Backlinjen svagaste länken

Spelarkritik från genrepet ÖIS-Elfsborg, lagdel för lagdel.

[Läs även resten av matchrapporten]


Målvakt:

Dicken gjorde definitivt vad han skulle, och kryddade med en fin räddning på Lasse Nilssons friläge i andra halvlek.


Backlinje:

I den här lagdelen uppvisades de största bristerna för dagen. Atli Thorarinsson gjorde en stor groda på andra baklängesmålet. Valter Tomaz Jr gjorde en stor groda vid Lasse Nilssons friläge. Förutom dessa två tillfällen gjorde dock båda mittbackarna fina matcher. Valter briljerade dessutom med sin härliga teknik vid några tillfällen.

Robert Bärkroth var bäst i backlinjen. Inga tavlor alls, styrde och dirigerade sina unga kollegor och hann dessutom med att gå fram i offensiven. Av den tveksamma formen från i fjol syns inga spår, Bärk är nu en mycket viktig kugge i ÖIS! (I synnerhet förstås när Anegrund är borta, då Bärk får bli "reservpappa".)

Men svagaste backinsatsen gjorde tyvärr återigen David Marek. Som sagt så bör han inte hållas ansvarig för första IFE-målet, trots att luckan var på hans kant. Men han släppte den där luckan bakom sig även vid ett flertal andra tillfällen. Han slog också en del dåliga uppspel. Och när han skulle stoppa anfall på sin kant så valde han flera gånger att till varje pris undvika att spela bollen till inkast, men tappade den istället och skapade mycket värre situationer än ett inkast hade varit. Det bör absolut sägas att Marek också gjorde en del bra, framför allt i offensiven. Men ärligt talat känns det inte särskilt tryggt med honom på ytterbacken från start i Allsvenskan.

Marcus Dahlin slutligen fick spela i ca en halvtimme (istället för Bärk) och gjorde det fullt godkänt. (Elfsborg hade dock inte mycket att komma med under större delen av den halvtimmen.)


Mittfält:

Vi kan börja med det som var mindre bra - uppspelen! Det verkar inte som om ÖIS har någon riktig spelidé för uppspel. Målvakt till back, så långt går det bra. Men sedan finns det ingen att spela! Det är en enorm lucka upp till mittfältet. Resultatet blir att backarna, efter att ha rullat mellan sig ett tag, tvingas slå en långboll, med varierande resultat. Ibland går Markus Johannesson ner och gör sig spelbar, men tyvärr går han då så långt ner att han blir som en femte back, och tillför inte heller någon uppspelsmöjlighet. Ytan mellan backar och mittfält står tom och outnyttjad. Kanske är det å andra sidan meningen att det skall vara så. Rullar man upp bollen istället för att tjonga den så riskerar man ju att tappa den, med otäcka kontringar som följd.

Johannesson var annars bra på det mesta, men inte helt lyckad i passningsspelet. I det var Magnus Källander bättre. Och tro det eller ej, men han sågs faktiskt skjuta någon gång eller två!

Bäst på mittfältet i första halvlek var kantlöparna Jeffrey Aubynn och Martin Ulander. Att Ula är bra visste vi, men att Jeff kan göra en så fin insats trots att han knappt har spelat alls under försäsongen, det imponerar. Det börjar nästan bli en klyscha, men ÖIS spel får en helt ny dimension med Jeff på planen.

Efter paus fick Daniel Lohm och Morgan Nilsson komma in. Den förstnämnde inledde ganska trögt, men spelade upp sig allt eftersom ÖIS gjorde det, och var i slutet av matchen riktigt bra. Mogge däremot fick, med några undantag, inte mycket uträttat. Jeff orkar förmodligen inte en hel match än utan kommer att behöva ersättas mot Hammarby, men det känns inte som om Mogge stärkte sina aktier för att få ta det bytet. Å andra sidan fick den jag trodde var den närmaste konkurrenten, Savo Drobac, inte spela alls i detta genrep.


Anfall:

Gamle Jocke Karlsson verkar gå mot en ny vår. Han var riktigt taggad mot Elfsborg, slet och rev och fick också mycket gjort. En av matchens bästa Öisare! Christian Hemberg var också pigg, men hamnade sällan i de farliga lägen där vi vill se honom. Lite minus också för dålig bollmottagning vid ett par tillfällen, då IFE-målisen Johan Wiland helt misslyckades med utsparkar och sköt markbollar rakt på honom. Men bollen studsade ifrån Hemba och potentiella frilägen rann ut i sanden.
Både Jocke och Hemba gick ut med ca en halvtimme kvar, och in kom istället Patrik Fredholm och Patrik Elmander. Det innebar väl en viss försämring till en början, men de båda spelade upp sig, började hitta varandra och blev gradvis bättre och bättre. Man får intrycket hos båda två att de skulle kunna förbättra sig ganska markant om de fick mer speltid. Fin teknik hann båda också med att visa upp. Ingen av dem är dock en så rivig typ som Jocke eller ett sånt "popcorn" som Hemba, varför det känns som om en en bättre formering hade varit endera Patrik tillsammans med endera av de andra två.

Magnus Börjesson2002-04-02 09:09:00

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK