Veckans Legendar: Jonas Rönnqvist

Det tog ett tag innan karriären kom igång – men när den väl gjorde det gick det snabbt för Jonas Rönnqvist. Elitseriedebut, landslagsdebut, VM-debut och NHL-debut hanns med på fyra säsonger. – Jag har gått den långa vägen och jag tycker att jag har haft en bra karriär, säger Jonas.

Han tog den långa vägen till toppen, Jonas Rönnqvist.
   Kalixprodukten gjorde elitseriedebut först som 24-åring – men sedan gick det snabbt. Knappt tre år senare var han landslagsman, fick spela VM, tingades av Anaheim Mighty Ducks och gjorde hösten 2000 debut i världens bästa liga.
   Fast sejouren i NHL är det enda som Rönnqvist inte är helt nöjd med.
   – Enda steget som man inte riktigt lyckades ta var ju det i Nordamerika, och jag lyckades inte etablera mig i NHL. Jag fick en knäskada när jag var där borta som kanske påverkade också, men jag var inte tillräckligt bra under mina år där borta helt enkelt. Det sitter som en liten sten i hjärtat att man inte lyckades där borta, säger Jonas.
    – Jag har gått den långa vägen och jag tycker att jag har haft en bra karriär.
    – Som idrottsman måste man hela tiden visa att man en av de bättre i ett lag för att kunna ta nästa steg. När man är junior måste man visa att man ska spela i a-laget, och i Boden var jag tvungen att visa att man är en av de bättre för att få chansen i Elitserien, och i Elitserien var man tvungen att vara en av de bästa för att komma med i Tre Kronor, och så vidare. Jag har lyckats med det hela vägen, och därför sitter det lite som en sten i hjärtat att jag inte lyckades fullt ut när jag kom till NHL.

Rönnqvist spelade i Boden innan han 1997 skrev kontrakt med Luleå i Elitserien.
    – Jag hade långtidskontrakt med Boden. Jag hade tre år där, och när jag var fri från det så gick jag till Luleå. Jag var en ”late bloomer” kan man säga. Min karriär kom igång lite sent men när den väl tog fart så tog den fart ordentligt.
    Det blev två poängmässigt något tröga säsonger i Elitserien, innan Rönnqvist blommade ut på allvar – och hans 15 mål och 39 poäng på 49 matcher under tredje säsongen gav en delad förstaplats i Luleås interna poängliga.
    Anledningen till att genombrottet kom säsong tre är enkelt: Rönnqvist fick äntligen spela center.
    – Första året så spelade jag inte alla matcher och hade någon skada, och då var jag nykomling också. Andra året var kanske mitt sämsta år. Jag gillar att spela center, och det fick jag spela under mitt tredje år i Luleå och då lossnade det ordentligt.
    – Jag hade spelat center i hela min karriär, men när jag kom till Luleå så hade de många centrar redan: Martin Hostak, Juri Kucera, Stefan ”Skuggan” Nilsson och Thomas ”Bulan” Berglund, så jag fick spela på en kant. Jag trivdes inte riktigt där, och där blev jag nog lite hämmad i spelet.

Drömsäsongen gjorde att Rönnqvist kom med i landslaget och så småningom i VM-truppen 2000.
    – Jag hade spelat en del i landslaget, men att komma med till VM var lite överraskande, även om det gick riktigt bra hela den säsongen. Jag hade en formtopp under hela det året. Visst var det överraskande att man kom med, men samtidigt hade jag varit med i alla landslagsturneringar så jag visste att jag var aktuell. Läget och chansen fanns, och det var en drivkraft under säsongen också.
 
Misslyckades i NHL

På sju matcher i VM blev det tre assist – och senare under sommaren listades Rönnqvist av Anaheim Mighty Ducks. Men han hade inte snackat med klubben innan.
    – Nej, ingenting innan. Det var många NHL-klubbar som ringde och frågade om jag var intresserad av att åka över. I och med att jag var överårig så ville de verkligen veta om jag skulle åka över om jag fick chansen, för de ville ju inte offra ett draftval på en kille som inte kommer, berättar Jonas.
    Vad han svarade NHL-klubbarna som ringde var ingen hemlighet.
    – Jag sade att jag var sugen så klart. Det är en dröm för alla att spela i NHL, säger Jonas som inte vet om det var säsongen i Luleå eller VM-deltagandet som fick honom listad.
    – Det var nog både och. De scoutar inte bara i ett VM, och Anaheims scout Jan-Åke Danielsson hade bra koll på Elitserien så han såg mig säkert flera gånger där också. Jag tror att det var en kombination av mina fina säsong i Luleå och att jag kom med till VM.
    – Sedan visade jag också att jag höll på internationell nivå i VM, och det är också ett kriterium. Jag kom ju som lite äldre till NHL, och en sådan spelare måste de veta är en färdig spelare. Det är ju inte någon som ska utvecklas. Det var viktigt att jag fick spela VM så att de fick se att jag höll internationellt.

Sejouren i NHL började också bra för Rönnqvist som överlevde träningslägret och fick inleda säsongen i världens bästa liga. 
     – Jag spelade i deras toppfemmor, och det gick bra de första matcherna. Men redan i den andra matchen fick jag en knäskada, och inre ledbandet gick av. Jag vilade alldeles för kort tid, bara ett par dagar, och sedan tyckte de bara att det var att köra, men jag kunde inte göra mig själv rättvisa. Jag tejpade och hade specialskydd, men spelade halvskadad i 15 matcher innan det tog stopp och jag fick vila i två månader.
    – Då åkte jag ner i farmarlaget, och då var säsongen i princip spolierad. Jag fick göra ett femtontal matcher i Anaheim mot slutet av säsongen, men kom aldrig riktigt tillbaka. Då fick spela i fjärdefemman med lite istid.
    Totalt blev det fyra assist på 38 NHL-matcher.

Andra säsongen blev det uteslutande spel i AHL.
    – Andra året var jag frisk men blev nerskickad direkt till AHL. Jag hade gjort ett dåligt förstaår så det var en uppförsbacke det andra året, men när jag väl var frisk tycker jag att jag underpresterade och jag var inte tillräckligt bra för att etablera mig i NHL helt enkelt. Det svider lite grand – jag kom aldrig upp i en riktigt bra kapacitet.
    Det var inte aktuellt att stanna i Anaheim efter år två.
    – I och med att jag inte var så ung plus att jag hade envägskontrakt så var det svårt. För mig var det inget alternativ att stanna kvar och bevisa mer, och när kontraktet gick ut så åkte jag hem till Luleå istället. De hörde av sig och det kändes naturligt att komma hem och få chansen att spela bra ishockey igen.

Fick sluta på grund av skada

Jonas Rönnqvist kunde valt spel på kontinenten – men istället valde han efter sina två år i Nordamerika alltså att återvända till Luleå.
    – Spel på kontinenten lockade lite grand, men samtidigt hade jag haft två misslyckade år på bortaplan. Jag hade anbud att spela i bland annat Schweiz men jag valde att gå dit där jag trivdes bäst, och jag visste att jag skulle trivas i Luleå och därför valde jag det, säger Jonas som hade tre bra år i Luleå efter sin NHL-sejour.
    Han plockade stadigt med poäng och var ett ständigt inslag i Tre Kronor.
    – Jag var ganska konsekvent i mina poängproducerande under de åren. Jag ratades väl som siste gubbe i två eller tre VM-turneringar också, så jag var nära att få spela VM tre gånger till. Men jag fick lämna när de sista NHL-proffsen anslöt.

Karriären tog slut 2005 efter att Rönnqvist åkt på en skada i slutspelet.
    – Det är tufft när man känner att man har mycket kvar att ge. Samtidigt hade jag haft min karriär, och jag hade varit med om mycket så det var inte hela världen. Hade jag varit 18 eller 19 år och fått skadan så hade jag nog försökt på alla håll och kanter att operera och försöka få det bra – för man vill alltid veta hur bra man kan bli som spelare. Men detta var i slutet av min karriär, och jag hade inte så många år kvar.
    – Men det är alltid bittert att tvingas sluta på grund av skada, och inte få sluta när man känner att det är dags.

Istället blev Rönnqvist, tillsammans med Thomas ”Bulan” Berglund”, omgående tränare i Piteå. Där var han kvar i två år.
    – Jag har alltid varit en spelare som haft idéer om hur man ska spela, och jag har varit en spelare som gillar att styra och ställa. Jag har velat ta tag i spelet i min femma och dra igång spelet och få det att gå bra. Jag har varit lite som en tränare i det lag jag spelat i.
    – När jag blev tränare i Piteå fick man det totala ansvaret och fick försöka förverkliga alla tankar och planer som man haft om hur ishockey ska spelas. Jag och ”Bulan” var helt gröna och vi hade aldrig tränat och tog över ett a-lag direkt, och det var skoj.
    Idag är Jonas Rönnqvist tränare i HockeyAllsvenskan och Almtuna.
    – Jag hade ett sabbatsår där jag byggde upp ett företag och satsade på det efter två år i Piteå och då gick jag lite kurser och ledarutbildningar också. Sedan ringde Almtuna och jag fick chansen där.
    Rönnqvist, 35, har varit med om mycket – men är ung för att vara tränare.
    – Den största klyschan som finns inom tränarbranschen är att rutin är så viktigt. Det finns flera exempel på att nya och unga tränare lyckas, inte minst i fotbollen och NHL. Det viktigaste är att man är á jour med idrotten.
    Och det är han, Jonas Rönnqvist.
    Han varit med om mycket – saker som han nu försöker lära ut till nya generationer spelare.

1 kommentarer

Jonas Gustavsson2008-11-15 10:00:00