Min första kärlek!
Hej, mitt namn är Erik Andersin. Jag är en 28-årig kille från Mölnlycke, strax utanför Göteborg. I denna bloggen kommer jag dela med mig av mina tankar, reflektioner och åsikter om allt som har med Frölunda att göra och jag tänkte att jag startar med att beskriva min kärlek till klubben i mitt hjärta och vad det är som gjort att kärleken växt sig såpass stor.
När jag var 7 år gammal så tog min pappa med mig på min första hockeymatch.
Frölunda tog emot Leksand i Scandinavium.
Jag kommer ihåg det väl, vi satt på sektion U och jag minns att jag var oerhört fascinerad över allt ståhej i publiken, det var första gången jag hade sett så många människor på ett och samma ställe.
Frölunda förlorade den matchen med 4-2, men det spelade ingen roll, jag var redan fast!
Efter den höstkvällen för drygt 21 år sedan så var det Frölunda som gällde för mig.
Jag ville gå på så många matcher det bara gick och jag samlade på mig massor av souvenier, min pappa fixade ett lagfoto med 97/98-års Frölundalag till mig som jag satte upp på väggen.
Spelare som Ville Peltonen, Håkan Algotsson, Mikael Sandberg, Marko Jantunen, Bröderna Esbjörs och Per Edlund prydde min vägg i många år. Samma lagfoto vann jag för övrigt i en tävling i Scandinavium denna säsongen, så det sitter återigen på min vägg i min lägenhet. En fin påminelse om hur min passion för Frölunda HC en gång startade.
För kärleken till VF växte verkligen till en passion.
Jag var ett ganska utstött barn och hade inte många vänner, de flesta i min skola retade mig och jag hatade verkligen att gå dit.
Scandinavium blev den plats där jag kände mig trygg, där jag kunde koppla bort allt annat, där jag fick känna en oerhörd kärlek, till detta älskade hockeylag.
Och så flöt det på, jag har levt ett ganska brokigt och stökigt liv och varit nere i djupa depressioner, men då har det alltid varit ett frihet att få åka in till Scandinavium och få känna kärleken.
Åren gick och min passion växte sig allt starkare, dag för dag, år för år. Det tog inte lång tid innan det blev det viktigaste i mitt liv.
Laget påverkade mitt humör och mitt mående.
Spelade Frölunda bra, då mådde jag bra.
Spelade Frölunda dåligt, då mådde jag dåligt.
Jag har så oerhört fina minnen med Frölunda.
De stunder jag mått bäst i livet har Frölunda stått för.
SM-gulden.
CHL-gulden.
Kvartsfinalsvändningarna mot Luleå och Skellefteå.
Det är stunder jag alltid kommer bära med mig.
Stunder jag kan tänka tillbaka på när jag mår dåligt och behöver piggas upp.
Och fler fina minnen lär det bli, vi är mitt uppe i en brinnande final och snart så kan jag få stå där på Götaplatsen igen och fälla mina glädjetårar för Frölunda, för MITT lag.
Som betyder allt.
Jag skulle önskat att alla människor fick känna en passion för ett lag så som jag känner för Frölunda.
Det är en kravlös kärlek, en kärlek du inte kan få på något annat sätt, för något annat eller någon människa.
Frölunda har aldrig svikit mig, Frölunda har alltid funnits där.
I mina absolut svåraste stunder, när allt har varit hopplöst, så har jag alltid kunnat tänka på att snart kommer jag få befinna mig i Scandinavium igen, skrika ut min sorg eller glädje.
Få stötta det där underbara laget, Frölunda Hockey Club.
Mitt livs första och största kärlek.
En kärlek som jag värderar otroligt högt.
En kärlek som aldrig kommer sina.
En kärlek som jag kommer bära med mig till graven.
Frölunda HC.
Igår.
Idag.
Imorgon.
För alltid.
