Varför bryr jag mig inte om landslaget?
I helgen åker de blågula till Lettland och spelar den första kampen i jakten på en åtråvärd EM-biljett. Och jag har så fasligt svårt att bry mig.
Den senaste landskampen jag bevittnade på plats var vänskapsmatchen mot Sydafrika på Råsunda i våras – och jag vet inte om det spelade någon roll att matchen var betydelselös, men sällan har jag känt mig så förbannat likgiltig inför tjugotvå gubbars jakt på en läderboll. Varför har jag det så evinnerligt mödosamt att känna de där underbara inför-matchen-kittlingarna i maggropen? Och varför är det så plågsamt trist att gå på landskamp?
Här är de skäl jag, med mina ljusblå ögon, anför:
1. Laget
Alla som har två ögon att se med, inser att Daniel Majstorovic och Niklas Skoog är alldeles för bra att hålla utanför det lag som ska försvara Sveriges färger. Maestro är brytsäker, placeringssäker och har ett huvudspel landslaget mycket väl behöver såväl bakåt som på hörnor. Han skall åtminstone finnas med i truppen. Skoog har under allsvenskans senare del varit väl så bra som den i år utmärkte Anita Andersson. Niklas har ett internationellt forwardspel i kroppen och kan såväl täcka, spela fram samt dribbla bollen, som skjuta hårt och avigt med båda fötter. Att fjunige Prica av Lars-Tommy anses vara bättre än Skoog samt att urusle Lucic och låtsas-tuffingen Micke Svensson petar Maestro är definitivt anledning nog att döma ut blågult.
2. Lars-Tommy
Ska tränare verkligen vara medhårs-klappare och politikersvammel-filosofer? Prahl, Sveriges bäste tränare, skäller ut spelarna efter noter då de gör dåliga insatser (som efter 2:a Bajen-halvleken borta) och spelarna får hela tiden feedback på vad de kan göra bättre (exempelvis Elanga, som får de mest optimala löpvägarna beskrivna för sig då han gör fel). Dessutom har en bra tränare en genomtänkt spelidé. Lars-Tommys luddiga ”härligt-underbart”-mentalitet får en att skruva på sig, eftersom dåliga insatser på planen, bråk på träningarna och tveksamma laguttagningar förnekas lika intensivt som historien i Orwells ”1984”.
Och att behöva heja på ett landslag som har mage att påstå att det defensiva ”jaga boll”-fegliret mot England i VM var ”taktik”, är som att regelmässigt försvara trendkänsligheten i bruna 10-kronors-skjortor bara för att man fötts i närheten av Ullared.
3. Inramningen
Allsvenskan håller världsklass vad gäller Tifon och sånger. Men på landskamper förlagda till Råsunda hörs, på sin höjd, taktfasta applåder vid en offensiv hörna efter tio minuters spelövertag eller, ännu värre, ett gäng pipiga målbrottsfjortisar i Brommapojkarna-overaller som drar igång megahiten ”Sverige *klapp-klapp-klapp*”. Varför har vi ingen klack-tradition på landslagsnivå? För när det väl hörs ramsor på läktaren så är det mest stockholmsklubbarnas supporterskaror som pallar att bry sig. Är det verkligen meningen att det bästa vi kan frambringa är Bajen Fans-ramsor, där ”Hammarby” för stunden byts ut mot ”Sverige” – vilket naturligtvis innebär att ingen annan än just Bajen-fansen förklädda till Sverige-supportrar vill sjunga med? Vad hade hänt om MFF-supportrar på en landskamp dragit igång ”Ett skott, ett mål…”, fast med ”Malmö FF” utbytt mot ”Sverige”? Hade verkligen Råsunda velat sjunga med då?
4. Malmö FF
MFF kan vinna SM-guld för första gången på 300 år. Vem i helvete har energi kvar att heja på Sverige då?
