Resumé av Timrå IK 2001/02
Det blev en lång och smärtsam säsong som ändå fick ett gott slut. Inför denna säsong trodde de flesta att Timrå IK skulle vara med och slåss om en slutspelsplats. Tyvärr gick det inte som vi hoppats och trott, vi hamnade på en sista plats men reste oss och vann ändå Kvalserien. Så här gick det till:
Timrå IK gjorde en stark insats 2000/01 och slutade på en 9:e plats efter att ha varit mycket starka på hemmaplan och tagit en del skrällpoäng på bortais. Jag var en av många som inte trodde att Timrå skulle vara kapabel till den säsongen. Men laget fick hade långa stunder problem i försvaret men efter att Robert Schnabel värvats och vi satt ihop honom med supervärvningen Pasi Petriläinen så fick man ordning på det och avslutade säsongen starkt. Sedan skulle det satsas mot slutspel var det tänkt, så här gick värvandet:
*Backsidan: De äldre sega backarna Stefan Klockare, Jörgen Eriksson och Tomas Nänsén fick alla leta efter nya klubbar. Pasi Petriläien tappade man till finska toppklubben TPS Åbo och Robert Schnabel till NHL och Nashville Predators. In värvades en landslagsmeriterad tjeck som inte lyckats ta en plats i San Jose Sharks och hade tröttnat på farmarlagsspel, på pappret en kanonvävning och borde hålla minst samma klass som Pasi, han jag menar är förstås Robert Jindrich. Även en landslagsmeriterad finsk back i Tommi Rajamäki plockades in och nu började det se riktigt bra ut. Yngre förmågor som David Halvardsson från Allsvenska Rögle och Viktor Wallin från Hv71 värvades som spelare som skulle kunna stå lite på tillväxt. Den senare av dem hade en lång skadeperiod bakom sig och behövde en ny start på karriären. Detta kändes trots allt som ett förstärkt försvar från tidigare säsongen.
*Centersidan: Nik Zupancic sparkades, Mikael Lindholm la för andra gången i karriären av och Magnus Salmi bröt sitt 2års-kontrakt eftersom han inte ansett att han fått tillräcklig speltid för att utvecklas. In värvades den målfarlige finländaren Juha Hautamaa som spelat med Finska landslaget och varit andra center bakom en världspelare som Raimo Helminen i Ilves. Även underbarnet som aldrig slog igenom Mikael Simons från Mora värvades och detta var kanske vad hans karriär behövde. Hur som helst såg vi ut att ha en starkare uppsättning centrar än tidigare säsong.
*Forwardssidan: Anders Huss lade skridskorna på hyllan efter en lång och framgångsrik karriär, Markus Sjöberg fick lite oväntat nog sparken trots att i alla fall jag personligen sett honom som en av de största överraskningarna föregående säsong. In värvades Niklas Nordgren från Sundsvall Hockey en ung kille med stort hjärta och bra målsinne. Här kände jag att vi kanske behövt något ytterligare nyförvärv på förhand.
*Målvaktssidan: Allas vår hjälte Bosse Ahl valde att flytta hem till Småland och in värvades en tämligen okänd Kanadick i Phillipe DeRouville som hade en 2-3 NHL-matcher på nacken i alla fall. Men trots att han kändes som en chansning så hade ju Fredrik Andersson varit mycket bra och dessutom varit den som stått mest matcher föregående säsong så orolig var jag ändå inte.
*Totalt: Ja totalt sett kändes detta som ett bättre lag än det som slutade 9:a året innan och en slutspelsplats kändes inte orimligt. Det enda som kändes lite oroande var bristen på en riktig ledargestalt i laget, en efterträdare till Anders Huss.
Grundserien hösten 2001
Försäsongen lovade gott och man kände stor optimism inför denna säsong. Men redan inledningsvis stötte vi på problem, Robert Jindrich åkte på lunginflammation och missade en massa matcher i inledningen av serien. Sedan följdes detta upp med fler skador på backsidan, bland annat visade det sig att Marcus Karlsson fått diskbråck och skulle komma att missa hela säsongen. Till säsongens 3:e omgång mot Brynäs hemma hade Timrå endast 4 ordinarie backar att tillgå. Till slut värvade man Igor Matushkin den gamle rutinerade Vitryssen som varit i Boden, Luleå och Björklöven tidigare i Sverige. Men Timrå fick trots allt en god start på serien, DeRouville imponerade allt mer i målet och Timrå hade på de 8 första omgångarna spelat: 3-2str mot Hv71 hemma, 1-3 MoDo borta, 3-2 Brynäs hemma, 3-5 VF borta, 4-1 DIF hemma, 2-3str FBK borta, 2-1str Luleå hemma och slutligen strafförlust mot Malmö borta med 3-2. Det såg nu bra ut trots lite skadeproblem och vi skulle nu möta AIK, LHC och SSK de 3 nästkommande matcherna, borde vi kunna ta 9 poäng tyckte jag självsäkert. Det blev 1 poäng och redan nu började man känna att det var lite krisartat i laget, för inte skulle väl vi kunna förlora hemma mot AIK på straffar och SSK med 2-4, och kanske framförallt inte med 6-1 borta mot LHC. Allt mer kritiska röster hördes nu också mot vår tidigare så hyllade målvakt Phillipe DeRouville. Jag var personligen en av dem som inte ville klandra honom för förlusterna och klandrade mer hela laget och konstaterade att detta bara var en sådan där formsvacka likt den vi även hade säsongen innan och då vände det ju till slut. Detta fortsatte med förlust borta mot Luleå med 2-1 efter en jämn match sedan tappade vi 2-0 till 2-3 efter straffar hemma mot Brynäs, 6-0 förlust nere i Kinnarps Arena och många började redan nu nämna vad TV4 Hockeyexpert Challe Berglund hade påpekat att Peo Larsson varit kanske nåt för länge i klubben nu, jag vägrade instämma med detta, Peo var ju kungen av alla kungar! Ett annat problem som det pratades mycket om nu var Henrik Zetterbergs skrala poängskörd, han skulle ju leka hem poängligan denna säsong, så här långt hade han exempelvis endast 1(!) enda mål och det var i premiären. Även DeRouville fortsattes att häcklas av fansen. I nästa match kändes allt så himla tungt från start men när vi spelat ut topplaget MoDo med 4-0 började man känna vittring av det TIK som stormade Elitserien förra säsongen. Då åkte vi ner till Gävle med gott mod igen och spelade där mycket bra men Brynäs med sin vanliga tur vann ändå och avgjorde med ett offside-mål med bara minuten kvar av matchen till 2-1. Det börjades surras värvningar och många skyllde Zetterbergs dåliga poängskörd på omänskligt tuff behandling. In värvades stenhårde Ed Ward från Kanada men över 100 NHL-matcher i bagaget för flera NHL-klubbar skulle han med rutin och styrka bana vägen för Zetterberg. Igor Matushkin fick därför också lämna laget pga för många icke-EU spelare. Det gick väl sådär får man väl säga, strafförlust hemma mot VF och vi var chanslösa mot DIF och FBK. Nu var det dags för uppehåll för Sweden Hockey Games, en turnering där Henrik Zetterberg och Peo Larsson var uttagna.
Det var många runt om i Sverige som tyckte att Zetterberg inte borde blivit uttagen eftersom han gjort så lite poäng i ES, men det visade han med att bli turneringens bästa spelare och göra fantastiska 4 mål i finalmatchen mot Finland, och spelade troligtvis här till sig en plats i OS-truppen. Nu trodde man även att det skulle lossna för han och Timrå i ES, det kändes åtminstone så.
Men det fortsatte att gå illa för Timrå, vi bytte förstemålvakt till Fredrik Andersson och efter strafförlust uppe i Luleå och 1-2 hemma mot Malmö började Timrå tappa mark till övriga lag, en ledare i laget saknades och efter att Mikael Lindholm och Charles Berglund sagt nej så värvades Håkan Åhlund.
Fortsättningen: Del II