Krönika: Han är geniet som nu bör hyllas
Under förra säsongen hånad, idiotförklarad och hårt ifrågasatt. Nu har Kent Johansson bevisat vilket geni han är – och fått sin välförtjänta revansch. Först fick han rädda Frölunda ur den oreda Kent Norberg skapat. Nu, med sitt eget bygge, har ”Kenta” gjort Frölunda till ett topplag igen. För det förtjänar han, för en gångs skull, att hyllas.
Den 21 april 2010 presenterades han som tränaren, tillika frälsaren, som skulle återta Frölunda till elitseriens toppskikt.
Kent Johansson blev en av Kent Norbergs – dåvarande sportchef – stjärnvärvningar inför säsongen 2010/2011.
Det blev dock fiasko direkt och efter 1-0 i elitseriens sista omgång borta mot Luleå räddade Frölunda sig själva från kvalseriespel med en av landets dyraste trupper.
Dock utan Kent Norberg, som hade byggt laget.
Han gav upp mitt under säsongen när det gick som sämst – och slängde in handduken.
Den oreda som Kent Norberg under sina nästan tre år som General Manager i Frölunda lyckades skapa – med dyra värvningar som floppade och ett nytt tänk kring lagbygget som inte alls påminde om det som Frölunda nådde stora framgångar med under inledningen och mitten av 2000-talet – var någon tvungen att städa upp när truppen inför säsongen 2011/2012 skulle byggas.
Den någon blev Kent Johansson – och en nygammal ladbyggarmetod kom in i bilden.
Steg ett blev att rensa. Ut med gammalt och dyra importer.
När det kom till vad som skulle in fanns det klara kriterier.
Spelare skulle helst ha Göteborganknytning, hög arbetsmoral, inte vara alltför dyra eller åldersstigna, samt ha en hundraprocentig inställning.
Ungt skulle blandas med rutin. Göteborgsanda med spets.
Kent Johansson blev då chef gånger två.
Han skulle för det första sköta sitt huvudtränarjobb, men efter att Kent Norberg sa adjö blev ”Kenta” även sportchef – och därmed högsta ansvarig för allt som rörde A-lagsverksamheten.
Efter fjolårssäsongens fiasko – med bland annat spekulationer kring hur det låg till mellan tränarna Kent Johansson och Stephan Lundh – valde man att även förnya tränarstaben.
Christian Lechtaler valde att komma hem efter en tvåårig sejour som huvudtränare i division 1-laget Nacka.
Michael Andreasson handplockades efter en succéartad fyraårsperiod i stjärnmålvaktsproducenten, allsvenska Almtuna, för att få ordning på Frölundas flera år gamla och uttjatade burväktarproblem.
Förändringarna blev många på kort tid, men att de var välbehövliga och kom i helt rätt tid var det få som inte höll med om.
”Dragkedjan”, med Magnus Kahnberg, Jari Tolsa och Frölundakaptenen Joel Lundqvist återförenades. Bröderna Per-Johan och Anton Axelsson hamnade för första gången i samma lag. Christoffer Persson, Fredrik Eriksson, Patrick von Gunten och Pierre Johnsson värvades för att stärka upp det som varit en svaghet sedan Kent Norberg kom till klubben – försvarsspelet.
Michael Andreasson bestämde sig, tillsammans med Kent Johansson, tillslut för målvakterna Magnus Hellberg och Frederik Andersen – båda med stor potential och hela hockeykarriären framför sig.
Man fick dessutom tillbaka spetsspelarna Mathis Olimb och Fredrik Pettersson.
Allt det här – plus lite till – skulle bidra till Frölundas nytändning.
Succén kom omedelbart.
6-0 i första träningsmatchen mot Eisbären Berlin följdes av en mängd kalasresultat sett ur ett Frölundaperspektiv under försäsongsturneringen European Trophy – och till slutspelet under kommande juluppehåll gick man vidare till utan några som helst problem.
När det väl var dags för det riktiga allvaret – även kallat elitseriespel – blev det om möjligt ännu bättre.
Poäng i samtliga av de sex inledande matcherna, varav fem trepoängare – och Frölunda hade både en serieledning och ett bättre inledningsfacit än det NHL-betonade lag som tillslut tog SM-guld säsongen 2004/2005.
Det och resten av säsongen känner ni till.
En rejäl dipp kom då laget drabbades av skador och avstängningar på viktiga spelare och en betydligt mindre spelarbudget än tidigare år gjorde att Frölundas bredd inte var god nog.
Fredrik Sjöström anslöt från Färjestad, men när tidigare ej tillgängliga Frölundaspelare började komma tillbaka hittade Indians sin nygamla form igen.
Med nio omgångar kvar av elitseriens grundserie ligger Frölunda på en fjärdeplats i tabellen, med bra marginal ner till de otäcka strecken.
En otrolig förbättring om man ser till fjolårssäsongen, då spelarbudgeten dessutom var klart större.
Därmed, andas Indians helt klart positivism igen.
Mats Grauers tog för ett tag sedan över som ny styrelseordförande efter Per Anders Örtendahl.
Grauers, som är en av de som ligger bakom handbollsklubben Sävehofs många framgångar under ett antal år tillbaka, kom in som en frisk fläkt, var högst delaktig i arbetet med att byta klubbdirektör från Mats Ahdrian till Anderz Larqvist – och han såg dessutom över ekonomin, hittade fel i tidigare bokföringar som sammanlagt uppgick till mångmiljonbelopp och säger sig nu ha full kontroll på läget, även om Frölunda valde att låna 20 miljoner tidigare under säsongen för att klara av den dagliga verksamheten, då större delen av Indians tillgångar är låsta i Frölunda Campus.
Arbetet med nästa säsongs trupp är dock redan i full gång.
Kent Johansson och Mats Grauers har lagt fram ett förbättrat kontrakt till Patrick von Gunten, som under landslagsuppehållet ska bestämma sig huruvida han ska fortsätta i Frölunda, eller flytta hem till flickvännen, samt större pengabuntar i hemlandet Schweiz efter den här säsongen.
Och det är på det sportsliga planet – det vi supportrar bryr oss om mest – som Kent Johansson, mest smutskastad och kritiserad sedan han kom till Frölunda, blivit en räddande ängel i många hänseenden.
Det var han som valde att gå tillbaka till Frölundas nygamla tänk kring lagbygge – att ha en trupp med hjärta för klubben, gott om ungdomlig entusiasm, blandat med rutin och välbehövlig spets.
Det var han som städade upp den oreda som framförallt Kent Norberg skapade.
Det var han som byggde upp glädje kring Frölunda igen, med många spelare från Göteborg, spännande värvningar och en känsla av roligare jargong kring hela laget, vilket i sin tur genererade i ett större publikintresse.
Det var han som förstod Frölundas försvarsproblem, värvade defensivt och dessutom skapade klarare rollfördelning i hela laget.
Och det var han som bestämde att om man ska spela i Frölunda – då jävlar ska man brinna.
Det här kunde Kent Johansson göra – men först då truppen var hans lagbygge och inte någon annans.
Ser man till säsongen och hur den har utvecklat sig, så har ”Kenta” gjort många rätt – igen.
Bara en sådan sak som att ha ett enormt tålamod med POP-kedjan, som länge inte alls var så bra som man hade hoppats.
Det har minst sagt gett resultat nu.
Ett av gnällspikarnas starkaste argument till varför Kent Johansson inte är rätt man att leda Frölunda är att han skulle sakna rätt entusiasm.
Gjorde han det när han, utöver sitt jobb som huvudtränare, dessutom gick med på att bli sportchef?
Naturligtvis inte.
Med det sparade Frölunda dessutom pengar.
Och det skadade heller inte en förening som gått back hutlösa summor de senaste åren.
Sedan pratas också ofta om att kontinuitet är viktigt i ett hockeylag.
Den biten har Kent Johansson redan säkrat upp inför den kommande säsongen.
Frölundas trupp inför hösten är – i stort sett – spikad.
Det finns bara ett par frågetecken.
”Kentas” jobb är att göra de till utropstecken.
Just den övergången – att göra frågetecken till utropstecken – har han varit ypperligt bra på sedan han blev chefernas chef i Frölunda efter ”Nubbens” avsked.
Trots alla de här rätt fina orden, så har Kent Johansson ett av hockey-Sveriges mest otacksamma jobb.
När Frölunda är bra – då är det spelarnas förtjänst.
När det går sämre – då bör ”Kenta” avgå.
Det kommer han dock inte att göra.
Huruvida Frölunda kommer att förlänga eller inte med den nu 55-årige stockholmaren när hans kontrakt löper ut efter nästa säsong är så klart omöjligt att svara på.
För mig kommer ”Kenta” dock alltid att vara det geni som återskapade det Frölunda som tog två SM-guld i inledningen och under mitten av 2000-talet – hur den här säsongen än slutar.
Att det finns människor med andra åsikter köper jag.
Men ska det gnällas, kritiseras och ifrågasättas – då bör det också tänkas först.
Fråga bara Kent Johansson.
