Komarek, dialekter och förändringar.
Att följa ett lag är precis som livet i stort, förändringar och anpassningar sker regelbundet. Nya spelare blir hjältar, älskvärda spelare lämnar och andra återvänder. Konstantin Komarek symboliserar detta bättre än många. Han kom, han tog mig med storm, han försvann och nu har han återigen kommit tillbaka till mitt kära Luleå.
I januari 2017 flyttade jag till Umeå för att påbörja min utbildning. Jag var förberedd på en stor omställning. Jag gick från ett liv som hantverkare där människorna i byggbaracken inte drog sig för att skoja om någonting eller bjuda på sin egen dumhet. På psykologprogrammet upplevde jag direkt att utrymmet för humor var begränsat samtidigt som det framstod som pinsamt att bjuda på sin egen dumhet och ignorans. Ganska snabbt fann jag dock likasinnade med samma självdistans till livet som jag själv försöker ha. Den största anpassningen har varit något helt annat – dialekterna.
Som lulebo förstod jag aldrig hur bortskämd jag var. Jag var dagligen i kontakt med människor vars dialekter kom från Norrbottens alla hörn. I Umeå har jag fått vänja mig vid att många av mina närmsta kamrater talar stockholmska eller andra störiga dialekter. I en studentstad samlas dialekter från hela landet, och det är blott några få tappra i min krets som talar en dialekt från norr. Jajaja, vad har denna utläggning med Luleå Hockey att göra? Inledningen finns här för att bidra med förståelse för hur förtjust och charmad jag blev när Konstantin Komarek senast återvände till Luleå.
I januari 2020 återvände Komarek efter flera år på vift. Under karlns första sejour blev jag imponerad av energin och de glimtar han uppvisade av sitt spelsinne. Vid återkomsten var det något helt annat som vann mitt hjärta. Nästan ingen där jag bor pratar svenska som man bör. Det medförde att Komareks intervju vid återkomsten var som en änglasång. Mannen från Österrike talade en bättre och finare svenska än någon i mitt nuvarande liv.
Nåväl, det räcker inte med en dialekt av finaste sort för att spela i Luleå. I så fall hade det funnits fler än några enstaka norrbottningar i laget. Komarek spelar stundtals även hockey som en skänk från ovan. När Luleå vann serien 2020 var han en högst bidragande faktor. Han var en spelare som kunde slå den avgörande passningen eller göra det oväntade. Av nu aktiva hockeyspelare är han nog efter Omark och Klasen den jag helst ser iklädd Stålmannen. Jag ber om ursäkt till alla er som satte kaffet i halsen, men så mycket gillar jag Komareks spel. Att jag under säsongens gång kommer skrika mig hes till en följd av alla mediokra byten är en annan femma. Det gör jag gällande alla i laget. Det gjorde jag till och med på Jannes tid.
Komareks ankomst är inte den enda förändringen i lagbygget. Luleå har tagit in en hel drös med nya spelare. Brendan Shinnimin kommer nog göra samma resa som Per Ledin gjorde efter sin återkomst. Från mest hatad till mest älskad i hallen. Tränarna har nog lärt sig från Victor Berglunds sejour att Kim Johansson måste ges tålamod och tid. Vilmos Gallo och Joonas Rask kommer säkert att bidra med energi och viss poängproduktion. Jonathan Andersson och Pontus Andreasson har jag alldeles för dålig koll på, men klubbledningen och tränarna har förhoppningsvis vettiga tankar om hur dessa ska användas. På Skuggan lät det som att Connolly i stort sett är klar samt att ytterligare en center och back ska in. Likt filmer inte görs rättvisa av att recenseras ”halvvägs in” avvaktar jag med att vädra åsikter kring det pågående lagbygget. Klart är i alla fall att fler och fler av spelarna som funnits med under min tid som säsongskortsinnehavare försvunnit och ersatts med nya bekantskaper.
I januari 2022 kommer jag vara färdigutbildad. Det återstår att se om jag likt Komarek kommer att återvända till Luleå och Delfinen (i hans fall isen, i mitt fall läktaren/baren). Om Luleå Hockey fortsätter ta in och skapa nya lika älskvärda spelare som herr Komarek är det inte bara dialekterna i det dagliga livet som lockar undertecknad att återvända till solens stad. Laget Luleå ställer på isen kanske medför att man vill bo så nära Delfinen som möjligt. Av alla förändringar och anpassningar jag gjort eller kan tänkas göra i livet skulle återanpassningen till livet som säsongskortsinnehavare i så fall vara bland de enklare.
