Främmande boskap
Bortastå brukar vara en av mina favoritplatser. Som hemma, fast annorlunda.
Det är en ynnest att se sin första kärlek från några meters avstånd för två gångers skull, krama likasinnade och sjunga sig så hes att det är svårt att prata tre dygn efter slutsignalen - då mår jag.
Det blev en skumpig resa för Timrå i södra Sverige. Stundtals kändes det som en gungig Östersjöfärja. Däremellan som en uppföljare av den tragikomiska filmen Torsk på Tallinn. ”En liten film om ensamheten” är en passande undertitel.
Supporterskap i ensamhet eller åtminstone i numerärt underläge på läktarna är speciellt. Så fort stereon pausades tog en undangömd skara rödklädda ton. Det är en mäktig känsla att akustiskt erövra en fientlig borg. Även om underbart kan vara kort. Särskilt när discjockeyn med flit startade musiken på nytt och höjde volymen på högtalarna för att överrösta oss.
Matchen mot Malmö var en avslagen historia. Precis som arrangemanget i stort. Ingen skugga ska falla över det fina bemötandet vi fick av publikvärdar, ordningsvakter och annan personal i Malmö Arena, men … det blev en Torsk på Tallinn-upplevelse ändå.
Som boskap vallades vi ner i en labyrint för bortastå. I ena änden läktaren och i andra änden ett skyddsrum. Det var våran tillvaro de kommande timmarna, eftersom vi av någon outgrundlig anledning inte fick lämna det avgränsade området. Kan ju knappast ha berott på den förhöjda terrorhotnivån. Det östeuropeiska skyddsrummet var dekorerat från tak till golv med gardiner, tveksamma heltäckningsmattor och en bar. Det visade sig sedan vara mer av en hägring, då det mesta var slutsålt bakom disken. En flaska bubbelvatten kostade nästan en krona centilitern. Som hittat!
Den påstådda festanläggningen förde mig osökt till filmscenen när den estniske arrangören Lembit försöker höja stämningen med orden ”It´s okay, you can dance now”. Bara nummerskyltarna som saknades runt våra halsar.
Tack vare det rödvita sällskapet överlevde vi periodpauserna. Eftersom vi inte var mer än ett trettiotal på bortastå, så undrar jag ifall antalet korvar var färre än så från början eller om någon ätit två dussin själv? I likhet med omvärldens konfliktzoner var det stört omöjligt att ens förhandla fram en förnödenhetsleverans av en chokladkaka från utsidan av belägringen. Tänk om Malmö istället annonserat i förväg att tillresta gavs möjlighet att köpa inhemsk kebab, falafel eller åtminstone en spettekaka i periodpauserna. Det hade garanterat blivit succé, då många av oss ätit skralt på väg till match den torsdagskvällen.
”Det blev alldeles tyst, då har vi kommit rätt” som Jan Banan sade i en annan episk scen. Det citatet satte fingret på den döda känslan som infann sig hos oss när det inte spelades hockey i Malmö. Lite glädje skänktes dock när Timrå efter mycket möda och stort besvär vann. Prestationen var inte alls i paritet med det vi blivit bortskämda med senaste tiden.
Vi är bästa rödvita laget
Den spelmässiga dominansen återuppstod något i första perioden mot Rögle i Ängelholm. Här borde Timrå tagit befälet över matchen. Det dröjde innan Rögle mäktade med sitt första skott på mål. Hela Ängelholm ska vara tacksamma att Timrå är ofattbart ineffektiva just nu.
De så medialt upphaussade hemmasupportrarna med sin enormt överreklamerade hymn imponerade inte i läktarmatchen den här gången heller. Senast Timrå spelade i Ängelholm dog jippot när Timrå tog ledningen. Den här matchen kom inte hemmapubliken igång överhuvudtaget. Inte ens när bortastå (!) försökte väcka arenan med Rögles omgjorda älsklingsväxelramsa (Vi är bästa grönvita laget) kunde hemmapubliken kontra. ”Vi är bästa rödvita laget” fick istället eka oemotsagt flera gånger från bortastå när det var tyst i hallen.
Enligt uppgift kan en förklaring till passiviteten vara att flera hemmasupportrar betett sig så pass illa i senaste genomklappningen mot Skellefteå att de blivit varnade av föreningen att de kommer bli portade vid minsta lilla. Det borde ju inte innebära munkavle på sina egna ramsor. Smickrande däremot att Röglesupportrar i plural efteråt berömde oss i annan klang med att säga att vi på bortastå var grymma som sjöng så högt hela matchen. Tack till er Timråiter som bidrog både i Malmö och Ängelholm!
Trots maximal decibelansträngning blev det bara ett mål framåt för Timrå den här matchen, vilket sällan räcker till vinst om man inte heter Växjö. Signifikant för de senaste matcherna mellan Rögle och Timrå är att båda lagen gärna skapar ett större antal snarlika öppna avslutslägen per match, men att Rögle upplevs vara det enda laget som kan förvalta dessa till mål. Den på förhand förutspådda effektiviteten blev som jag misstänkte avgörande i den här förväntat jämna drabbningen mellan två likvärdiga lag. Timrå hade sina chanser i första perioden när Rögle var märkbart luggade efter försvarskollapsen förra omgången. Det var ju roligt att se Skåne i alla fall ...
Härdningen till framgång fortsätter. Hoppas vi har mer bingo mot HV71 ikväll.
Jag säger som Roland i Torsk på Tallinn. Vad hände med brun sju?
