Krönika: Indianen som växte upp i fiendeland
Imorgon möter Frölunda Djurgårdens IF i Scandinavium. En match som för mig inte bara är en match – det är en fight med otroligt mycket prestige bakom. Född i Göteborg men uppvuxen i Eskilstuna, cirka timmen från Stockholm, så ni kan tänka er själva hur det var. Men det var under de förhållandena som min kärlek för Frölunda Indians bara växte och växte.
När Frölunda möter Stockholmslagen, och imorgon Djurgården, så är jag extra taggad och smått nervös. Jag fick de privilegiet att växa upp i en stad som heter Eskilstuna och som ligger en timme från Stockholm. Att jag sedan pratar som en vilsen Stockholmare gör inte saken bättre. Eskilstuna, staden där man antingen håller på Bajen, Djurgården eller Gnaget. Men inte jag. Min kärlek hade jag i Göteborg och Frölunda. När till och med min far är Brynäsare så kan man förstå att min uppväxt i Södermanlands största stad inte var så lätt alla gånger.
Att bo i Eskilstuna, som ligger på den ena sidan landet och sen att heja på Frölunda som ligger på den andra sidan Sverige, var inte alltid så kul i den bemärkelsen att man inte kunde se Frölunda på hemmaplan så ofta. Skulle man se Frölunda så fick man antingen åka till Södertälje när man möter Södertälje SK, som för övrigt är en klubb som inte vet om man ska spela i Elitserien eller inte, eller Stockholm, när man spelar mot AIK eller Djurgården. Men på den tiden spelade inte AIK i Elitserien så värst mycket så jag fick hålla mig till Djurgårdsmatcherna.
Under de åren som jag bodde i Eskilstuna var Frölunda inte på något sett det ledande laget i Sverige, men det skulle man bli så småningom, och när man väl tog sig till slutspel fick man antingen möte Djurgårdens IF eller Färjestad BK. Och det var kvartsfinaler som Frölunda alltid förlorade. Säsongen 2001/2002 så lyckades man, under kung Connys första säsong som tränare för Frölunda, vinna mot Djurgårdens IF, som då tränades av ”Lill-Kenta” Johansson. Han fick dessutom sparken efter att Frölunda vunnit med 4-1 i matcher. Undertecknad var på den match som man vann med 4-0 och som betydde att man vann matchserien med 4-1. Att då kliva ut från Globen som Frölundasupporter var stort, riktigt stort. Och det kan ha varit, tillsammans med både SM-gulden, den skönaste segern. Att slå ut Djurgårdens IF då var stort. Att slå ut Djurgårdens IF i Stockholm var ännu större.
Det är svårt att förklara varför man brinner så otroligt mycket för ett lag som man ändå gör. Och faktiskt, när det går dåligt för Frölunda - som det nu har gjort de senaste säsongerna och där man efter 2005 fick en så stor hybris att man skulle bli hockeyns ledande lag, som med facit i hand kunde ha skjutit Frölunda i sank, så har min kärlek för klubben bara växt och blivit större. Frölunda Indians för mig är mycket större en själva hockeyn. För mig är inte resultaten det viktigaste. Jag går på matcherna för att se Frölunda spela hockey i Scandinavium eller på borta plan. Jag skiter i vilka som spelar, vem som är tränare, om man ligger tok sist eller tok först – jag tittar på matcherna och följer laget för jag älskar just laget, klubben, föreningen Frölunda och sporten ishockey.
Till sist vill jag hylla alla de Frölundasupportrar som har stått ut. Som trots de riktigt usla resultaten fortfarande stöttat Frölunda. För Frölunda supportrarna har fått utså mycket skit de senaste säsongerna. Men trots det så har det ändå kommit 8000-9000 på varje match. Det finns inget annat lag i Elitserien som har det tålamodet som Frölundas supportrar har. Titta på Färjestad den här säsongen. Inte kommer det folk när det går dåligt för dem inte. När de andra lagen har fullsatta läktare, är det lika mycket som Frölunda har i snitt. Man har inget derby, inte i den benämningen, som gör att man fyller arenan. Och sedan det här med att Göteborg är en storstad bla bla bla. Jag säger att jag inte köper det. Stockholm är dubbelt så stort som Göteborg men där fyller man bara Globen vid derbyna.
Imorgon mot Djurgården visar vi vilka som bestämmer. Vilka som är störst? Göteborg mot Stockholm. Frölunda mot Djurgårdens IF. Nu kör vi!
