del 2
Men det bara fortsatte med förluster i 2 måstematcher mot AIK och LHC, TIK var nu så gott som avhängda. Dagen efter 2-4 hemma mot LHC kom det tunga beskedet att Peo Larsson avgår som Tränare för Timrå, det var nog mitt tyngsta ögonblick som Timråfan. Då började jag riktigt inse vart denna säsong var på väg. Man var helt tom och hade knappt någon framtidstro alls, allt i livet kändes nästan meningslöst. En temporär lösning med Kent "Nubben" Norberg, Peter Smedberg och Niklas Thorén i båset blev det i nästa omgång och tro det eller ej men vi vann med 1-0 på bortaplan mot SSK, Ed Ward segerskytt och det var vår första 3-poängare på bortaplan på nästan ett år. I omgången efter spelade vi riktigt bra faktiskt mot Hv71 hemma men efter några tavlor av Fredrik Andersson förlorade vi den matchen med 4-2. Nu blev det dock klart med en ny tränare i Lars Molin, knappaset en av Timrå-supportrarnas favorit efter hans år i Björklöven men helt klart en bra tränare med mycket Kvalserierutin. Sedan hände något märkligt, supporterresan till Ö-vik en Torsdag då Lars Molin skulle göra debut som coach blev inställd pga för få amnälningar, helt sanslöst! Då bestämde jag med flera för att göra något, jag tog kontakt med några personer som försökte få ihop till en minibuss resa åtminstone och hängde på dessa till Ö-vik. Vi var 6st som efter detta kallades för Hardcore Fanz. Vi skulle komma att bli ett bra kompisgäng som stöttar Timrå IK och varandra i vått och tort. Matchen lyckades Timrå vinna i sudden och Molin fick en drömstart som tränare i TIK. Kan också tillägga att Henrik Zetterberg var matchens kung med 3 assist i denna match. Men det höll inte i sig tyvärr, 4 av de 5 matcherna innan juluppehållet slutade med en nollpoängare, det var endast Luleå hemma som vi lyckades snärja med en 3-2 vinst. Av den matchen minns jag att målvakten Kimmo Kapanen som värvats gjorde debut och att Phillipe DeRouville nu skickats hem, annars så bjöds vi också på ett härligt solomål av Per Hallin i den matchen. Nu var det juluppehåll och det mest intressanta nu var ju att vänta och se hur det svenska OS-laget skulle se ut, skulle han komma med vår zuperstjärna och som jag tidigare berättat så gjorde han också det också. Härligt!
Grundserien vår 2001/02
Nu var det dags för vårsäsongen och Timrå låg sist med 10 poäng upp till närmaste lag och lika många poäng upp till strecket. Det krävdes ett litet mirakel om TIK skulle vända detta men hoppet fanns ändå kvar där. Och vi fick en kalasstart hemma mot MoDo, 2-0 i första perioden efter att "Zäta" gjort bägge målen men MoDo vände och vann med 4-2 till slut, nästa omgång gick uppe i Kempehallen och den avgjorde MoDo genom att göra 4-0 i första perioden i en match som till slut slutade 4-1 och det såg mycket mörkt ut. Men sedan tog laget 3 raka vinster och man började få upp lite hopp igen, 4-1 hemma mot AIK, 3-2 på straffar i Stångebro mot LHC och 1-0 hemma mot SSK. Då var det helt plötsligt bara 6 poäng upp till LHC över strecket och 5 poäng till AIK som låg nästsist, nu såg det lovande ut och bland fansen började många bli lallande fånar som var övertygade om att TIK skulle undvika en kvalserie. Sedan var det dags att åka ner till Gavlerinken och match mot Brynäs, tyvärr kom jag inte att komma ihåg så mycket av matchen eftersom jag bland alla mina kamrater på bortastå blev mycket illa behandlade av några vakter i denna hall. Det var gnäll på att konfetti kom in på sittplats och någon flaggpinne som ej var tillåten m.m. Det var mycket elak attityd mot oss som stod där och försökte få lite stämmning i hallen. Som avslutning på det hela så skulle en av mina kompisar hämta igen en flaggpinne som var hans efter matchen som hade ställts i ett förråd, han hinner bara ta ett kliv in i förrådet så känner han hur en vakt griper tag i honom och helt bokstavligt slänger ut honom ur förrådet, inget "ursäkta här får ni inte vara" utan han slängde alltså bara ut honom, ofattbart! Matchen slutade med förlust med 3-1 också som om inte eländet skulle vara nog. Nog om detta, nästa match hemma blev kanske den bästa och mest spännade under hela grundserien, det var mot Luleå hemma och efter att matchen svängt några gånger så lyckades Timrå genom Linus Fagemo avgöra till en 4-3 vinst i matchens sista minut, Härligt! Vi hade nu fortfarande lite häng på de övriga lagen, men efter att vi följt upp detta med 4 raka förluster mot Hv71, MoDo, Brynäs och Frölunda så var det så gott som kört, nu var det bara den mest inbitne lallande fånen som trodde vi kunde vända detta. Under denna period så lämnade också Tomi Källarsson laget eftersom han ansett sig fått för lite speltid och en finsk landslagsmeriterad back i Niclas Hedberg värvades. Övriga 7 matcher som återstod blev betydleselösa för Timrå och de slutade med Timrås siffror först: DIF b 4-3str, FBK h 0-3, Luleå b 1-4, MIF h 4-2, AIK b 3-4, LHC h 3-0 och SSK b 0-8.
Sammanfattning Grundserien 2001/02
Sammanfattningsvis så slutade Timrå på sista plats med blott 46 inspelade poäng och kanske mest pinsammast av allt så gör vi bara 99 mål på 50 matcher, dvs inte ens 2 mål per match, skamligt! Bästa poängplockare blev till slut Henrik Zetterberg med 32 poäng, han som för övrigt gjorde en klart godkänd insats i ett annars miserabelt Olympiskt spel. Flest mål gjorde Markus Matthiasson med 18st vilket är mycket starkt för ett lag som totalt bara gör 99 mål. Nu innebar cirka en månads väntan på en tuff och jobbig Kvalserie där det kändes för mig personligen som att vi inte skulle kunna greja. Leksand hade krossat allt motstånd i Allsvenskan och såg oslagbara ut, AIK hade vi minusstatistik på och dessutom lyckades Björklöven kravla sig till Kvalserien, detta Löven som vi alltid brukar ha så svårt för.
Varför hamnade vi sist i Grundserien då? Det finns det många orsaker till, alla har sin egna teorier. Vissa pratar om att dem var för dåligt tränade, andra gnäller på dåliga värvningar, otur med skador, dåligt försvar, inga målgörare och att Peo Larsson stannade en säsong för länge m.m. Vi kan väl säga att många spelare inte kom i den klass som man räknade med inför säsongen, de enda som presterade mer än beräknat var i mina ögon: Markus Matthiasson, Per Hallin, Mats Hansson (juniorback som kom in och var mycket bra) och Pär Styf. De som jag väntat mig mer av var betydligt fler: Robert Jindrich, Timo Peltomaa, Robert Carlsson, Henrik Eriksson, Viktor Wallin, Fredrik Andersson, Phillipe DeRouville, Ed Ward och Mikael Simons. Nu ville det till att dessa lyfte sig ett snäpp till Kvalserien om det skulle kunna gå vägen. De som ännu inte nämnts gjorde väl ungefär vad jag hade trott att de skulle göra för laget. Sedan fick vi 2st tunga skador i att Marcus Karlsson och Juha Hautamaa knappt kunde spela något på hela säsongen, den senare fick till och med lägga skridskorna på hyllan. Markus Matthiasson och Tommi Rajamäki var de enda två som spelade alla 50 matcherna. Så visst var det många skador.
Fortsättningen: Del III
