Borta helt okej, men hemma bäst.
Inför finalserien var det svårt att avgöra vilka som förtjänar segern mest. Är det vi Lulesupportrar som lever med livstidsstraffet att heja på Luleå? Eller är det Färjestads supportrar som lever med livstidsstraffet att tala värmländska? I denna text redogör jag för mina tankar gällande den pågående finalserien.
Efter tre spelade matcher finns det en hel del att säga om årets finalserie. Luleå leder i skrivande stund med 2-1 i matcher efter att båda lagen har lyckats kamma hem segrarna i sina respektive hemmaarenor. På många sätt upplever jag att matcherna har haft en liknande uppbyggnad, om än olika utfall. Under samtliga matcher har Luleå inlett piggast. I de inledande minuterna har Luleå på många sätt varit dominanta genom att sätta press på motståndarlaget och på så sätt skapat målchanser. Under matchernas gång har Färjestad sen eldat igång allt mer och då kommit in i matcherna. Även om det har resulterat i varsin seger med god marginal samt en förlängningsvinst för Luleå är min upplevelse att samtliga matcher har varit jämna, men att resultatet har varit beroende av utdelningen på chanserna som dykt upp. Samtliga matcher hade kunnat gå åt vilket håll som helst, om än kommentatorerna efter matcherna sitter med facit i hand och argumenterar för anledningen till att det vinnande laget såklart skulle vinna.
På tal om kommentatorerna har jag väldigt svårt för de förvuxna tonårsgrabbarna som berättar för oss TV-tittare vad som händer på isen. Vid huvudtacklingar och efterslängar beklagas det över att filmningar är det värsta sporten har att erbjuda. Personligen anser jag att huvudtacklingar och efterslängar är det värsta sporten har att erbjuda. Filmningar är pinsamt att se, men huvudtacklingar är vedervärdiga att beskåda. Jag har läst nog mycket om hjärnans funktion för att inse att det finns ödesdigra risker med att utsätta den för traumatiskt våld. Sedan när blev det en mänsklig rättighet att dela ut en tackling? Finns det risk att en tackling renderar i huvudskada ska man givetvis inte dela ut en tackling. Tackla bara om du är säker på att du inte försätter motspelaren i en farlig situation. I mina ögon ligger allt ansvar på den tacklande spelaren. Gäller oavsett om spelaren som delar ut tacklingen heter Tyrväinen eller Rydahl. Att skylla på spelare som vänder sig om inför en tackling är att gnälla på evolutionära fenomen som självbevarelsedrift och reflexer.
Spelarna på isen ska inte behöva riskera att ligga utslagna i mörklagda rum bara för att vi på läktaren vill få utlopp för de aggressioner vi byggt upp till en följd av våra egna kommunikationsproblem med chef, respektive eller barns lärare. Att höra Kronwall och kompani beskylla Shinnimin för att inte vara beredd på en ”blindside”-tackling är för mig obegripligt. Misstänker att Kronwall är en person som slänger sig med begrepp som ”respekt”, ”lojalitet” och ”tuffhet” vid middagsbordet. Begrepp som tonåringar använder sig av när de ”lajvar” vuxen människa.
Nåväl, om jag återgår till det faktiska spelet finns det en hel del att kommentera där också. Under hela säsongen har jag berättat för människor i min närhet att det snart kommer att lossna för Einar. Skam den som ger sig. Äntligen har det släppt för honom, men framförallt – äntligen har jag fått rätt! Det är tur att det har lossnat för honom, för övriga spelare har fortsatt svårt att omsätta chanser i mål. Pontus ”passa blint bakom ryggen” Andreasson verkar ha gått på myten om sig själv. Han har börjat spela väldigt svårt sedan kalasinsatserna i kvartsfinalserien. Jag hoppas att han kan återgå till den effektiva hockey som han har spelat tidigare. I övrigt tycker jag att Komarek har sett relativt bra ut. Han har skapat en hel del chanser tillsammans med sina kedjekamrater. Detsamma kan sägas om Brännström. Tyvärr är min upplevelse att kedjekamraterna deras saknar offensiv skärpa i nuläget. Tyrväinen är i vanlig ordning en slitvarg som skapar utrymme för sina kedjekamrater. Sen är det inte någon slump att Einar gör två mål när han spelar med Omark. Trots att Omark inte har skapat chanser i parti och minut öppnar han upp för sina medspelare genom sin blotta närvaro på isen. På det stora hela gillar jag att samtliga spelare i våra färger kämpar på och försöker, trots att självförtroendet i avsluten inte verkar vara på topp för alla.
Jag tror ännu att det finns mer att få ut av såväl enskilda spelare som laginsatsen i Luleå. Trots att jag nu sett tre matcher ställer jag mig fortsatt lika frågande inför utfallet i den här serien som jag gjorde innan match nummer ett. Det här kan sluta hur som helst. Medan matcherna böljar fram och tillbaka märker jag hur mina ”förväntade levnadsår” blir allt färre. Ovissheten kan omöjligt vara bra för hälsan, men ack så fantastiskt att följa. Det är sedan gammalt att en film är bättre om man inte vet hur den kommer att sluta. Jag fortsätter ändå hålla tummarna för ett lyckligt slut. Heja Lule!
