Tankar om säsongen 2010/2011
Säsongen 2010/2011 kändes väldigt spännande när den skulle börja. Mika Pyörälä var en spelare som gillade när han var i Timrå, och därför såg jag väldigt mycket fram emot att se honom i Frölunda när det blev klart att han skulle ansluta till laget. Dessutom var jag väldigt glad att Kent Johansson hade tagit över som huvudtränare, och förväntningarna byggdes upp hos mig. Tyvärr blev säsongen inte så som jag hade hoppats, eller ens kunnat föreställa mig.
Säsongen tog slut mot Linköping i kvartsfinalen säsongen 2009/2010 trots att Frölunda hade flera chanser på sig att avgöra. Ett tag efter den säsongen tog slut, så blev det klart att Fredrik Petterson skulle åka över till Nordamerika. Det var en mycket tung förlust, men att den var såhär tung, var något vi märkte först när säsongen 2010/2011 var igång. Jag förutsatte även att klubben hade lärt sig något av den tidigare säsongen, då försvaret var ett problem, men där hade jag uppenbarligen fel.
När ”silly season” började så hoppades jag och trodde även på en tung och defensiv back, men så blev det inte. Istället värvades Mikko Mäenpää som var tänkt att ersätta Janne Niskala som lämnat Frölunda för KHL. Klubben tyckte uppenbarligen att det räckte, och att det inte fanns något behov av den typen av defensiv back som jag personligen saknade redan säsongen innan.
Trots att de senaste åren har inneburit svaga insatser av Frölunda, så har de alltid värvat bra och spännande anfallare. Inför den här säsongen plockade klubben in Toni Koivisto, Mika Pyörälä och William Wallén. Den sistnämnda kändes som en möjlig joker, medans de andra två var väletablerade målskyttar av mycket hög klass.
På målvaktssidan lämnade Ari Ahonen klubben, och han ersattes av Joakim Lundström. Personligen kändes det som en rätt konstig värvning, eftersom jag var säker på att han aldrig skulle kunna peta Johan Holmqvist och att det därför hade varit bättre att plocka upp en junior som målvaktsreserv.
Sedan började hockeysäsongen och skador avlöste skador, förluster avlöste förluster och poängen lyste med sin frånvaro. Dock blev det bättre efter ett tag, men slarvet fanns fortfarande kvar i många matcher. Många spelare tycker säkert det är väldigt roligt att dribbla och lägga svåra passningar, men i en utsatt situation så går inte det. Några som jag tänker på är John Klingberg, Henrik Tömmernes och Tobias Viklund. Samtidigt har de även gjort bra insatser på isen vissa matcher, men generellt sett över säsongen så har de stått för en hel del onödiga och farliga dribblingar.
Domarkvalitén är också något som jag måste ta upp. Jag förstår att de gör sitt bästa, och att de har en både svår och utsatt position, men det är två saker jag retar mig enormt mycket på; kompensationsutvisningar och benägenheten att vara i vägen för spelare och puck.
Kompensationsutvisningar är oförståligt för mig. När en domare tagit ett felaktigt beslut, då blir det beslutet inte mindre fel bara för att han tar ännu ett felaktigt domslut fast åt andra hållet. Då blir det istället två misstag istället för ett. Möjligtvis dämpar det irritationen hos spelare och supportrar i laget som drabbades av det första misstaget, men då finns det en risk att de retar upp det andra laget istället. Dessutom bör ju felaktiga domslut alltid minimeras.
Domarna är dessutom otroligt bra på att stå i vägen för pucken och spelet. Många gånger verkar inte de ens vilja flytta på sig, utan de verkar anse att det är spelarnas uppgift att sig förbi dem. I NHL hoppar domarna nästan in i båsen om det behövs, men här flyttar de knappt på sig. Hur kommer det sig egentligen att domarna i Nordamerika klarar det, men inte de svenska?
För att avsluta positivt, så måste jag säga att jag är enormt imponerad av Nicklas Lasu och Joakim Lundström. Lasu var en medelbra defensiv anfallare förra säsongen, och nu är han en av de bästa i laget. Han spelar fysiskt, brinner för klubben och gör dessutom ibland något mål. Nu gäller det bara att se till att han stannar i klubben så länge som möjligt, för den här typen av spelare måste Frölunda vara rädda om. Hjärta för klubben kan de aldrig köpa, och därför måste de ta tillvara på det när det väl finns hos en så bra spelare som Lasu.
Joakim Lundström var nog i de flestas ögon en självskriven backup till ”Honken” och inte någon riktig konkurrent. Det roliga var att när Frölunda blev som mest pressade i slutet på säsongen, så gick Lundström in och storspelade, och i slutet hade han faktiskt petat Johan Holmqvist. Många lag i elitserien har värvat billiga spelare från allsvenskan som har presterat väldigt bra, och även om det är något som inte kännetecknar Frölunda så är Lundström ett bra exempel på just den typen av spelare.
Den här säsongen blev en besvikelse, nu är det dags att se till att nästa säsong blir en riktigt positiv överraskning.
