Stefan Liv - Alltid saknad, aldrig glömd
Spenderar en ledig torsdagskväll med att slötitta på Frölundas sista träningsmatch för försäsongen. Borta mot Växjö. Men tänker jag Småland, 7:e september och ishockey, så får både Växjö och Frölunda ursäkta, för då går tankarna genast till Stefan Liv.
Idag är det sex år sedan Stefan Liv, tillsammans med sina lagkamrater i Jaroslavl, miste livet, i en fruktansvärd flygkrasch. Jag, som alltid hejat på Frölunda, har spenderat många timmar i mitt liv med att tycka illa om Stefan. Naturligtvis inget personligt, men han var överjävligt bra många gånger, höll nollan titt som tätt och gjorde det till ett helvete för mitt kära Frölunda. Han var fienden.
För några år sedan läste jag en intervju med Michael Lehner. För den som inte är insatt så är han pappa till NHL-målvakten Robin Lehner och var under många år tränare åt Henrik Lundqvist. I den intervjun berättade Lehner att när Henrik Lundqvist släppte in mål på träning, så brukade Lehner säga till honom: Den hade inte Liv släppt in. Allt för att motivera Henke att bli bättre. Med facit i hand, med dubbla SM-guld, OS-guld och nu senast VM-guld, så kan man väl lugnt säga att Lehners taktik fungerade.
Många ser Henrik Lundqvist som Sveriges bästa målvakt genom tiderna. Vissa ser honom till och med som en av världens bästa. Men räknar man bara titlar, så är han inte ikapp Liv än. Stefan har precis som Henke vunnit både OS och VM med Tre Kronor. Och när det kommer till SM-guld, så har Stefan tre. Och hade han varit i livet än, så nog fan hade han haft några titlar till.
När man hör vänner och lagkamrater prata om Stefan Liv, så finns det aldrig någon som har ett ont ord att säga. Alla pratar om vilken vinnarskalle han hade, hur rolig han var och kanske mest; hur omtänksam han var. Han hade alltid tid för både fans och journalister.
Jag avslutar den här texten med ett personligt minne. Min första Elitseriematch live var den 1 mars 2008. Frölunda-Hv71. Det blev en historisk match på flera sätt. Bland annat fanns en debutant på isen för Frölunda vid namn Erik Karlsson. Efter en svängig match med bland annat straffmål av Tomi Kallio så stod det 2-2 efter full tid. Då klev Erik Karlsson fram och avgjorde. Med ett hårt direktskott överlistade han Stefan Liv och jag flög upp från min stol i ett glädjevrål. Stefan gled av isen, irriterad. Han var ingen bra förlorare, riktiga vinnare är sällan det.
En månad senare blev Hv71 svenska mästare, Stefan Liv fick guldpucken som Elitseriens bästa spelare och ingen i Småland lär ha tänkt en sekund på förlusten i Scandinavium tidigare under våren. Men jag bär med mig den där kvällen i resten av mitt liv. Det var första och enda gången jag såg Stefan Liv live. Då såg jag honom som min största fiende, nu har jag inget annat än respekt.
På knappt 31 år på vår planet, så hann du med otroligt mycket Stefan. Du föddes i Polen, blev en legend i Sverige och ryktes ifrån oss alldeles för tidigt, i Ryssland. Alltid saknad, aldrig glömd.
