Charm är viktigare än elegans.
Ännu en vecka med Luleå Hockey avklarad. Återigen inkasserades sex poäng av sex möjliga för hjältarna från norr. Under veckans bortamatcher uppvisade Luleå återigen att laget spelar en bit under sin fulla potential men att endast en riktigt bra period kan resultera i två vinster. Här följer mina tankar om den gångna veckans matcher.
Jag försöker leva ett liv med få fasta övertygelser. Det är lättare sagt än gjort. Det är lätt att leva i enlighet med vissa sanningar som man inte tillåter bli motbevisade, ex religiös eller politisk åskådning, livsregler, uppfattningar om sakers tillstånd. När någon kommer med ”motargument” gentemot dessa är det ofta lätt att vifta undan sådana som struntprat, utan att fundera över huruvida det finns andra möjliga alternativa sanningar. Jag försöker ofta vara öppen för att mitt sätt att se på saker inte nödvändigtvis är rätt, men vissa gånger är det inte lätt. Jag har åtminstone en sanning som jag aldrig kommer kunna slå hål på: Luleå Hockey är ett charmigare lag när de spelar sämre hockey.
Jag trodde till en början att den föregående veckans charm var borta. Torsdagens bortamatch mot Djurgården inleddes nämligen på ett mycket imponerande sätt. Inte nog att hallen var fylld av Luleåsupportrar, Luleå var sylvassa när lägen dök upp och kunde gå till veckans första periodvila med en trygg tremålsledning. Där och då var jag övertygad om att maskineriet var igång. Nu skulle Luleå äntligen uppvisa sin fulla potential. Ack så fel jag hade. Efter den inledande perioden var Luleås offensiva spel som bortblåst. Resten av matchen upplevde jag att Luleå bara inväntade slutsignalen för att kunna åka vidare till nästa match med tre poäng och ett utvilat manskap. Helt plötsligt var det tre minuter kvar på matchklockan och endast ett mål ner till Djurgården. Lyckligtvis kunde Luleå stänga matchen med ett mål i tom bur och således plocka hem segern, 6-4. Jag måste erkänna att mediokert spel som resulterar i en skön seger gör mig extra lycklig. Det påminner om tider när Luleå gnetade på kring åttondeplatsen under min ungdom.
Det jag tar med mig från matchen var att Luleå spelade väldigt effektivt i den inledande perioden. I den andra och tredje perioden tyckte jag faktiskt att Luleå spelade ett ganska bra försvarsspel. Magstark att säga efter fyra insläppta, men jag upplevde snarare målen som ett resultat av att Wallstedt gjorde sin kanske sämsta match iklädd Stålmannen. Det medförde ett missvisande slutresultat. I övrigt kan jag konstatera att Hollands överfall på Styrman är bland det fulaste jag har sett på en hockeyplan när Luleå har spelet. Det toppar nog listan tillsammans med Johan Forsbergs armbåge på Daniel Fernholm.
Under lördagen stod Brynäs för motståndet. Matchen spelades i Gävle, men återigen var det Luleåpubliken som hördes bäst från TVn. Likt föregående match var det ännu en kämpainsats från Luleås sida. Återigen var segern resultatet av en bra defensiv insats med en nästan total avsaknad av offensiva inslag. Omark gjorde två briljanta insatser som resulterade i mål från Engsund respektive Fröberg. I övrigt skapades inte speciellt många chanser. När Luleå än en gång avgjorde matchen i tom bur bjöd jag återigen grannskapet på ett glädjeskrik som kom från hjärtat. Jag har verkligen charmats av hur Luleå vunnit jämna matcher på senare tid.
Jag tror inte att Luleå kan bli ett topplag om man spelar på det här viset i längden. Å andra sidan glädjer det mig något enormt att jag får uppleva knackig hockey som resulterar i vinster. Det är vad jag har vuxit upp med, och något jag alltid kommer vurma för. Samtidigt är jag relativt övertygad om att det offensiva spelet kommer bli bättre. I nuläget saknas Tyrväinen och Connolly. Det innebär att Jonas Berglund har varit lagets nästbästa tillgängliga center under veckan. Mot Brynäs spelade han till och med back istället för center. Vid fullt manskap är jag övertygad om att Luleå kan formera tre slagkraftiga kedjor och en defensivt stark med Berglund i spetsen.
I övrigt är mitt största huvudbry vad som händer med Einar. För mig var han en av lagets bästa forwards under föregående säsong. Nu ”slösas” han bort i en offensivt svag fjärdekedja, utan att användas i PP där han var bra under förra säsongen. Personligen hade jag velat se att Einar och Rask bytte plats med varandra. Jag har blivit mycket svag för Rask, då han alltid tycks vara den piggaste spelaren på planen. Samtidigt är han precis som Fabbe, en krigare som inte alls är någon vän av spelet med klubba och puck. Låt honom vara en kämpe i en stark defensiv kedja medan Einar ges möjlighet att spela med mer kreativa herrar. Nåväl, jag litar såklart mer på ”Bulans” omdöme än mitt eget.
När Tyrväinen och Connolly kommer tillbaka till laget under resans gång kommer ”Bulan” ha möjligheten att formera en stark offensiv uppsättning. Det skulle nog innebära mer övertygande segrar, vilket tyvärr skulle innebära att jag inte blir lika charmad. Å andra sidan är det något jag kan leva med så länge resultaten faller väl ut. Medan vi inväntar förstärkningen passar jag på att njuta av matcher där segrar är allt annat än givna och mål känns viktigare än någonsin.
