så har mycket förändrats. Ekonomin har varit god med stora intäkter, och sportsligt, så blev det två guld inom ett par år. Helt plötsligt blev man heta på transfermarknaden, och kända som en makthavare i svensk ishockey. Helt plötsligt förväntande man sig framgångar varje år.
Därför känns de senaste årens utförsbacke så mycket tyngre och ibland också så svårbegriplig. Successivt sämre och sämre resultat, och så nu bottennappet; sist i Elitserien (under allt för stor del av säsongen). Och visst har det varit tufft som supporter; man känner inget sug efter att se varken sportsändningarna eller läsa sportbilagorna. Tabelläsning är inte heller något man har orkat ägna sig speciellt mycket åt.
Alla som håller på ett lag, oavsett sport känner väl igen den här våndan och vanmakten man känner när förlusterna radas upp en efter en, och ingen ljusning syns. Stunderna, ögonblicken och matcherna när man ser sitt älskade lag kämpa, men ändå inte får några poäng med sig. Då är det tungt, då är det tufft. Men det är också då man får stötta varandra, peppa varandra och ta nya tag.
Har de här negativa sakerna påverkat kärleken till Frölunda? Inte det minsta. Frölunda är och förblir världsbäst (med risk för att låta subjektiv så det räcker och blir över). Har under några dagar till och med burit guld t-shirten från 2005. Och det har på något sätt tänt en liten gnista, och ingett ett hopp om nya framgångar (har det gått förut kan det gå igen).
Och visst känns detändå som att laget spelat upp sig, och att flera har höjt sig och klivit fram de senaste matcherna. Vill speciellt nämna en: Tomi Kallio; en sann hjälte. Allt sedan hans intåg i truppen 2003 har jag hållit Kallio väldigt högt, faktum är att jag efter ungefär 25 år som Frölunda-supporter håller honom som nummer ett under alla dessa år – därför extra kul och oerhört viktigt att han får börja göra mål.
Har nyligen också bläddrat igenom de böcker som har getts ut från guldåren. Oj, oj, oj, vilka minnen de väcker. Man upplever nästan den obeskrivliga glädjen och den fantastiska känslan på nytt. Förhoppningsvis får vi vara med om något liknande igen. Till dess är det bara att fortsätta heja på, och stötta vårt kära Frölunda.
