Krönika: Halvtid - nu gasar vi uppåt igen!
Efter en närmast prickfri försäsong tog Frölunda an Elitserien med styrkt självförtroende. Det inleddes med en vinst över nykomlingen och fortsatte med vinster över både Modo och Luleå. Frölunda toppade serien för första gången på mycket länge och laget såg till synes ut att vara sådär perfekt komponerat som man bara hade kunnat drömma om. Nu har halva säsongen passerat och även om mungiporna fortsatt pekar uppåt är allt inte längre en dans på nyplockade rosor.
Ja, Frölunda byggde ju om sitt lag helt och hållet under sommaren. Ut gick de som underpresterat till för höga löner och in kom de som har hjärta för klubben. Hem kom riktiga Göteborgare i form av Magnus Kahnberg, Anton Axelsson och Fredrik Pettersson. Spelare som tidigare varit i föreningen och spelare som är beredda att åter igen ge allt för att knuffa Frölunda in på rätt köl. Allihop stora karaktärer som är medvetna om pressen som ligger på laget i den här stan’ – men också medvetna om vilket slit som krävs för att vända skeppet inåt land från en position mitt ute bland skyhöga vågor.
Tidigare har man haft ett lag fullproppat med stora egon som mest brytt sig om det egna lönekuvertet och sin egen målkolumn – med ett nykomponerat lag kändes det som man hade hittat rätt. Här var det garanti att alla slet för varandra, för tränaren, för publiken och för Indianen på bröstet. Något som känns livsviktigt för att nå framgång.
Visserligen dök det också in några mindre välkända namn vad sommaren led. En dansk medborgare vid namn Frederik som man inte visste mer om än att han gjort succé i den danska ligan, en yngling från Almtuna men också en Schweizare som ville lämna sitt trygga hemland för att finna nya vägar och erfarenheter.
Jag minns hur jag förväntansfullt en regnig augustidag traskade mot Frölundaborg för att åter få se laget i min själ. Många var fortfarande upprörda över att Tomi Kallio nekats förnyat kontrakt – jag var mest nyfiken på att få se resultatet av det nya laget.
Precis som brukligt medverkade Frölunda i försäsongsturneringen European Trophy. Ett tyskt lag, Eisbären Berlin, som säsongen innan gått långt i turneringen, stod för motståndet. Även om det tyska laget för kvällen inte hade mycket att säga till om minns jag mycket väl den tillresta supporterskaran. Trots att målen haglade in i den egna buren höll de igång hela matchen lång och det kanske skall tilläggas att jag satt relativt nära de trummande tyskarna – men inte hörde jag Goa Gubbar någon gång under hela matchen.
Vinsten var ju självklar. Slutsiffrorna skrevs till 6-0 och jag kunde se hur Blåvittspelaren Robin Söder, som satt jämte mig, njöt där han satt och skådade en enorm kross. Det var han förmodligen långt ifrån ensam om. Även om en försäsongsmatch i det stora hela taget inte betyder ett knyst då lagen bara dagar tidigare första gången gått på is – så kunde man känna ett stort välbehag över att en viss Dragkedja åter var sammanförd och att de redan i första matchen ledit Frölunda till en första seger. Såhär i efterhand, ett par månader senare, har man skådat den där kedjan skapa magi ett dussintal gånger till.
European Trophy fortsatte likt en sagobok där Frölunda radade upp segrar och den enda riktiga plumpen gick man på mot det finska Jokerit. Ett lag fullt av fjolårs-Frölundaiter i form av John Klingberg, Riku Hahl och William Wallén. Siffrorna var stora och förnedringen var mer eller mindre total – 3-7 – dessutom lyckades Magnus Hellberg med konststycket att skicka upp pucken på läktaren och pricka en åskådare vilket han fick matchstraff för.
Den fjärde september, bara nio dagar innan Elitseriepremiären mot Växjö skulle till att spelas, avslutade man European Trophy. Det gjorde man på ett mycket övertygande sätt genom att sätta dit den största rivalen av dem alla – Färjestads BK. I deras egen kaffeburk fick de inför en näst intill slutsåld arena, som för dagen hade fri entré, se sig besegrade av ett mycket effektivt Frölunda som under de första 20 minuterna gjorde mål på i princip allt. Magnus Kahnberg gjorde två baljor och de resterande två delades på hälften av Viktor Svedberg och Toni Koivisto.
Frölunda försäsong präglades av möten med ett knippe utländska lag – på både gott och ont. Det är alltid innehållsrikt och erfarenhetsmässigt bra att möta lag från andra hockeykulturer samtidigt som det ger det en liten extra dimension – du vill gärna visa att ”svensk hockey är minsann inget att leka med”. Det mindre bra med det hela är att du kan vara osäker hur du står dig mot svenska klubbar – vilket ändå är det viktigaste då det är dem du ska tampas med en hel säsong framöver.
Därför var en träningsmatch med HV71 inbokad att spelas som sista genrep innan premiären av Elitserien. Det var då det ofattbara skedde. En svensk hockeylegend, tillsammans med sitt ryska lag, på väg till en match, kraschade med sitt plan och samtliga ombord omkom. En stor sorg spred sig över hela hockeysverige och man förstod på de intervjuer som gjordes att Stefan Liv verkligen var en uppskattad spelare – även för de som stått emot honom under alla år.
Självfallet kommer en träningsmatch inte som prioritet efter ett sådant här olyckligt fall – och därför ställdes också matchen in samma dag som tragedin. Istället öppnades Kinnarps Arena upp för samtliga att komma in i hallen och hedra den nyss omkomne Stefan Liv. Av att döma de bilder jag sett från den där lördagseftermiddagen var det en väldigt fin stund inne i Kinnarps Arena där hockeyn kom i andra hand.
***
Det var 13:e september. Klockan var 19:00. Äntligen var det dags. Äntligen skulle Elitserien inledas och äntligen skulle Frölunda få bevisa att de är ett lag att se upp för. På andra sidan rödlinjen stod en gammal Scandinaviumbekanting – för första gången skulle Tomi Kallio göra mål i ”fel” målbur i Kålleseum.
Det misslyckades han med. Precis som resterande av Växjös spelare. Dansken, eller succédansken som han senare skulle börja kallas, spikade igen kakhålet totalt. Samtidigt gjorde Christian Bäckman det första målet av de alla den här Elitseriesäsongen med ett skott från blå – påspätt av Mikael ”Iron-Mike” Johanssons två-nolla med en backhandlobb från egen zon som hittade målet efter att Gerber lämnat kassen vilket krönte en annars helt fantastisk premiärkväll i ett fullsatt Scandinavium.
Det var starten som alla hade drömt om. Supportrarna, Kenta, spelarna – ja, alla. För första gången på länge vädrade man tankar om topplaceringar och SM-guld. Det kan låta underligt att det var på tapeten redan efter en omgång – men det var en sådan befrielsekänsla. Allt flöt på och inget såg ut att kunna stoppa ”oss”. ”Dragkedjan” var återförenad, likaså bröderna Axelsson – och en gigant som stoppar puckarna.
Segrarna fortsatte komma. De var ju trots allt fyra i rad innan AIK satte stopp för den sviten. Inte alltid var det så att spelet satt till 100%, men som jag tidigare antytt – det fanns inget annat än att det här laget skulle vara fullt av karaktärer som drog åt samma håll och som slet för varandra. Ibland behövs det inte mer än en enorm kämparglöd och en vilja att vinna. Det fick vi Frölundaiter se prov på.
Jag kan inte minnas att jag hade sett Frölunda högst upp i Elitserietabellen någon gång sedan möjligen säsongen 2008/09 – säsongen sedan dess har mest präglats av ångest och irritation över inte minst tabellplacering, men även det bristande spelet där ingen drog åt samma håll. Med det sagt förstår ni, precis som jag, att det var en speciell känsla att kolla in den där tabellen. För första gången på bra länge låg Frölunda ”där de ’ska’ ligga”.
Fram tills den tredje november var allt gröna skogar. Laget var intakt, alla bidrog och Dragkedjan producerade som aldrig förr. Som belöning hade Joel Lundqvist och Magnus Kahnberg båda fått ett samtal av Per Mårts som ville ha med dem båda till den första landslagsuttagningen – Karjala Cup.
En vecka senare var allt förändrat.
Man har i efterhand kunnat läsa om ”det komiska mötet”, där Joel och Magnus båda befann sig på akuten på Sahlgrenska sjukhuset. Joel hade fått en käkfraktur efter en bitter armbågstackling av Modos Nicklas Danielsson under en 6-3 vinst medan Magnus råkat ännu värre ut då han totalt respektlöst blivit tacklat blind side av den tillika polaren och LHC-spelaren Sebastian Karlsson. Magnus ådrog sig tandskador och en kraftig hjärnskakning – vilket har hållit honom borta från isen från då till på obestämt tid.
I takt med att två av lagets främsta spelare abrupt blivit körda av planen började spelet hacka allt mer. Kedjan med Pettersson, Olimb och Pyörälä fick nu axla förstakedjerollen – men det var tomt på kreativt där bakom. På två dagar gick allt från jätteljust till det mörkaste av gränder du kan komma. Serieledningen tappades ganska snabbt därpå, och målgörandet som tidigare inte varit någon bristvara var plötsligt något oerhört sällsynt.
Ni som följer laget – och Elitserien – vet att så har det runnit på. Spelet har fortsatt varit i en nedåtgående spiral där bristen på kreativitet har varit stor. På det har spelare efter spelare ådragit sig skador vilket har försämrats situationen ytterligare.
Pierre Johnsson, Frederik Andersen, Jari Tolsa, Patrick von Gunten, Magnus Kahnberg. Där har vi dem. Sjukstugan. Lägg därtill till småskavanker på såväl Mika Pyörälä, en viktig del av POP-kedjan, som Christoffer Persson samt en nyligen återvändande Henrik Tömmernes. Med det i åtanke är det till synes raset i tabellen inget man behöver vara kärnfysiker för att förstå sig på – likväl: Hockeylivet i Göteborg är inte på långa vägar där det var innan den där lördagseftermiddagen den femte september.
Nu har drygt halva säsongen passerat. Frölunda avslutade matcherna innan julledigheten på sämst tänkbara sätt vilket förde ner dem till en sjätte plats. En placering man självklart vill avancera från. Det är den sämsta tabellplacering man har haft den här säsongen och förhoppningsvis stannar det där. Framtiden ser i alla fall relativt ljus ut, med ett par spelare på snåret att nå sin comeback.
***
Frölunda reser snart till Salzburg och i övermorgon fredag är det dags för slutspel i Red Bull Salute. Med eller utan Kahnberg – det är frågan. Likväl är det ett bra tillfälle att återfå vinnarkänslan i laget och ser man tillbaka på insatserna i turneringen på försäsongen bör ingenting kunna stoppa ”oss”…;-)
Halva säsongen har gått. Halva är kvar. Det är många tunga matcher kvar. Men nu gäller det att kriga. Att visa samma takter som fanns där under inledningen av säsongen. För nu börjar klättringen uppåt i tabellen – nu börjar kriget för att roffa åt sig en så bra placering som möjligt inför slutspelsvalet.
Nu laddar vi om – och så kör vi!
