Finaldags i Luleå!
Det som ofta brukar kallas ”den bästa tiden på året” är nu kommen. Årets slutspel i den svenska hockeyligan är nu inne i sitt avgörande skede. I vanliga fall brukar mitt intresse försvinna i samband med att Luleå åker i kvarten. I år har jag fått följa mitt lag hela vägen till en final.
Sedan Omark skrev på för laget i somras har jag haft skyhöga förhoppningar på årets lag. Senast Tornedalens, Sveriges och kanske hela världens mest underhållande ishockeyspelare gjorde en full säsong i Luleå var jag blott en högstadieelev. Luleå spelade med björnen på matchtröjorna och medspelarna var ett hopplock av överblivna spelare från Sveriges och Europas alla håll och kanter. Runtom laget pratades ännu om en oduglig styrelse, Obol-härvan och huruvida Micke Renberg sålde sig som en prostituerad eller inte. Mitt i allt det kaos och den oreda som stavades Luleå Hockey var det kanske inte så svårt att sticka ut om man hade en tillstymmelse av begåvning i kombination med en gnutta arrogans. Linus Omark hade båda delarna i överflöd, och han trollband mig och övriga supportrar när vi kikade på hans konststycken. Tillsammans med sin vapendragare Johan Harju uträttade han stordåd på isen. Det var första gången i mitt supporterliv som jag vågade hoppas på framgång för Sveriges mest älskvärda lag.
Linus Omark var inte äldre än 22 år när Luleå skickades ut i kvarten mot ett betydligt starkare Frölunda. Det gjorde ont i mitt supporterhjärta, men det gick inte att jämföra med smärtan av beskedet att både Omark och Harju skulle lämna. Ett mediokert lag med två stjärnor var nu bara ett mediokert lag. Sedan dess har det varit få tillfällen när jag vågat drömma. Visst, slutspelet 2011 hade jag hopp. När Harju sedan återvände inför den kommande säsongen hade jag stora förhoppningar, men han var inte samma spelare utan Omark. Finalen 2013 hade jag hopp inför, men redan efter en match (förlängningen till trots) kunde nog de flesta se att Luleå var chanslösa mot det lag Skellefteå ställde på isen. Sedan Bulans återkomst har jag vågat hoppas på vissa framgångar, men ändå lutat mig tillbaka mot att det i slutändan kommer gå åt helvete.
Så i somras kom då dagen. Spelgeniet från Övertorneå återvände äntligen till Luleå. Trots att tonåringen som följde Omark på nära håll säsongen 08/09 hade hunnit närma sig 30 återfanns samma barnsliga glädje och entusiasm inför den stundande säsongen. Visst kom vissa skräckfyllda tankar. Det var ju inte bara denne tonåring som blivit äldre, Omark skulle hinna fylla 35 år innan slutspelet. Håller han än? Men den mest skrämmande tanken var nog ändå ”tänk om han inte är så underhållande och bra som den romantiserade bilden jag har framkallat genom årens lopp”. En del av mig hoppades nästan att han skulle ändra sig och stanna i Schweiz. Träffa aldrig dina idoler brukar det heta. Se aldrig dina tonårshjältar i vuxen ålder hann jag tänka.
Idag har björnen bytts ut mot ”Stålmannen”. Den nuvarande styrelsen tycks göra ett bra jobb, Obol-härvan är ett minne blott och medspelarna till Omark är av en betydligt högre kaliber. Jag kan visserligen tänka mig att en och annan supporter ännu är bitter på Micke Renberg, men det lämnar jag till dem. Omarks vapendragare heter inte längre Johan Harju, utan istället Pontus Andreasson. Precis som Omark en gång hjälpte Harju ut i den stora hockeyvärlden har han nu fixat ett NHL-kontrakt till ännu en kedjekamrat. Med en grundserie, en kvartsfinal och en semifinal bakom oss börjar jag fundera om jag faktiskt hade fel bild av Omark. Han är nästan bättre och mer underhållande än han har varit i minnesbilderna som utspelat sig i huvudet de senaste 10+ åren.
Inför den stundande finalserien är jag inte samma obotliga pessimist som jag varit under de senaste tio åren gällande Luleås framfart på isen. I år har jag återigen vågat hoppas. Det innebär inte att det nödvändigtvis blir guld, men det är guld värt. Jag tror på Linus Omark. Jag tror på Luleå Hockey. Jag tror på guld. Heja Lule!
