Kärlek i med- och motgång.
Strax efter publicerad text förra veckan ställdes jag inför samma dilemma som REO Speedwagon sjöng om på plattan "Hi Infidelity": "Should I follow my head or follow my heart?". En kompis hemma i Luleå ringde nämligen och frågade om jag ville haka till Skellefteå för att kika på "derbyt".
Huvudet sa givetvis nej. Varför skulle jag sitta två timmar, enkelväg, på en buss mellan Umeå och Skellefteå för att se mitt hjärtas lag förlora? Å andra sidan hade jag inte sett mitt hjärtas lag live sedan januari 2020. Hur skulle jag göra? REOs låt med samma huvudbry heter trots allt "Follow My Heart", jag valde att göra samma sak.
Nåväl, inledningsvis fick jag se en mycket spännande match. Luleå var ruskigt bra i den inledande perioden. I den andra perioden var Skellefteå bättre, men likaläge hade jag tagit alla gånger på förhand inför den tredje perioden. Väl där hann jag inte tillbaka till läktaren innan Skellefteå tog ledningen och senare sprang iväg till 5-2. I övrigt var det mycket kul att återigen följa Luleå på plats. Hockey är bättre live. Tempot känns högre, Honkas puckhantering är än mer imponerande och Luleklacken är bäst i Sverige.
Efter matchen missade jag bussen till Umeå och valde då att slå följe med polarna till Luleå. Efter några sena sorges-folkisar och några få timmars sömn på en soffa ringde klockan redan 07:00 för att jag skulle hinna med rätt buss. Det var hemskt, nästan lika hemskt som Luleås spel bitvis var mot Timrå på torsdagen.
Inte för att Luleå var dåliga mot Timrå, men ineffektiva och tycktes mest intresserade av att snurra i hörnen. Personligen tappade jag fattningen flera gånger hemma i soffan efter att ännu ett skottläge passats bort. Lyckligtvis förstod i alla fall Engsund att det krävs skott för att göra mål. Efter att ha tryckt in ett fint mål i krysset slängde han iväg pucken fladdrandes mot målet ytterligare tre gånger. Han fick bra betalt med sina 3+1. Säsongens högsta jubel, från min sida, kom efter målet som innebar hattrick. Dessförinnan hade jag skrikit åt TV'n att Engsund måste få göra några byten som forward för att få ett riktigt försök till ett hattrick. Kul att en match mot ett så dåligt lag som Timrå kunde rendera i en så pass trevlig upplevelse.
Under lördagen väntade nästa trevliga upplevelse. Match mot Djurgården på hemmaplan. Övriga spelare tycktes ha funnit inspiration efter Engsunds uppvisning mot Timrå. Luleå skickade iväg fladderpuck efter fladderpuck mot målet och fick riktigt bra utdelning. Luleå bjöd på riktiga flipperspels-mål i den inledande perioden. Det lönar sig att skjuta! Med 3-0 på tavlan efter en period mot, ett skadeskjutet och uselt, Djurgården var saken klar. Jag funderade på att slå av matchen, då det är sedan gammalt att Luleå inte förmår att spela bra i mer än en till två perioder. Vilken tur att jag inte hade något bättre för mig under kvällen, ty Luleå fortsatte trumma på genom hela matchen. Efter ett gäng läckra anfall och mål slutade matchen hela 7-0. Det var en fröjd att se Luleå spela. Med undantag för den avslutande perioden mot Skellefteå känns det som att Luleå verkligen börjat hitta ett fungerande spel under de senaste veckorna.
Som helhet var veckan med Luleå Hockey en trevlig upplevelse. Det sved något in i bomben att förlora mot Skellefteå och behöva lyssna på alla självgoda gubbar iklädda Skellefteå-tröjor efter matchen. Å andra sidan var det underbart att se Engsunds hattrick samt målfesten mot Djurgården. Precis som temat REO Speedwagon sjunger om på plattan ”Hi Infidelity” är kärlek inte alltid lätt. Den går genom toppar och dalar. Hur många gånger jag än svurit, oftast efter förluster mot Skellefteå, att sluta följa Luleå fortsätter jag envisas med att kika på mitt hjärtas lag. För att återigen citera REO: ”And I'm gonna keep on lovin' you, 'cause it's the only thing I want to do”.
