Blood, sweat and teardrops...
”We are not here to follow order, we are here to win the war”, skriver Magnus Sjöstedt i sin senaste krönika.
Nu trodde ni säkert att jag skulle skriva denna krönika på engelska va? Med denna rubrik. Men icke. Är det svensk hockey som ska diskuteras ska det förbanne mej också skrivas på svenska.
Men jag ville liksom spetsa till det hela en aning och liksom hetsa fram nya stordåd från ”Lallarna”.
Grundseriens 50 omgångar är till ända. Nu trycker vi ctrl+alt+del och börjar om från noll. Kokpunkten är nära. Slutspelshockey i Timrå Isstadion. Bara en sån sak får en att tina upp och liksom spricka ut i vårkänslor i förtid.
Man går bara mest omkring och ler åt spektaklet. Timrå IK ska göra upp med dom STORA grabbarna om medaljfördelningen – so what tänker ni andra utsocknes?
Nej det går inte att beskriva med ord vad detta betyder för bygden. Det är ofantligt stort. Man måste (nästan) vara infödd Timråit för att riktigt kunna förstå. Känslan är euforisk.
Slaget om Norrland
Kvartsfinallottningen har ägt rum och vilken lottning sen. Frölunda-MoDo, Färjestad-Leksand, Timrå-Luleå och Djurgården-HV71. För en sann hockeyälskare är det bara att gotta sig framför dumburken åt hela härligheten om man nu mot förmodan är utlokaliserad på annan ort eller av en eller annan orsak inte har möjlighet att följa sitt favoritlag ”live”. Fast det är klart att i tider som dessa när allting tycks bli strikt kommersiellt så krävs det ju förstås också en hel del pusslande med tid när sändningarna är utspridda på betalkanalerna. Så man bör nog också införskaffa en digitalbox eller montera upp en parabol om man nu inte nöjer sig med att följa rafflet från semifinal 4 och framåt i TV4. Se också till att ladda upp förrådet med tomma VHS-kassetter så ni kan spela in målen, passningarna, dragningarna, slagsmålen, utvisningarna, glädjescenerna, vredesmoden, flosklarna, intervjuerna osv. Alltid något att minnas tillbaka till. Att visa för hela tjocka släkten, en impad granne som håller på ”fel” lag, vid killmiddagarna och för dom stackars själarna som inte förstod bättre och hade vett att spela in.
Och för oss andra s.k. ”nördar” som offrar allt och tillber laget i vårat hjärta genom att vara på plats oavsett spelplats i landet finns bara en sak att göra. Dricka pilsner för allt vad tyglarna håller och sjunga för full hals (även för dom mindre bemedlade) som inte kunde ta sig upp till Norrbotten. Tänk att kunna få stoltsera efteråt med den berömda men ack så slitna klyschan ”JAG VAR DÄR”. En känsla av inre tillfredställelse och stimulans i kropp och själ. Att inte behöva gräma sig efteråt över att inte ha gett allt för laget och att man inte var på plats och bar fram grabbarna på isen.
Att bara kunna le folk rätt upp i ansiktet och verkligen bevisa och bedyra sin kärlek och fanatism till ett lag oavsett hur historien eller traditionerna har sett eller ser ut. Att bara hänge sig åt att tjurigt och hårdnackat hålla fast vid principen som Lena Ph sjöng om i Melodifestivalen för en evighet sen (känns det som) – ”Kärleken är evig”.
Och nog stämmer den bilden alltid in nog på undertecknad.
Hockey är som schlagers
Vad f-n nu då tänker ni? Vad har schlagers med hockey att göra? Mer än ni kan ana faktiskt. Men vad jag tänkte åsyfta är att för många av hockeylagens supportrar runt om i landet (speciellt dom bortskämda) är serielunken lugnet före stormen. Många tycker det är för dyrt att gå på hockey och har jobb, familj och andra diverse fritidsintressen som upptar dyrbar tid och då tänker många som så att när slutspelet kommer då ska man minsann gå och bränna krutet. Ett krut som då förhoppningsvis är torrt. Då kommer vi in på kopplingen schlagers. Det är samma visa där. Året runt bortsett några veckor per år är det ”fult” med schlagers. Ingen vill kännas vid det. Man vill inte erkänna faktum att man faktiskt ÄLSKAR schlagers. Man kommer med bortförklaringar för att slippa konfronteras med ”eländet”. Men i början av mars och några veckor framåt då är det hur coolt som helst att vara schlagerdiggare. Då är man helt plötsligt ”inne” i dom innersta av kretsar. Allt ska vara glittrigt och glammigt. Ungefär som rocken. Att få mingla på efterfester och gotta sig åt hits såsom ”La de swinge”, ”Waterloo”, ”Diggiloo Diggiley”, ”Fångad av en stormvind”, ”Take me to your heaven” osv. Det är kärlek för en förlorad minoritet. Då träder dom fram ur sina garderober och erkänner utan omsvep. Men vad händer sen? Dom varken syns eller hörs till. Det är tabu att gilla schlagers 46 veckor om året. Däremellan helt okej. Nu vet jag väl i och i för sig inte om det är tabu att gilla hockey. Men man betraktas som ”udda” om man lever sig in i något så hängivet som vi fanatiker gör. Men i slutspelet då kan man till och med få med sig sina respektive, mor och farföräldrar på hockeyn och få dom att klappa med taktfast i ramsorna och till musiken som spelas mellan avblåsningarna och i periodpauserna. Och dom verkligen uppskattar det. Tills man lämnat bilkön utanför Timrå Isstadion och dom ”snöar” in på hur mäktigt det var när Eje Lindström sköt Gävle GIK i sank.
Så nu är det bara köra så det ryker. Blod, svett och tårar ska sammanblandas i en salig röra. Slaget om Norrland kan börja.
Så låt oss hänföras. Släpp pucken och ”låna” inte ut den Timrå.
Avslutar med ett berömt citat:”We are not here to follow order, we are here to win the war”.
Det får bli Timrås paroll.
Vi säger så.
